Som sagt, att vara ny på jobbet är en berg-och-dalbanetur. Idag är jag på jättebra humör och känner mig duktig. Har något ändrats? Nä. 🙂 Bara jag själv.

Jag önskar att jag hade insett tidigare i mitt liv hur mycket min egen attityd till saker spelar in. Jag gick i VÄLDIGT många år och trodde att jag var på ett visst sätt och att alla såg mig på samma sätt och blev irriterad när de inte behandlade mig som jag tyckte att jag borde bli behandlad. Aldrig hade jag ens en tanke på att JAG var en bidragande orsak. Naturligtvis var jag inte så självkär att jag såg mig själv som perfekt, långt därifrån. Jag är Duktig Flicka och min egen största kritiker och jag har målat upp elaka bilder av mig själv som ingen känner igen. Men jag var så tvärsäker på att folk såg mig på ett visst sätt – som var helt fel.

Det som fick mig att vakna upp var tre saker:

1. Jag var på en ”hemsk” gruppövning över flera dagar på annan ort där vi skulle lära oss mer om hur vi fungerar i grupper. Redan efter 30 minuter hade jag sänkt garden, då kursledaren berättade att de som var i min kategori troligtvis nu satt och hatade att de var där och att vi tog varje chans att dra oss undan, varpå den omhändertagande kategorin sprang efter oss i oro för att vi skulle känna oss utanför. Det var obehagligt sant. 🙂 Och det fortsatte komma uppenbarelser på uppenbarelser och för första gången kände jag mig ”normal”, dvs att det fanns en hel kategori logiska kylskåp som jag. 🙂 Men det som verkligen förvånade mig var då vi skulle göra en övning där vi skulle skriva ner vad vi trodde om varandra. Vi kände alltså inte varandra sedan innan, företaget är stort. 🙂 Jag som i hela mitt liv fått höra att jag är blyg, tyst och borde ta för mig mer förväntade mig naturligtvis liknande epitet. Icke. Jag var ”politisk”, ”lite mystisk” och annat oväntat som jag inte längre minns och jag bara gapade. Det var inte jag det heller, men att få höra att folk såg mig som en kuf med starka åsikter och politisk agenda var ju några mil ifrån ”ta för sig mer”. Till saken hör förstås att jag hade svart hår på den tiden. 🙂
2. En kollega som jag känt ett bra tag och som inte räds orden berättade för mig att en annan kollega tydligen uttryckt att hen var lite rädd för oss två. Jag fick även höra det rakt ut av andra kollegor vid senare tillfälle, att de varit rädda för mig innan de lärde känna mig väl. Jag hade OERHÖRT svårt att greppa det, då jag ser mig som en mespropp som mest håller mig för mig själv. Men min attityd skrämde bort folk.
3. Vi fick en ny kollega på jobbet. Jag fascinerades av hens buttra uppsyn och sätt att alltid vara lite sarkastisk i sina svar och plötsligt insåg jag med ”fasa” att jag var i stort sett likadan. Det var SÅ folk såg MIG! Det jag trodde var lite charmigt eller roligt såg de som sarkastiskt och lite jobbigt.

Jag beslutade mig att lägga ner butterheten en gång för alla och hitta en jobbpersonlighet som jag trivs med och som andra kan vara nära. Det har verkligen bara varit till det positiva.

Nå, nog om det. Nu är det mat och sedan strump-känslor!