maj 2023 – Sida 2 – Tjockistankar

Andas in, andas ut

10 maj, 2023 Teresa Kommentarer 2 kommentarer

OK, nya frissan är där och det ÄR skönt att inte ha stripiga testar längre. Färgerna är i bjärtaste laget kanske, men de tvättas ändå ur rätt snabbt, så det är ok. Jag har inget emot starka färger i sig, men jag vill inte skrämma potentiella kunder heller. Världen är inte så frigjord som den låtsas vara, inte ens i Sverige.

Jag har landat i mitt fetma-faktum nu och idag passar jag på att tvätta kläder + alla BH:s och träningskläder jag hjälpligt kan ha på mig, vilket får mig att just nu sitta i en alldeles för tajt träningstopp. Inte nog med att den är väl tajt, den rullar dessutom upp sig hela tiden, vilket jag HATAR. Det är något som händer med typ allt jag har på mig nu.

När jag väl hade fått på den kände jag att jag behöver få en tydlig startpunkt trots allt, så jag letade upp en hyfsad plats hemma (allt annat än enkelt) och tog bilder med självutlösaren från alla håll. Jag har sparat dessa på ett speciellt ställe nu så att jag inte ska behöva se dem dagligen, men kunna ha dem som referens.

Så vad ser jag? Jag ser en kvinna med rejäl bukfetma och kläder som rullat sig åt varsitt håll. Jag har svårt att förlika mig med att jag har så oerhört stor mage nu. Innan har fettet alltid vällt åt sidorna, men det här väller tydligt framåt, uppåt och åt sidorna. Satans medelålder. Det gör ju att mina vanliga klädknep inte fungerar heller, den här övervikten går inte att gömma undan med shapewear.

FAKTA:

Kläder rullar upp/ner sig eller är obekväma på annat sätt
Jag är fet från alla vinklar
Inga kläder klär mig längre
Jag får dubbelhaka så fort jag inte tittar rejält upp
Armar och lår är gropiga av fett
Jag har en enorm valk även ovanför den stora magen
Låren slår konstant ihop
Övermagvalk, jättemagen + enorma ridbyxlår får mig att se ut som en ballongfigur
Mina underben ser SMALA ut i jämförelse med allt annat (vilket är så oattraktivt)
Fetman gör att jag ser äldre ut

Så där är jag nu. Jag önskar jag kunde förklara hur det blev så här pass illa på så kort tid, med tanke på att jag ju försökt ladda om hela året. Jag har verkligen tappat allt och lite till. Jag gav helt enkelt upp. Det finns inget bättre sätt att benämna det.

Men det var då och nu är nu. Jag vill inte fortsätta blunda. Jag kan inte ens blunda längre, för nu har jag öppnat ögonen och tagit in det. Det kan låta så konstigt att man inte ser hur illa det är, men huvudet är enastående på att luras och ärligt talat hjälper inte dagens mobilkameror till heller. Selfie-mode slimmar, det är inget snack om saken. Dessutom kan jag knepen. Och de mindre smickrande bilderna min man tar är lätta att blunda för/gömma undan.

Nåväl, det är hemskt, men det är inte kört.

Jag väger tvåsiffrigt än och under allt detta fett ser jag muskler också. I synnerhet bakifrån komiskt nog.
Jag är igång och tränar nu. Om inte tågstrejken stoppar mig siktar jag på tre lärarledda pass denna vecka.
Jag har i praktiken inga problem med att äta mindre/bättre, det är inte hunger som gör att jag överäter. Dessutom är jag ändå i ett läge där inget är särskilt gott, vilket i sig är en tydlig signal att saker varit koko.
Om 23 dagar lämnar jag in min dator och behöver inte fundera mer på nuvarande jobb. Jag behöver antagligen inte jaga tåg och tider på hela 9 veckor efter det. Jag har alltså tid och plats att hitta en ny livsrytm UTAN stress, och jag kan börja mitt nya jobb med rutiner och trygghet i bagaget.

Just do it.

Fet

9 maj, 2023 Teresa Kommentarer 2 kommentarer

Tala om uppvaknande.

Jag har försökt hålla god min idag, men irritationen är där och pockar och inget går riktigt som jag vill. Höll utbildning där testdatan var fel, nätet dog och inget blev som jag tänkt.

Inte ens den halvnyttiga utelunchen som jag sett fram emot var god. Den snarare växte i munnen.

Som kulmen gick jag till Lindex för att se om det fanns något att utöka min resegarderob med, då jag ju knappt kommer i något nu.

Var jag inte på uselt humör innan så blev jag det i omklädningsrummet.

Alltså, jag vet ju att jag är fet. Jag har noterat detta hemma i spegeln och på bild. Jag har även konstaterat att jag nu med åldern och fetman fått en sjujäkla mage, något jag alltid varit besparad förut, oavsett övervikt. Jag hatar den för övrigt. Inget är fulare.

