Vågen är inte allenarådande!
http://www.shape.com/weight-loss/tips-plans/fitness-blogger-proves-weight-just-number
Det här borde vara så självklart egentligen, men tyvärr är det än idag full fokus på viktsiffror.
Att trivas med sig själv
Idag är det en bra dag och känslan av att nu så sakteliga simma upp från bottnen är tydlig.
Som extra boost kom vi ut på ny cykelrunda idag, 3,6 mil allt som allt. Jag kände mig stark och pigg och inte minst glad. Efter 22 km fick vi cykla tillbaka en bit för att hitta kontrollen, vilket gjorde att vi fick ta oss upp för en riktig mördarbacke en gång till. Det är dock inte så ovanligt, kontrollerna är inte alltid självklara. Men när vi sedan kom helt fel i skogen och tappade bort oss helt för ett tag innan vi kom ut på en större väg igen – och såg kontrollen vi redan tagit – som var i botten på samma mördarbacke (fast nu efter tre km:s irrande i skogen) och vi insåg att vi för tredje gången skulle upp för samma backe, då blev jag full i skratt – vilket är ett gott tecken på att jag mår bra igen. 🙂 Det ser sanslöst roligt ut på Garmins sida också, det ser ut som vi cyklar runt i en loop för ett tag. 🙂
Det var även en runda där hjärncellerna fick jobba extra. Det här är bild I på kartan:
Så här ser det ut idag:
Notera trädet som inte längre finns. 🙂
Eller vad sägs om detta exempel? Det här är bild B på kartan:
Det här är skylten som den ser ut nu:
Skylten är så ny att det ryker om den än, så vi vågar tro att det är kontrollens bild. Finns inte så många orter som slutar på ”eskog” här.
Roligt var det i alla fall, enda nackdelen var att det brände på BRA, det tog sin lilla stund att stilla hungern, inte minst eftersom vi var iväg över tre timmar och inte ätit på fem timmar (och frukosten var inte särskilt stabbig heller). Men vi är kloka och vet att i sådana lägen gäller att absolut under inga som helst omständigheter ta sig till affären eller intala sig att fixa mat på annat håll. Istället frossade vi i nudelrester från igår och tog en kvällsfika med hemgjorda kanelbullar som jag inte skäms ett dugg för. 🙂 Vi har även ärtsoppa som står på varmhållning i köket efter åtta timmar i crockpoten, om det skulle vara så att det behövs middag idag också. Återstår att se. 🙂 Just nu är jag i alla fall väldigt nöjd.
Ja, och mina nya Löffler cykelbyxor är fullkomligt UNDERBARA. De rörde sig inte ett skvatt under hela rundan och innerbyxorna var riktigt sköna och gav stöd för både lår och rumpa. Bästa köpet på länge!
Att nå botten
Det sägs att man behöver nå botten för att ta sig upp igen och jag kan lugnt säga att jag nu har känt fast grus under fötterna på det djup jag simmat ett bra tag nu. Det gäller inte bara vikten heller utan hela synen på vem jag vill vara. Jag tänker dock inte älta just den biten, det är onödig energi som jag istället behöver för att simma uppåt. Jag VET vad som varit fel, var jag hittat tyngderna som sänkt mig och jag är absurt nog glad att vara där jag är nu. Låter kanske konstigt, men något har faktiskt de här åren av självanalys gett mig.
Fortfarande inte över 80 kilo, men inte långt dit heller… Nu har jag ganska precis en veckas semester kvar och det vore väl själve den om det strecket ska passeras på den tiden. Visserligen en tripp till Stockholm kvar, men den är jag inte rädd för. Det är hemmaslentrianen som är min baneman.
Nåväl, vad passar bättre när man nått botten än att städa källaren och rensa upp i röran? Metaforiskt så det förslår, inte sant? 🙂 Men även huset är i behov av omstrukturering, så nu ska jag ta på mig kläder som tål smuts, ta ett djupt andetag och bära ner dammsugaren… Det kommer vara skönt när det är gjort!
