Vi lever numer i en värld där fokus sägs ligga på mångfald, jämlikhet och acceptans. Mycket av detta är saker jag växte upp med att tro på, med vissa blind spots såklart, ingen är perfekt eller utan fördomar.
Jag har alltid varit lite stolt över att jag inte är den som genast håller med den stora massan. Jag står dock inte heller på barrikaderna och tar första striden, jag har mitt eget sätt att förhålla mig till saker jag tror på och jag inbillar mig att det påverkar på sitt sätt.
Så har det varit med det mesta i mitt liv, jag har sedan barnsben hittat mina små finurliga sätt att föra fram vad jag tror på utan att skriva folk på näsan och jag har alltid haft ett rätt öppet sinne. Jag tror inte på att världen är svartvit eller ens grå, det finns inga 100 % rätt eller fel och att anse att något är bevisat bara för att ”x antal tycker så” är inte bra nog för mig. Jag vill ha fakta och helst från flera olika håll.
Tyvärr gör detta milda tillvägagångssätt att jag i sällskap där jag inte helt passar in framstår som en tyst, blyg viol utan förmåga att säga sin åsikt. Jag har hört det sedan barnsben och tar lika illa vid mig varje gång. Detta kommer såklart alltid från de som hörs och syns konstant och som rapar ur sig saker utan minsta eftertanke och självkritik. Även om man har BEVIS på att de har fel (förvånansvärt ofta i form av att de själva sagt emot det de nu säger) så viftar de bort det, eftersom det viktiga är att ta plats och ”stå för sin åsikt”. Jag har det sistnämnda inom citationstecken, för det är i mina ögon bara en dålig ursäkt och ett fegt sätt att inte stå för sina fel. Men som den milda människa jag är, låter jag dem oftast hållas – jag kan inte vinna mot dem ändå. Är det något som verkligen är viktigt så hittar jag andra vägar.
Med det sagt så är jag förbannat less på att gång på gång på gång höra att jag måste säga ifrån, höras och synas mer, ”våga” säga min åsikt osv. Jag trodde i förbaskat många år att det var just så, att det var mig det var fel på och att jag behövde göra om mig själv för att lyckas.
Men så här 46 år in i livet har jag insett alltmer att dessa människor kan dra dit pepparn växer. För det första är det inte en sann beskrivning av mig, för det andra: Städa rent framför era egna dörrar först och kom tillbaka sedan om ni törs. Allvarligt talat, var är pekpinnarna till dessa personer?
- Du måste börja tänka mer innan du talar!
- Vad vann du med din svavelosande kritik EGENTLIGEN?
- Varför kan du inte stå för dina brister?
Just den sista är klassisk. Jag har mött många olika sorters människor i mitt liv och ingen är riktigt den andra lik. Men en sak är klar, de som alltid hittar fel på allt och alla – de har oerhört svårt att se några som helst fel hos sig själv. Och med det har de tappat min respekt. Inte för att de bryr sig, men jag bryr mig inte om vad de säger heller. Tyvärr lever de i en världsbild där de tror att jag gör det och att de hjälper mig med sina ”kloka råd”, men det är livets fakta.
En vanlig konsekvens av detta är också att andra människor tenderar att ta sidovägar runt dessa personer och istället söka sig till mig. Det skyller personerna förstås på att ”jag är för snäll”. Jag vet inte om det är något att känna mig bedrövad över direkt.
En sak som jag också lärt mig av att vara en som inte tar så mycket plats, det är att vi kan ha en sjuhelvetes makt när vi vill. Jag har testat själv ett par gånger och nästan mått lite illa av resultatet. Det blir som motsatsen av Peter och vargen.
Hursomhelst. Jag måste inte ett skit. Jag är smart, jag är snäll och jag är här. Deal with it.
