Tala om uppvaknande.

Jag har försökt hålla god min idag, men irritationen är där och pockar och inget går riktigt som jag vill. Höll utbildning där testdatan var fel, nätet dog och inget blev som jag tänkt.

Inte ens den halvnyttiga utelunchen som jag sett fram emot var god. Den snarare växte i munnen.

Som kulmen gick jag till Lindex för att se om det fanns något att utöka min resegarderob med, då jag ju knappt kommer i något nu.

Var jag inte på uselt humör innan så blev jag det i omklädningsrummet.

Alltså, jag vet ju att jag är fet. Jag har noterat detta hemma i spegeln och på bild. Jag har även konstaterat att jag nu med åldern och fetman fått en sjujäkla mage, något jag alltid varit besparad förut, oavsett övervikt. Jag hatar den för övrigt. Inget är fulare.

Men när jag suckande gått genom högen, ratat det mesta och provade de sista plaggen som ändå såg liiiite ok ut framifrån och jag vred ut sidospegeln – då trodde jag faktiskt jag skulle kräkas på allvar.

Vem ÄR det där?! Jag ser tre ggr större ut från sidan än jag någonsin inbillat mig. Det är så hemskt att inse, att jag vill bryta ihop och gömma mig i ett mörkt hörn.

Tankarna flyger runt, hur ska jag kunna gå på träningen på torsdag nu när dessutom en trådsmal yngre kollega ska med mig? Hur ska jag kunna överhuvudtaget kunna trivas på resan nästa vecka? Hur ska jag kunna gå och fixa en ny kort frisyr som inte får mig se än mer ut som skit? Kort hår på en hyfsat fit kvinna är snyggt, kort hår på bukfet käring är det inte.

En del i mig övervägde att ta en bild på sorgligheten som ren skrämselpropaganda, men negativitet har aldrig hjälpt mig. Dessutom tror jag inte jag glömmer den synen i första taget.

Så ok. Då bryter jag väl ihop då. För en sekund eller två. GAAAAAAAAAH! BUHUUUUUUUU! VAAAAAARFÖR?! JÄVLA HELVETES SKIT!

Så. Nu ska jag gå och fixa frisyren, för den stripiga skit jag har nu är definitivt värre än vad jag än får.

Jag ska gå genom mina kläder hemma och se till att jag har en bra garderob med mig på resan som får mig att känna mig så bekväm det nu går.

Jag ska fullkomligt ignorera idiotin om träningen – min kollega och de andra har ögon att se med. Min fetma är ingen hemlis. De vill mig inget illa.

Sedan ska jag sätta mig och göra en plan. Inte över VAD jag ska göra utan HUR jag ska tänka framåt.

Jag ska må bra igen.

Jag SKA.