Tjockistankar

Haha, vilken titel!

Jag är inte i en livskris, tvärtom. Men det är en valid fråga, vem är jag? Det är det som jag vill hitta svaret på nu. Jag vet så mycket att jag är mer än mitt jobb, så jag känner mig väldigt trygg och bekväm med att sluta på fredag. Det hade inte varit ett alternativ att stanna, jag hade inte mått bra. Jag kan ge många anledningar till varför och till och med ta på mig en offerkofta eller två – men det är inte min grej. Inte för att jag är perfekt, klart jag pratar med utvalda personer och ”gnäller” om olika saker. Jag tror benhårt på att man behöver få göra det så att det kommer ut ur systemet. Det betyder dock inte att man behöver skrika ut det, ingen vinner på dåliga avslut i längden.

Jag är också en person med enorm självinsikt. Jag har mitt egenansvar i mycket som jag retat mig på. Jag kunde sagt ifrån tydligare t ex. Jag kunde ha sagt nej i tid, krävt mer förändringar, önskat nya inriktningar på min roll osv. Antagligen hade rätt person lyssnat. Så dags att inse det nu kan tyckas, men det spelar ingen roll. Jag vill ha nya jaktmarker, så är det bara. Här har jag en definition redan som jag inte kan ändra på. Det är en bra definition i sig, men jag vill ändå utmana den.

Egentligen tror jag att mitt drömjobb är mer solitärt. Jag tror jag hade älskat att jobba i ett labb t ex. Få påta med mitt 70-80 % av tiden. Tyvärr har min karriär inte tagit den vägen. Klart att jag kan svänga på den lite, men det är svårt då mitt CV är så tydligt inriktat på att vara en sådan där jämrans ”nyckelspelare”. Jag valde bredd över djup och det får jag ”lida” för nu.

Samtidigt tänker jag att min bredd har jag aldrig fått testa utanför de här väggarna. Jag jobbar (i tre dagar till) på ett företag som är speciellt. Det säger alla företag, men här är det ett faktum. Sällan i teknisk framkant, oerhört komplexa strukturer, krångliga beslutsprocesser, otydligt ägandeskap. Det hör förstås stora företag till också. Poängen är i alla fall att jag inte vet vad en bred roll innebär på ett annat företag.

Just nu funderar jag alltså mycket – utan att egentligen komma så långt. Jag är just nu inte helt säker på att jag valt rätt väg i höst, ska prata med en framtida kollega i morgon som verkar ha lite samma tankar som jag (= uppdragen är intressanta, men ligger oväntat långt bort). Vi får se vad det ger mig. Jag är inte oroad för just det, det går att hantera oavsett vad jag väljer att göra. Det jag fastnar på är VAD jag vill egentligen. Säg att jag kommer till ett beslut att detta jobb inte är för mig. Vad vill jag göra då? Kontakta de som drar i mig på annat håll? Avvakta och leta vidare efter ett odefinierat jobb på odefinierad plats? Börja plugga igen? (Gud förbjude!)

Jag önskar verkligen att jag hade ett kall, något som jag brinner för med passion. Men det enda jag vill är att ha lugn och ro. Jag är åtminstone 12 år för ung för att tänka så.

Skönt att få ner det här på pränt!

Vad jag tänker i nuläget är att jag måste ha lite tålamod. Jag kommer inte att ha en lösning i morgon hur gärna jag än vill.

Jag har ställt in mig på att ha en period av återhämtning nu och då spelar det mindre roll vad jag gör om dagarna. Men om jag ska sitta på avbytarbänken och flänga över halva Sverige och jaga uppdrag så slösar vi nog med varandras tid.

Oavsett vilket har jag fått så mycket kött på benen bara denna vecka att jag gör så rätt som slutar. Herrejösses vilket dagis det är och vad skönt det ska bli att slippa det. Den känslan kan jag leva på ett bra tag hoppas jag.

Sista veckan, nu börjar det bli allvar.

Jag trodde faktiskt jag vid det här laget skulle ha lite mer oro över att lämna tryggheten, men än så länge är det lugnt. Jag tror jag insett att oavsett vad som händer så kommer jag att hantera det. Plus att jag verkligen behöver det här avslutet, har insett hur lättirriterad jag är hela tiden. Det gör mig gott (tror jag) att bli totalt ny på jobbet efter 21 år.