Materialsport
Idag provade jag mina cykelbyxor som jag beställt från Bikester. Åter igen gläds jag åt hur underbara funktionella sportkläder är att ha att göra med. Jag är uppblåst och varm och egentligen i värsta möjliga läge att prova kläder, men när det gäller byxor som jag ska svettas i är det ju inte så dumt. Dock lite nervöst eftersom jag just nu inte riktigt trivs i min kropp som jag brukar. Jag började med de svarta capribyxorna och missade att det är en extra innerbyxa som man ska trä på sig först och jag trodde de var alldeles för små över rumpan, innan jag insåg mitt misstag. 🙂
Båda byxorna sitter bra, riktigt stadigt och rejält som det ska vara och innerbyxorna har skön vaddering för att rädda rumpan på den smala sadeln. Jag har ett par cykeltights sedan innan, men de tyckte jag aldrig om ens då jag var som smalast, de sitter som skruvstöd över mina vader och rasar ner i midjan. Just nu tror jag inte ens jag kan ha dem. Dessutom är vadderingen så tjock att det känns som en jätteblöja och jag fastnar ofta på sadeln till på köpet.
De rutiga går att justera i midjan på ett smart sätt med kardborreband och eftersom jag inte tänkt bli större så passar det mig perfekt. 🙂 Dessutom kan man enkelt ta ur innerbyxan på båda paren och ha dem som vanliga byxor, vilket jag inte alls ser som omöjligt, de är riktigt snygga!
Igår var vi på kalas och jag hade tänkt ha mina nya (vanliga) capribyxor som jag köpte på Jansens häromdagen, men efter fem minuter insåg jag att de gled ner och skavde lite i midjan och satt obekvämt. De funkar nog ok sedan när det inte är så pass varmt som det är nu, men de fick stanna hemma igår. Det är som sagt rejäl skillnad på kläder och kläder…
Sommarvärme och plufs
Jahapp, nu ser det ut att bli varmt och soligt ett tag. Jag har egentligen inget emot det så länge som jag är utomhus, men det är tufft att sova i värmen och de här extrakilona är extra obehagliga att ha på kroppen. Men det är bra att jag får känna på det igen, jag vet hur det var den sommaren jag var nära hundrastrecket och det var hett och svettigt och det kändes som att jag kokade invändigt. Det är ingen glädje i det. Jag minns också sommaren efter då jag gått ner 26 kilo och mådde som en prinsessa. Jag gick inte upp mycket i vikt den sommaren alls, snarare tvärtom – men så dietade jag också fram till hösten. Efter det har det varit något kilo per sommar som återkommit och nu sitter jag här och är oroväckande nära 80 – vilket ju aldrig skulle hända igen. 🙂 Joråsåatteh…
Men det finns skillnader:
- Jag vet vad jag väger (jag ställde mig på vågen igår senare än tänkt och med sämsta möjliga förutsättningar och trots en hemsk rekordsiffra på 78,6 var det ändå en lättnad att inte se en åtta som första siffra, vilket inte hade förvånat mig alls).
- Jag vågar spegla mig och nypa i magen utan att känna panik, äckel och ilska.
- Jag tror på mig själv.
Återstår att se hur det går i höst, men jag är vid gott mod än så länge. Däremot kommer jag antagligen att gnöla lite om hur jobbigt det är att vara överviktig i värmen framöver. 🙂
Bilden är från sommaren 2010 för övrigt, vi besökte Ales Stenar och jag orkade knappt ta mig upp dit och det var lite av en väckarklocka och anledningen till att jag började på VV och blogga och allt annat. Jag vill ALDRIG må så igen, jag kände mig som en riktigt gammal kvinna trots att jag var 35 år. Inte helt oväntat finns det löjligt lite bilder på mig från den tiden, men jag kommer att bjuda på några framöver för att väcka mig själv lite inte minst.