Men när jag suckande gått genom högen, ratat det mesta och provade de sista plaggen som ändå såg liiiite ok ut framifrån och jag vred ut sidospegeln – då trodde jag faktiskt jag skulle kräkas på allvar.

Vem ÄR det där?! Jag ser tre ggr större ut från sidan än jag någonsin inbillat mig. Det är så hemskt att inse, att jag vill bryta ihop och gömma mig i ett mörkt hörn.

Tankarna flyger runt, hur ska jag kunna gå på träningen på torsdag nu när dessutom en trådsmal yngre kollega ska med mig? Hur ska jag kunna överhuvudtaget kunna trivas på resan nästa vecka? Hur ska jag kunna gå och fixa en ny kort frisyr som inte får mig se än mer ut som skit? Kort hår på en hyfsat fit kvinna är snyggt, kort hår på bukfet käring är det inte.

En del i mig övervägde att ta en bild på sorgligheten som ren skrämselpropaganda, men negativitet har aldrig hjälpt mig. Dessutom tror jag inte jag glömmer den synen i första taget.

Så ok. Då bryter jag väl ihop då. För en sekund eller två. GAAAAAAAAAH! BUHUUUUUUUU! VAAAAAARFÖR?! JÄVLA HELVETES SKIT!

Så. Nu ska jag gå och fixa frisyren, för den stripiga skit jag har nu är definitivt värre än vad jag än får.

Jag ska gå genom mina kläder hemma och se till att jag har en bra garderob med mig på resan som får mig att känna mig så bekväm det nu går.

Jag ska fullkomligt ignorera idiotin om träningen – min kollega och de andra har ögon att se med. Min fetma är ingen hemlis. De vill mig inget illa.

Sedan ska jag sätta mig och göra en plan. Inte över VAD jag ska göra utan HUR jag ska tänka framåt.

Jag ska må bra igen.

Jag SKA.

Kliande

9 maj, 2023 Teresa Kommentarer 0 kommentarer

Ännu en kontorsdag som startar med lite halvtaffligt humör. Jag vaknade i natt av att det KLIADE något överjävligt och dessutom var det antagligen varmt då elementen brassade på som attan. Jag håller just nu på att klia ihjäl mig, är torr som attan och har svårt att smörja in mig helt pg av storleken + att jag har katt som fäller för tio katter. Det blir att skrubba hela kroppen i kväll + bädda rent.

Idag hade jag annars gott om tid från start (steg upp kvart i fem), men jag pysslade med lite allt möjligt och började sedan med ett japanskt korsord till frukosten och så var det kört. Det är mitt eget fel såklart. Jag hann med nöd och näppe med tåget då passerkortet som vanligt tog alldeles för lång tid att lokalisera i jobbväskan.

Frukosten står dessutom mig upp i halsen, det funkar verkligen inte för mig att äta frukost så nära inpå ”rörelse”. Det är lite hemskt att kalla 1 km cykling för rörelse, men så är det nu. Jag tror inte jag är skapt att äta för tidigt heller.

Det finns mycket att smågnälla om idag, men det ger mig faktiskt inget, så jag ska försöka vara positiv istället.

Igår körde jag Weight Plate och det var ett av de bästa passen på länge. Jag märker att det tar nu. Jag gissar att det är skivstångspasset som påverkar. Jag måste försöka få till en egen upplaga av dessa pass. Har försökt plita ner hur de är uppbyggda, har några chanser till att ”kopiera” dem. Inte för att jag behöver följa dem slaviskt heller, där är såklart övningar jag hade klarat mig utan. I skivstångspasset kör vi t ex ett set på golvet där jag inte alls är vän med två av övningarna där man ska sitta på knä och luta sig bakåt. Jag förstår poängen med dem, men jag har så tjocka lår att mina ben inte kan böja sig med enkelhet bakåt, fettet är i vägen. Så det blir fel fokus för mig.

Idag ska jag till frissan, det är oerhört behövligt. Jag ser inte klok ut. Lite sorgligt att det troligen kan vara sista gången jag besöker henne, då jag ju inte ska vara i Älmhult längre framöver. Egentligen skulle jag inte ha kort hår då det kräver mer underhåll, men jag passar bättre i det helt klart.

Rutiner och fikastunder, ett minne blott

4 maj, 2023 Teresa Kommentarer 0 kommentarer

Jag startade den här dagen sur som en ättiksgurka (jättesiffran på vågen hjälpte inte). Jag var helt väck när klockan ringde och eftersom jag skulle in till kontoret var tiden knapp, så jag fick vackert tvinga mig upp. Det är ett problem nu när jag blivit så hemmastadd, jag vill verkligen inte stiga upp tidigt.