Väntar med spänning på att höra vad som händer på nya jobbet, efter intensiva veckor med många krokar utkastade har det varit tyst ett tag nu. Det hade såklart varit skönt att veta vad som händer i augusti, men än finns det tid.

På måndag kommer det vara oerhört konstigt att inte ha ett jobb längre. Jag har aldrig haft ett break innan, alltid hoppat från en tjänst till en annan och under åren här ofta haft ena benet kvar i det gamla  lite för länge. Nu är det verkligen en clean break. Jag kanske ligger i fosterställning måndag morgon, vem vet? 😀

---

Och när man talar om trollen så kommer en intervju flygande!

 

 

Det är märkligt, så fort man gör en större förändring i livet så sitter de där och kraxar på ens axel. Ni vet vilka jag talar om. Olyckskorparna. De kommer i två modeller, Förakt och Förfäran. Låt mig börja med den sistnämnnda då den är den bättre av de två.

Korpen Förfäran baserar hela sin åsikt på hur hon hade gjort och har inte förmågan att se längre än så. Oftast har hon ingen aning om vad som pågår ens. Hon menar dock i grund och botten väl, även om hennes obefogade oro är irriterande att hantera. Föräldrar är t ex ofta bra Förfäran-korpar. I mitt fall min far lustigt nog (det är annars oftare mödrar gissar jag på).

Värre är det med korpen Förakt. Det är ett starkt namn jag ger den, men jag är så sabla trött på dessa personer att de förtjänar ett extra elakt epitet. Detta är de som fnyser åt dig, hittar fel du inte bett dem leta efter, de som frustar med en föraktfull ton och gör klart för dig att du valt fel, enbart baserat på deras åsikt om dig.

Jag tror alla stöter på Förakt-korpar i livet – tyvärr. Jag har mött många.

”Pffft, du kommer att växa upp och skaffa barn sedan”
”Han ska du inte slösa tid på!”
Ӏlmhult kan man inte bo i!
”Det passar inte dig!”
”Du tycker ju inte om att umgås med folk!”

Förakt är inte alltid så här tydlig i sina åsikter, det finns en mesigare variant som dock fortfarande dryper av en dold agenda = du gör fel, jag har rätt.

Hittills har Förakt inte haft rätt en enda j-vla gång. Därför är detta allt jag kommer att säga om dess kraxande. Jag tänker inte än en gång sitta och bli ledsen för att andra inte kan hålla sina åsikter för sig själva.

Runt omkring mig och alla andra finns nämligen flockar av skönsjungande fåglar som peppar, pushar och stöttar och som har den goda smaken att vara glad med dig när något nytt sker. Den fågelsången är ljuv musik.

Kvidevitt!

Igår skrev jag sista sidan i min ”6 minuter om dagen” och i starten skulle man författa ett mail till sig själv som skulle gå ut vid slutet. Nu talar de inte om i boken NÄR det slutar ens om man fyller i det dagligen, så jag hade satt det att gå ut 4/7, och när jag försökte styra om det verkar det ändå inte gått ut, haha. Men det går ju att läsa ändå:

Okänt antal dagar senare (antar 6 månader) och jag hoppas att du hållit ut hela tiden.

 

Hehe, jag hade lite för höga förväntningar, men om man bortser från vikt och kreativitet så är det absolut rätt.  Och det är bra jobbat.

Då var en veckas semester över och det har varit mycket avkopplande. Absolut inte hälsosamt när det gäller kost och motion, men för huvudet och relationen har det varit guld. 🙂

Nu är det två veckor kvar att jobba innan det är dags att lämna in dator och telefon och det känns lite vemodigt, men jag är fortfarande helt klar med att jag behöver det här uppbrottet.

Det är lätt just nu att fastna i nojor och funderingar kring beslut och annat, men jag slår hejvilt bort dem då det inte ger mig något att sitta och undra ”om jag hade gjort si eller så istället”. Mina val blir heller inte fastlåsta bara för att jag gjort just detta valet nu, det finns gott om utrymme för fler framöver. Men först måste jag veta vad jag vill.

Lite har redan utkristalliserats och det är framför allt att jag måste komma hemifrån några dagar under arbetsveckan på ett eller annat sätt. Jag har blivit otäckt bekväm av att sitta hemma. Det är en delorsak till min övervikt om jag ska vara helt ärlig mot mig själv. Vardagsmotionen rök ju helt och även om jag en gång i tiden varit duktig på att hålla i hemmaträningen så har jag tappat det (även om jag är på G igen nu) och ärligt talat räcker det inte.

