Jahapp, då var vi där igen. Den känslomässiga berg och dalbanan tar inte slut ännu.

Om vi börjar med jobbet så har det varit en omtumlande färd i år – mestadels positivt. Även om jag just för stunden är lite nedstämd. Jag gillar inte att inte kunna leverera det jag vill och än mindre när det dessutom missförstås av andra för att jag inte kan visa bättre just nu. Jag VET att jag gör vad jag kan och jag VET att det uppskattas i mångt och mycket, men Duktig Flicka vill alltid mer.

Ibland kan jag drömma om en annan karriär där jag bara har mig själv att svara upp till, eller åtminstone kan jobba obehindrat av andra under långa stunder. Det är ingen hemlighet att jag presterar bäst då, som den introverta nörd jag är. Men jag har anpassat mig bra till dagens kontorsklimat och jag har sociala sidor i mig också som är rätt så hyfsade om jag får säga det själv. Men jag börjar verkligen vara fantastiskt klar med femtioelva möten dagarna i ända.

Renoveringen är jag än mer klar med, fy fan vad less jag är på den och på bolaget som utför den! För ett par veckor sedan då gipsväggarna kom upp såg vi ändå ljuset och vi kom äntligen till skott med alla val och har nu valt golv och väggfärg och möbler (som kommer på torsdag) och jag har tjusigt gardintyg hemma som väntar på att sys till gardiner. Men nu står allt still igen och inte ett knyst hör vi. Vi har skämtat om att det inte skulle vara klart till sommaren, nu börjar skämtet fastna på allvar i halsen. Det drar ner oss båda så in i h-vete, man kan lugnt säga att vi måste ha ett helt galet bra förhållande som inte spricker i sömmarna av detta. Inte nog med att min man inte får en enda stund i huset för sig själv (mer än då jag cyklar till affären), vi har dessutom levt i detta kaos i snart ett halvår nu. Jag orkar inte ens dammsuga längre. Vad är poängen?

Så att vikten är skyhög förstår jag. Jag kan inte förmå mig att ta det där taget som behövs, jag har inte den energin och orken i mig. Allt jag har går åt till att orka stå ut lite till i skiten och att orka jobba. Men jag är inte ok med det.

Idag var jag på kontoret för en gångs skull och rensade ut gamla skåp från förra jobbet. Mycket skit och minnen om vartannat och jag träffade flera gamla kollegor (varav två gamla chefer). Det var en riktigt skön dag så länge jag höll mig hemifrån och jag passade på att äta frukost på Aktivitetshuset (där jag tränar i vanliga livet) som har blivit nyrenoverat och såg så fint och ljust ut! Jag åt även lunch på Muff som skaffat en uteservering på innergården och där jag fick njuta av lite sol.

Dessutom var jag på Lindex för första gången i år och handlade faktiskt lite kläder. Ett par shorts och ett par fladdriga tygbyxor + ett par träningstights och lite underkläder. Jag är så pass stor nu att jag kan glömma mina vanliga byxor för stunden. Men jag vägrar deppa ihop alldeles för det och därför fick det faktiskt bli lite nytt. Känns ändå bättre än om jag hade haft kvar gamla tjockiskläder och blåst dammet av dem. Och som alltid så är ju storlekarna lite all over the place. Skrattade lite åt att jag antagligen blängde på expediten när hon snällt undrade om underkläderna (40/42) var i rätt storlek. eftersom hon så oerhört snabbt förklarade sig. 🙂 Sanningen är den att jag själv funderade ett tag på vilken storlek det skulle vara. Men jag hoppas det blev rätt. Det kändes faktiskt bra att få lite nytt till sommaren, även om byxorna blev storlek 42 och 44. Jag blir inte lyckligare av att gå enbart i tights hela sommaren.

Lite kommer denna positivism av att jag kände mig så pass stark och rörlig på årets första cykelpass i söndags. Jag brukar vara både stel och lite ovan vid premiären, men i år var det inte så. Även om jag degat ihop så finns där en grundfysik som inte går av för hackor.

Dessutom har jag hittat ännu en trevlig träningsform på nätet som inte kräver allt för mycket utrymme och som tar på rätt bra. Fast som med all annan hemmaträning så vill jag helst få tillbaka mitt hem innan jag tar i mer. Meh.

Just nu sitter jag hemma i misären och som vanligt gör jag inte mycket med min lediga tid. Mannen jobbar sent denna vecka, vilket vanligen brukar betyda att jag då passar på att göra sådant jag gillar att göra själv – men det har i stort sett dött av helt i år. Jag kommer inte åt mina saker och jag har heller inga ytor att vara på. Glo på TV gör vi tillräckligt ändå och egentligen vill jag inte sitta vid datorn heller, det gör jag också tillräckligt om dagarna. Meh igen.

Jag är så less.