Ett annat problem är att jag inte har rutinerna som innan pandemin. Då var jag som en brandman och hade allt klart och var redo att susa ut genom dörren. Jag försöker hitta dit igen, men det går tröööööööögt och jag är lite tramsig också då jag inte vill ta med mig frukost till kontoret. Huvudkontoret är fyra våningar, med en jättestor matsal, så man måste ha allt i kylarna där och springa dit när man ska äta. Det känns inte kul helt enkelt.

En annan sak med det är att jag aldrig fikar på kontoret längre. Jag tror några försöker göra det ihop, men vi har alltid dagligt möte vid nio och efter det är fikarasterna över och om man vill ha frallan som jobbet står för är den oftast slut då. Varför jag nu ens skulle gå dit på egen hand.

Så var det förstås inte för 5-10 år sedan. Då gick vi i hyfsad samlad trupp och satte oss en stund, både förmiddagar och eftermiddagar. Inte alla dagar, vi hade många möten då också, men det var i alla fall mer regel än undantag. Jag trodde inte det betydde så mycket för mig, men det var en liten del av mitt sociala liv och jag har ju rätt lite av det som det är.

Dessutom är jag skitsnackare av rang, det är ett släktfel som börjar ta över mer och mer. Jag kallar mig introvert, men just den biten att inte vilja/kunna prata om oviktiga saker har jag tydligen tappat bort. Fast jag väljer mina offer med omsorg, alla orkar jag inte engagera mig i. Men jag är så grymt lik pappa och farmor här och värre blir det för varje år. Bla Bla Bla. Nu är det inget fel i sak, det gör ju att jag ses som trevlig och öppen (och let’s face it, säljbar). Farmor kunde gå fram till främmande människor och fråga vem de var, det är lite väl intensivt. Fast vem vet var jag slutar?

Roligt nog, efter att jag skrev detta såg jag en framtida kollega posta en bild på en Star Wars-tårta som de har till fikat idag. Jojo.

Nåväl, resten av dagen har varit ok. Mamma är opererad och vaken. Träningspasset var svettigt, svinjobbigt och underbart.

Lunchen efteråt sög (plocksallad ÄR inte gott), så rebellen i mig suktar efter ”något gott” nu. Jag bättrar mig visst aldrig.

Sköna maj välkommen?

3 maj, 2023 Teresa Kommentarer 1 kommentar

Tiden rusar iväg och nu börjar det verkligen kännas att jag snart ska lämna jobbet (17 arbetsdagar kvar). Fast jag ska vara ärlig, stressen sitter där som i ett skruvstäd än. Jag inser alltmer att jag verkligen behöver ta mig därifrån för att nå det lugn jag så eftersträvar. Jag trodde faktiskt jag skulle ha släppt det mer vid det här laget, men icke. Inte för att jag tar i för kung och fosterland längre och jag säger nej till det mesta, men ändå. Det hjälper inte.

Jag är lite nervös att jag ska börja hinna fundera för mycket på mitt nya jobb också, det börjar komma in uppdragsförslag nu och som brukligt när man är ny på jobbet känner jag mig som en ”bedragare” trots att jag egentligen vet att jag är duktig och att ingen skulle ha anställt mig annars. Det kommer bli bra. Och blir det inte bra så löser jag det. Jag bestämmer mitt mående nu, det gäller dock att jag förstår det också.

Detta är en jobbig vecka annars, sista fasen av omorganisationen (för denna gång) offentliggörs i morgon och även om det inte påverkar mig ett dugg i sak så är jag inte gjord av sten. Man hinner få många kollegor på 21 år och jag vet att några av dem antagligen inte har det kul nu. Jag hade själv inte påverkats direkt om jag hade stannat kvar, men det är ju heller inte alls därför jag lämnar.

Till på köpet ska min mamma operera sitt dåliga knä i morgon och operationer är ju alltid läskiga, även när de är planerade. Jag hoppas det går bra, hon behöver bättring då hon gått med hemsk smärta åt helsike för länge.

Så det blir en obekväm dag i morgon.

Jag ska i alla fall, om allt går som planerat, gå på fjärde lunchpasset med Atletisk Skivstång, det ser jag redan fram emot. Vad jag kommer att sakna det! I torsdags när det var dags för lite burpees gjorde jag för första gången på FLERA ÅR, nästan fullt kompletta sådana, det satt lååååångt inne vill jag lova. När man är så tung som jag är känns det lite obehagligt att lita på att handlederna pallar ta emot hela kroppstyngden. Men det kom smygande. Jag känner alltmer atleten i mig, hon ska bara ut nu också.

Annars är det seeeeeegt med hälsosamheten är jag rädd för. Jag behöver verkligen min viloperiod så att jag kan får rätt fokus igen. Har haft massor av krämpor på sistone: lårsmärta (nerven som är i kläm), en hemsk obehagskänsla och kramp i magen (visade sig sedan vara mens), ont i ryggen och min senaste ”favorit” en jobbig halsbränna. Allt är självförvållat. Allt går att bota om jag bara vill och tar tag i det.