Dessutom, en ännu viktigare faktor är att jag har blivit en husockupant. Min man slipper mig aldrig numer. Vi är av naturen hemkära och trivs bra i varandras sällskap, men det finns gränser. Jag skulle bli galen av att aldrig ha min egentid, ändå har jag tvingat min man till just det under tre år nu.

Hade jag jobbat kvar hade jag löst det genom att åka in till kontoret mer, närheten + träningspassen är en av de största fördelarna med nuvarande jobb och också det som skär mest i mig att ta bort. Men jag kan inte stanna av enbart de anledningarna av naturliga skäl. Visst, man kan hävda att jag hade kunnat ”härda ut” och invänta andra tjänster eller placeringar, men jag känner inte att de finns i nuläget och antagligen kommer de inte att finnas på länge – om någonsin. Dessutom vill jag inte ”härda ut” längre. Jag vill starta om.

Dilemmat är att jag bor helt fel. Jag har ett bra CV och goda möjligheter att få många jobb, men de finns i större städer. I min närhet finns inte mycket att hämta dessvärre. Jag säger inte att det är totalt kört, men de växer sannerligen inte på träd. Då blir alternativen att långpendla eller jobba hemma 100 %.  Hade jag sedan haft körkort hade det såklart underlättat lite, men det händer ju inte helt enkelt.

Mitt nya jobb har just nu kontoret på en plats som inte är supersmidigt för mig att pendla till kollektivt. Det går, men det är inte optimalt. Till mitt försvar sökte jag inte dit heller utan till det mindre kontoret som är under uppbyggnad.  Så när det är på plats tänker jag att det funkar bra att åka in och jobba därifrån, givet att det är en kund som tillåter remote work då.

Hittills ser det ut som att de flesta kunder önskar att man är på plats åtminstone två dagar i veckan (i synnerhet i början). Det har jag full förståelse för då mina områden handlar mycket om att prata med folk, lyssna, bygga förtroende osv. Dilemmat är bara att orterna är riktigt långt iväg, de har tydligen samma problem som jag att hitta uppdrag i närheten, haha. Det är en nackdel, det ska erkännas. Hade jag vetat om det innan hade jag nog funderat ett varv till. Rent krasst kan jag ju söka jobb i de städerna själv då och få betydligt mer i lön. Men, jag ska ge det en chans. Just nu är det bara mina egna fantasier, men behöver prova på för att veta.

Och det är just det jag gör nu, jag provar mig fram. Det kan visa sig att konsultlivet är det bästa som hänt mig eller att det definitivt inte är för mig – det vet jag inte om jag inte provar. Så jag är rätt trygg i mitt beslut. Det är bara jobbigt när folk envisas tjata om det från sin synvinkel – oavsett om det är överdrivet positivt eller negativt. Jag vill ha mitt liv i fred just nu, tack så mycket. Det stora här är att jag vågar stanna upp nu, inte vad som händer efter det. Det kommer att visa sig med tiden.

Nu har jag stämt av med säljaren + konsultansvarige och känner mig mycket bättre till mods. Jag har fått ett hum om tjänsten och vad som förväntas, jag har fått lite tips om vad som kan dyka upp som frågor och jag har fått en beskrivning på den kundansvarige, som verkar vara min typ av människa. Så det ska nog gå bra det här. Jag ska egentligen vara mig själv, och det är jag ju bra på.

Lite kul också att höra att de gillar min profil OCH mitt sätt, känns som att min personlighet inte är så pjåkig att ha. Kunden har valt ut tre kandidater förstod jag, där jag då är en. Det är ju också kul.

Det enda som oroar mig aningens är placeringsorten, då det kommer innebära en viss del knöligt pendlande, men det är inte ämnet för tisdagens diskussion så den oron kan jag vänta med. Är det så att de gillar mig så tar säljaren hand om det i fas 2 och hittar en balans som funkar för oss båda. Jag är själv ok med en uppstartsfas + någon dags resande i veckan efter det, men inte fem. Jag bor ju så dumt till.