Jaja, på nörderisidan går det desto bättre, jag frossar i att handla serier igen som sig bör på sommaren och jag har skaffat mig en NAS efter mycket velande, dvs en nätverksserver där jag tänkt ha min musik och mina bilder. Lätt att få igång den, men klurigt att veta hur man vill administrera allt. Hjärnan är lite avslagen också som sig bör på semestern. Det är ju den muskel jag använder mest i mitt jobb – på gott och på ont. Jag har hållit på sedan igår att få in alla mina bilder, första metoden var så slö att det hade tagit mig veckor att få in allt. Nu har jag startat om med en annan metod och efter några timmar är jag i alla fall uppe i 22 % så det ser mer lovande ut. Teknik…
Ja, på tal om ont, jag har FORTFARANDE träningsvärk från början av veckan då vi cyklade och körde kettlebells! Helt makalöst att det kan ta så illa när man varit slö för länge. 🙂 I går kändes det som om jag blivit påkörd av en bil. Bortsett från en cykeltur till affären har jag varit ganska stilla sedan dess, men jag hoppas på ny cykelrunda i helgen. Idag får vi besök av min barndomsvän med familj och i morgon ska vi åka iväg på barnkalas på mannens sida. Fredagskvällen sedan lär vi säkert vilja sitta ute i trädgården och sippa på något gott om jag känner oss rätt. 🙂
Men vad är det här?!
En sak som jag tycker är både fascinerande och skrämmande när det gäller min egen kroppssyn är hur oerhört lätt det är att lägga upp skygglappar. Man kan tycka att jag borde lärt mig något efter snart trettio års jojobantande, men icke. Åter igen står jag här och förstår ingenting när mina jeansshorts som ett tag ramlade av mig nu spänner så pass att jag mår fysiskt illa av att ha dem på mig. Psykiskt också för den delen… Dilemmat med att vara en kjol/klänning-person, det är mer förlåtande och eftersom min övervikt kommer nertill först är det lätt att ”missa”. Men det låter ju också korkat i sig, klart jag inte missar det! Däremot gömmer jag undan känslorna och fäller upp skygglapparna och det är lätt att lura sig själv.
Jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att väga under sjuttio och hålla mig där utan maximal ansträngning. Jag är skapt så, jag gillar att äta och jag mår faktiskt riktigt bra strax över det strecket även om jag rent statistiskt har extrakilon. Jag trivs väldigt bra med mig själv och min kropp där och jag önskar ibland att jag begripit det tidigare och lagt mer fokus på att hålla mig där istället för att dunka mig själv i ryggen och jaga vidare mållöst och ärligt talat väldigt oinspirerat eftersom jag egentligen redan var nöjd och stolt. Ändå har jag hållit mig i form i många år nu och det tänker jag inte blunda för, jag har lärt mig massor på vägen. Men det finns likväl en gräns och den har jag hoppat över så pass mycket nu att jag känner den där jobbiga känslan av hopplöshet som är ack så farlig. Jag vet att det är så enkelt att stanna upp nu och dra påsen helt över huvudet och då går det ruskigt snabbt uppåt på vågen, än mer nu när jag passerat fyrtiostrecket till på köpet. Det låter så lite med ensiffriga viktsiffror när man gått ner dubbelt innan, men vi vet alla hur svårt det är. Jag brukar säga att det tuffaste som finns är att gå ner samma kilon en gång till. Det är inte lika kul att göra den resan, hela tiden gnager självhatet i sin bur och vill ta sig loss och kalla mig oduglig och vråla ”vad var det jag sa?!”. Men än är det inlåst och jag tänkte göra allt för att hålla det där. Självhat ger ingenting positivt alls.
Man kan ju tro att det är en del i blundandet att jag även glömde väga mig idag, men det var ett misstag som beror på semesterkoma mer än annat. Jag ska se om jag vågar ta en dans med vågen senare idag, annars får det bli i morgon. Jag vet att det kommer vara illa, men att blunda är än värre. Man kan alltid sätta stopp här och nu om man bara tar ansvaret och har modet att acceptera sanningen.
