Tjockistankar

Ja, hemmavistelsen börjar bli standard nu och sommaren ser ut att bli här hemma den också. Jag har precis skickat iväg två mail gällande våra närmaste resor, återstår att se om det går att lösa på något smidigt sätt. Hotellet i Köpenhamn är jag som sagt oerhört skeptisk till att de hjälper mig med, men Polenresan borde falla under paketreselagen och om jag förstått det rätt ska jag få ett presentkort på beloppet för att kunna boka om senare. Återstår att se.

UPPDATERING: Snabbt svar om Polenresan, tyvärr är vi tre dagar försent på det (resan är den 18/6) så just nu är det bara färjan som vi kan boka om och hotellet åker vi då på att betala + boka om. Meh. Nåja, regler är regler. Jag antar att vi får avvakta lite till och se om UD flyttar på gränsen igen framöver.

Jobbet fortsätter suga energi och det tar både på krafterna och humöret, men jag har också insett att jag måste skärpa till mig lite på den fronten och inte bara sitta och tycka synd om mig själv. Jag har andra att tänka på också. Nu har vi alla fall en tydlig tidsplan i projektet, om än halvt omöjlig, så vi får väl se hur det slutar.

Mötes-bonanzan fortgår, även om det just idag är förvånansvärt lugnt. På torsdag räknar jag till sju möten, inget mindre än en timme. Nu är där några infomöten också i mixen tack och lov, de kan jag skippa vid behov eller jobba samtidigt som jag lyssnar med ett halv öra. Men det är galet och tyvärr mer regel än undantag.

Allt detta gör det svårt att få struktur och balans i livet just nu. Innan hade jag mina planer framåt att se fram emot (både resor och privat), nu är det väldigt mycket status quo hela tiden. Jag hanterar det, men jag vill inte leva så här i evigheter såklart.

Mitt fokus nu är att försöka prioritera att må så bra som möjligt. Demonerna har förstås party inombords och det är svårt att hitta energin och drivkraften. Men det gäller att ta det i små steg och fokusera på det jag faktiskt har. Jag tror också att det kan hjälpa att vi går mot ljusare tider rent klimatmässigt.

Ironiskt nog beställde jag hem nya nagellack för ett tag sedan för att peppa upp mig lite, men så rök en av naglarna och nu har jag dessutom käkat upp fingrarna igen. Men så fort de läkt ska jag försöka måla dem ändå. 🙂

I övrigt har det fortfarande inte hänt något med gatulyset, det lyste ett par dagar och dog sedan igen. Suck. Jag får försöka hitta energi att ringa kommunen antar jag. Dessutom väntar jag på ett paket från England som antagligen fastnat pg av Covid-19. Företaget har jag handlat av många ggr innan så jag litar på dem. Jag har hört av mig till dem och de bad mig ha lite mer tålamod, vilket jag har (än så länge). 🙂 Men det hade varit jäkligt skönt att slippa ha koll på så mycket saker även privat. Jag har fullt nog i huvudet som det är. 🙂

Det ÄR tufft nu. Inte för att jag lider av att jobba hemma (har nog aldrig sovit så gott som nu) eller är för att jag är orolig för Covid-19. Men det är bara jobb, jobb, jobb. Vareviga dag går ut på att sitta och prata och prata och prata konstant online med olika folk om projektets alla delar och att försöka lösa problem efter problem efter problem. Jag rensar undan fem mail – och får tio nya. Det tar aldrig slut och pressen är hård på oss.

Jag försöker ändå hålla i det som är viktigt för mig, så som träning och att inte låta dagarna bli alltför långa och jag ser det som jobbtid vs hemmatid – annars hade jag nog gått under. Jag förbereder mig på morgnarna och klär på mig och piffar till mig lite trots att ingen ser mig, bara för att känna att jag går till jobbet (förutom att jag gärna har tights istället för jeans 🙂 ) Men jag saknar verkligen att ha det lite småtråkigt eller att kunna unna mig en längre paus mitt på dagen utan att det genast innebär kaos så fort jag återkommer.

Idag tog jag mig en espresso på trappen ute i solen efter min lunch och det var så sabla skönt att bara få vara ett med tillvaron för ett litet tag, men tyvärr hade jag ju mötestider att passa, så inte ens det fick vara särskilt länge. Jag var nästan lite gråtfärdig över att behöva gå in.

Jag behöver semester. Jag vet hur det låter i dagens tider och jag vet att jag ska vara så innerligt tacksam för att jag har ett jobb som rullar på och att jag har en säker inkomst ett bra tag till som det ser ut. Och jag ÄR tacksam och jag har massor av bra folk och stöttepelare runt mig (jag börjar ana att det märks på mig att jag inte är helt som jag ska). Men jag måste snart få göra något annat för ett litet tag som inte har ett skvatt med jobb att göra och det räcker inte med en vanlig helg.

Och som om inte det är nog med problemlösning på jobbet måste jag även ta itu med alla inställda evenemang och resor och antagligen tjafsa en del om det till höger och vänster. Förra veckan hette det t ex plötsligt att jag inte skulle få återinlösa två konsertbiljetter ”eftersom de kommer snart med nytt datum”. Det hade jag kanske kunnat acceptera som så, om jag inte hade fått ett mail i början av mars där det KLART OCH TYDLIGT stod att konserten måste flyttas och med en LÄNK till var man ska be om återinlösen. Efter lite tjat kom i alla fall pengarna in på kortet i dag. 🙂 Men det är ju bara början. I slutet på maj kommer nästa framflyttade evenemang och det i sig har jag som sagt inga bekymmer med (kan vi bara gå på de nya datumen så gör vi det), men jag måste ta strid med hotellet. Jag har inte valt avbeställningsskydd, men eftersom UD avråder resor ska jag enligt lagen ändå ha rätt till pengar (verkar även gälla till Danmark). Jag avvaktar dock lite till, misstänker att danskarna snart flyttar fram sin gränsstängning så att jag kan åberopa det också. Men jag är skeptisk, har redan sett folk som klagat på Facebook och som blivit blåsta på sina nätter.

Sedan ska jag avboka vår midsommarresa till Polen efter det. Just nu känns det som att Stena Line sköter sådant snyggt, men de kan förstås ju hinna kursa innan. Jag lider med alla företag och privatpersoner som slås ut ekonomiskt nu. Återstår att se om det verkligen var värt det.

Dessutom skulle jag behöva ringa till den sabla kommunen och fråga varför vår gatubelysning varit svart i över FYRA månader nu. 🙁 Jag har felanmält via nätet ett otal gånger, mailat och skrivit på FB, men inget händer mer än att någon receptionist tackar mig för att jag har skickat in ärendet och att hon ska kolla hur det går (nu ignorerar de mig helt). Antagligen krävs som sagt ett samtal, men jag har varken haft lust eller ork. Jag är inte telefonskygg som så, men det är ett sabla slöseri med min tid. Varför ha online-tjänster om man ändå ignorerar dem?!

Jaja, gnäll, gnäll, gnäll. Det är tack och lov snart påskledigt. Dock tyckte min indiske projektledare att fyra dagar var ”oändligt lång tid” att inte kunna nå mig så vi får väl se…

Jag skulle kanske ändå satsat på en karriär inom rymdforskning som jag drömde om som tonåring. 🙂