Min boendeort är min stora akilleshäl i karriären tyvärr. Jag såg ett jättespännande jobb tidigare i år, faktiskt där jag är nu, fast på annat bolag. Det hade jag hade sökt om det inte hade varit för oklar placeringsort + att jag hade nästa vecka inplanerad som ledig. Den tjänsten var nämligen en slags omskolningstjänst där man får gå genom ett extensivt träningsprogram som start som startade den 1 maj. Inte läge att vifta med semesterlappen liksom. Jag vet inte om de hade valt en gammal tant som mig ändå för den delen.

Nåväl, nu ska jag ta helg och ladda inför resan, kanske ögna genom frågorna innan dess så att jag inte är helt oförberedd. Svårast för mig är rena teknikfrågor, då jag inte lagt så stor vikt på vilka metoder och tekniker jag jobbar med. Fick t ex frågan vilken Cloudlösning vi har här och jag har ingen aning (Google Cloud tydligen efter lite efterforskning). Jag ser inte det som ett problem själv, det kan man ta reda på när det behövs. Men man vill ju inte framstå som en lallande byfåne heller såklart.

Jag tänker på då jag var på min första intervju här, jag svarade i princip på tilltal och inget mer. En av de som intervjuade mig brukade skratta åt det (hon blev faktiskt min andra chef här), hon hade aldrig upplevt något liknande. Med då skulle jag knacka kod och jag hade dessutom hjälp av att jag blivit rekommenderad. Jag var en helt annan person då.

Jag avslutar med att säga att det hänt ganska mycket med den här tanten på 21 år, det är bara synd att inte alla inser det.

 

 

Idag hade jag en så kallad ”bra dag” på jobbet. Jag tror ödet jävlas med mig som vanligt. Bara för att jag skrev som jag gjorde igår så var nuvarande jobb hur trevligt som helst idag medan blivande jobb orsakade ångest.

Ska jag vara helt ärlig önskar jag att jag hade drivet, modet och ekonomin att säga tack och hej till allt vad jobb heter. Men jag är för ung, för pank, för lat och för feg.

I alla fall, det som var bra med jobbet idag är sådant som inte kan rädda allt det som är dåligt med det. Jag visste redan att jag har massor med trevliga kompisar där och att jag kommer att sakna dem och träningen. Men det finns liksom inget sätt att behålla det idag. Även om jag hade härdat ut och sprungit och gråtit till chefer och annat om vad jag anser är fel så hade det inte funkat. Där jag är idag orkar jag inte vara en dag mer än planerat och det har jag ingen ångest över heller. Dessutom kan det mycket väl bli så att det jobbet hamnar i Malmö efter sommaren, vilket definitivt inte är intressant för mig. Så då hade jag ändå behövt söka ett annat jobb – och det finns inget inom koncernen idag som tilltalar mig det minsta. Bara en massa chefsjobb som jag säkert kunnat få, men är det sista jag vill.

Så till nya jobbet då. Det är en konsulttjänst och det har sina nackdelar såklart. Nu vill de ha mig på kundintervju i Karlskrona – på måndag. Då är jag i Polen. Då undrade de om jag kunde vara med över Teams. Eh nej, det blir ju inte bra. Jag gillar inte riktigt sättet de kör på, jag jobbar ju liksom fortfarande så då kan man ju kanske tala om vad man tänker innan man bokar? Eller så kan säljaren kanske tala med mig direkt? Nu har jag lovat mig själv att inte noja över detta, men är det så det ska vara så blir jag inte långvarig. Jag undrar dessutom om de vet när jag börjar + vad som gäller i form av pendling och annat. Men som sagt, det nojar jag inte över nu. Och fan i mig inte sedan heller. Jag orkar inte noja mer över jobb, jag är värd bättre.

Jag försöker intala mig (för att inte noja) att detta bara är ett test. Jag har inget att förlora. Jag är faktiskt inte passé på arbetsmarknaden riktigt än och testar man inte så kan man inte veta. Jag har inte heller riktigt fått in att min tid på gamla jobbet faktiskt är helt borta om några veckor och inte längre kan tynga mig som det ändå gör nu. Bara det kommer göra oerhört mycket med mitt mående. Jag har inget kvar för mig där. Inte nu åtminstone.

Dessutom, jag har det inte värre än någon annan och idag var det ännu en som var chockad över att jag var så pass ”gammal” som jag är (hon trodde jag var omkring 39), det får man ta som ett trevligt tecken. Tydligen är det bara jag som ser en gammal, fet kärring i spegeln, haha.

Skivstångspasset idag gick dessutom svinbra! Det är stor skillnad från första!

