Tjockistankar

Der var ett tag sedan jag skrev här och đet är medvetet. Jag har väntat på en slutlig diagnos av mina dåliga levervärden och det har tagit ett tag.

Läkaren ringde mig sedan på eftermiddagen då jag var i Söderköping i början på september och ville ha in mig akut för nya prover. Efter lite diskussion och efter att hon konsulterat en specialist kom vi fram till att eftersom jag inte hade smärta vågade vi avvakta tills jag var hemma igen och eftersom det då var helg betydde det måndag morgon.

Så jag var rätt låg i Söderköping då jag fått order om att åka in superakut om jag fick ont i magen eftersom det i så fall krävde operation (gallsten eller inflammation i bukspottkörteln)

Som tur var hade en i teamet erfarenhet av krånglande galla etc och hon lugnade mig med att den smärtan inte gick att missa och hon tipsade om föda att äta och undvika för gallans skull.

Jag kom hem helskinnad och var rätt låg även under helgen, då jag inte kunde släppa tanken på det värsta. Jag känner så många som gått bort i bukspottskörtelcancer – som har samma symptom.

På måndagen tog jag nya prover på VC och fick även en remiss till röntgen dagen efter. Proverna hade gått ner lite, vilket förstås kändes bra ändå.

På röntgenavdelningen på Hässleholms sjukhus kände jag mig liten igen, i synnerhet då jag satt och väntade med en kanyl i armvecket. Men röntgenassistenten var snäll och talade om att när hon sprutade in kontrastvätskan så skulle jag känna mig varm och som om jag kissade på mig – vilket stämde väl.

Därefter var det bara att vänta igen. När telefonen ringde dagen efter tog jag ett djupt andetag och stålsatte mig.

Min läkare inledde med att hon hade positiva nyheter åt mig. Det enda som syntes på plåtarna var små gallstenar och något litet på livmodern – båda sakerna var normala för en kvinna i min ålder. Inga tumörer eller liknande. VILKEN LÄTTNAD!

Däremot ville de fortfarande veta varför min lever var ledsen och jag blev nu remitterad till gastrokonsulten som hon varit i kontakt med.

Så nya tider på nytt sjukhus (CSK i Kristianstad). Först fick jag ta prover, dagen efter hade jag tid hos gastrokonsulten.

Proverna fortsatte gå åt rätt håll + att jag fick ta en drös till. Jag har blivit lite av en expert på alla blodmarkörer, haha.

Jag googlade loss och det visade sig att jag och specialisten hade samma slutsats (vilket även VC-läkaren varit inne på) – jag hade fått en reaktion på Hericillinet jag åt för min inflammation i somras efter getingsticket.

Han kände lite på min lever och allt var bra så vi bestämde att jag tog en runda prover till för att se att de var på grönt så att säga och så hördes vi på telefon efter det.

Naturligtvis lyckades jag bli förkyld direkt efter det, så proverna var fortfarande över gränsen, om än fortsatt förbättrade så vi bokade in en runda till.

Så i torsdags morse var jag och tog femtioelva blodprover för femte gången. Det är tur att jag inte är spruträdd.

I fredags ringde gastrokonsulten igen och eftersom allt nu var ok så är ärendet avklarat och jag skrattade lite åt att han påpekade att jag säkert redan sett det själv (jajamen). Han förklarade även att min lever inte får några men av detta och att jag aldrig ska ta Heracillin igen. No shit. 😄

Jag kommer heller aldrig ta Alvedon igen om det inte är absolut kris.

Pust. Jag är glad att ha en diagnos och att det var något så fånigt som läkemedelsreaktion. Jag som alltid skytt läkemedel, snacka om att få vatten på min kvarn.

Gällande mitt eget ansvar så har jag nu även fått ”bevis” på att min alkoholkonsumtion inte är någon fara med alls.

Vikten har till min förvåning inte ens omnämnts, men det är ju självklart att jag och levern mår bättre om jag går ner, så det ska jag ta tag i nu på allvar.

Ätstörningen vågade jag aldrig nämna lite dumt nog, men den har inte haft en suck på sistone och så ska det förbli.

Jag hoppas och tror att jag nu ÄNTLIGEN kan få fokusera på att må bra. Det känns verkligen i kroppen att det har vänt. Sedan inflammationen bröt ut i slutet på juli har något hela tiden känts obehagligt med kroppen – och det är jag så klar med nu.

Inte kul att vara ny på jobbet på två ställen heller och ha detta över sig. Men jag har varit öppen med det.

Nu hoppas jag få gnälla över mer vardagliga saker framöver!