Jag känner mig ändå modig och stark – och förhoppningsfull. Så länge som självhatet sitter i sin bur och skramlar är det ingen fara på taket.
Gääääääsp
Det är lustigt hur trött jag kan vara när jag är ledig. Vi lägger oss kring tolv och sover de timmar vi behöver, och jag har dessutom sovit som en stock i stort sett varje natt och känner mig utvilad, men lik förbaskat har jag lätt för att slumra till så fort jag inte gör något. Men det är väl semester det också antar jag. 🙂
Idag tog vi oss i alla fall in till Hässleholm där jag handlade ett par capribyxor (storlek 40 skönt nog) och sedan ett besök på Maxi. Spännande värre. 🙂 Efter att ha ätit vettig lunch och sett ett avsnitt Band of Brothers, somnade jag, mannen och äldsta katten på soffan tillsammans i en stor hög. Jättemysigt och skönt, men lite jobbigt att vakna till kl 14 då vi lovat varandra att köra kettlebells och det enda kroppen ville just då var att få kaffe och nåt sött. Men mannen hittade glöden och det blev ett kortpass där svetten forsade. Ujujuj, vad det känns att jag inte lyft på ett tag, både på gott och ont faktiskt. Orken fanns ändå där även om det var mer jobbigt än det brukar. Ett tecken på att fokusera mer på kvalitet än kvantitet i höst. Inte bara när det gäller träning när jag tänker på det. 😉
Dags för förändring!
Så VV-bloggen är historia till sist efter nästan sex års babbel och jag velade ett bra tag om jag skulle fortsätta på annat håll eller ej. Dilemmat med en egen blogg är att det är svårt att hitta samma sköna läsare som man kan bolla tankar med, det blir oftast att man skriver för sig själv. Men å andra sidan var det så jag kom att börja blogga på VV i första taget, jag ville ha en kanal att formulera mina tankar kring kost, motion och vikt och att kunna dissekera min hjärna – och det har onekligen varit SÅ nyttigt. Det är en egen terapistund som jag behöver och tanken är nu att hitta tillbaka mer till huvudtanken med min blogg och tvätta bort lite annat babbel. Jag behöver egenterapin för att få bukt på mina extrakilon som smugit sig på- Men jag blir naturligtvis glad om någon läser och kommenterar också. 🙂
Jag är ganska grön på WordPress och kommer säkert att tweaka mer och byta mellan teman och annat framöver. Ironin är att jag gjorde en klämkäck logga som sedan inte såg det minsta snygg ut i några teman, så den får vara. Jag får se det som en photoshoplektion. 🙂
För att knyta an till det huvudsakliga temat är jag mitt inne i semesterperioden och det är ingen slump att jag väljer att skriva just idag, det här är första semesterdagen som känns som den ska, det har varit väldigt slött och slarvigt och det syns obevekligt på våg och kropp. Jag som hade tänkt få en flygande start med mängder av jobbträning innan jag gick på semester fick finna mig i att ligga i soffan i över en vecka och inte få vistas ute bland folk pg av vattkopporna. Det är inget jag uppskattade ett dugg och det gjorde att jag var fullt försoffad redan innan semestern ens startade! Jag tog ETT cykelpass inomhus i sluttampen av sjukskrivningen, sedan har det varit stiltje förutom lite vardagspromenader. INte vad jag trivs med alls, men svårt att ta sig ur av någon konstig anledning. Jag behöver min vardag till det, hur knäppt det än låter.
Men idag blåste vi ÄNTLIGEN av dammet på våra moutainbikes och rev av runda ett på cykelorenteringen och jag känner mig som en ny människa direkt! Extra kul att kroppen i sig var på bra humör, även om det sitter kilon runt magen som inte ska vara där och orken tröt emellanåt. Nu jädrar!
Slutbabblat för idag, det är onekligen kul att ha ett riktigt verktyg att skriva i!