Dessutom läste jag en bra sak på nätet, om man har oro och ångest över saker så ska man ta sig tid att bara vara och lägga ifrån sig mobil och annat tidsfördriv. Då kan man hantera oron där och då istället för klockan tre på natten. Det tror jag är väldigt sant och jag behöver själv se över mina mobilvanor oavsett oronivå. Det stjäl alldeles för mycket kvalitetstid. Idag testade jag det och kröp upp i mannens famn. Puff, så var ångesten förbi.

I morgon ska jag ta mina mått, då kommer jag väl ligga i fosterställning sedan. Hehe.

Jag är bra. Svinbra faktiskt. Go Tess.

I kväll satte jag mig ner och fyllde i alla mina viktsiffror för de senaste månaderna, hade hamnat rejält efter igen i mina excelblad. Det brukar bli så när jag har en svacka. Det har som sagt varit lite för många svackor nu bara i år, för att inte tala om de senaste fyra åren. Jag funderar på varför det blivit så, då jag ändå märker hur mitt humör har vänt rejält åt rätt håll just i år.

En smart sak jag gjort i år är att jag fyllt i en dagbok för välbefinnande, VARENDA dag, utan pardon sedan 2 januari. På morgonen skriver jag ner tre saker jag är tacksam för, vad som kommer göra detta till en underbar dag + positiv självbekräftelse (lite ”Fake it ’til you make it” på den). På kvällen fyller jag sedan i vad jag gjort gott för någon annan idag, vad jag kan göra bättre imorgon och så tre glädjefyllda saker jag upplevt idag. Notera att inget av detta ger utrymme för gnäll eller ältande. Sedan när veckan är slut får man fem längre frågor att svara på och när månaden är slut får man ranka olika delar i ens liv från 1-10. De två delarna hade jag personligen klarat mig utan, men de har säkert sitt syfte för andra. Nästa vecka är sista veckan innan boken ör helt ifylld och det känns smått fantastiskt att jag hållit i det hela vägen ut. Jag är ju en projektstartare av rang.

Det finns en uppföljningsbok i Tyskland där den härstammar från (boken har flera långa, inledande kapitel som man inte behöver läsa igen när man väl startat), men den verkar inte finnas här och jag känner mig dessutom lite klar med just detta upplägg. Jag har skaffat en liknande bok för nästa fas, har medvetet inte tittat mer i den än.

Det finns säkert massor av matnyttigt jag kan få fram av mitt halvårs noteringar, men det jag tänker mest på i kväll är hur jag avskyr när jag inte hinner fylla i den på morgonen. Alltså att jag inte hittar mina tre minuter innan jobbet startar. Och där är jag rätt säker på att allting bottnar. Denna förbannade upplevda konstanta stress som fortfarande förpestar mitt liv när jag minst anar det.

Jag har förändrat MASSOR gällande mina arbetstider i år, inte minst sedan jag sade upp mig, men mitt nuvarande jobb är så hårt förknippat med negativ stress att ALLT påverkar än. Idag hade jag planerat lunchträning, ett lugnt pass Soma Slow som inte ger någon hög puls, utan mer handlar om rörlighet. Jag hade också planerat en bra lunch som även skulle ge mig en lunchlåda att ta med i morgon och det krävde inte så mycket jobb. Men precis innan start fick jag ett meddelande från en i teamet som ville ha hjälp med något och undrade om vi kunde höras på Teams nu (stod såklart inte vad det gällde) och även om jag ignorerade det så stressade det mig.  Sedan blev lunchträningen lite fördröjd pg av tekniskt strul och trots att jag bara hade ett 30 min uppföljningsmöte direkt efter lunch och sedan resten av dagen fri så blev det tokigt igen. Nu hade jag plötsligt nästan ingen tid att fixa luncherna om jag även skulle hinna äta innan mötet + att jag hade det oplanerade mötets upplevda stress i mig också. Men jag fick i alla fall en bra lunch om än utan skön vila och mötena revs av snabbt.

Efter det fick jag en oplanerad uppgift på mail från mitt nya jobb. Betydligt större och svårare än att ta videomöten om saker jag kan med folk som dessutom ser upp till mig. DET borde orsakat massor av stress då jag inte alls vet hur de vill ha det – men icke. ”Det blir vad det blir, de säger väl till om det är helt galet”. Intressant att se hur det skiljer sig.