Val
9,5 dagar kvar av februari och den värsta helvetesperioden. Jag avskyr verkligen den här tiden på året. Jag hatar mörkret som omsluter allt, det dystra vädret och den i stort sett totala avsaknaden av sol under dygnets få ljusa timmar. Och så regn, slask och blåst på det då.
I lördags var det faktiskt solsken, vindstilla och lite vår i luften hemma. Jag tankade tonvis med energi av det och fick massor gjort. Jag cyklade frivilligt till affären och handlade också, trots att jag egentligen tänkt öppna mitt ätfönster (och jag var hungrig).
Jag avslutade med en runda i trädgården där snödroppar och vintergäck kommit upp + det syntes knoppar här och var. Så ljuvligt!
Tyvärr var söndagen grå och regnig sedan och det vädret höll i sig så nu är jag på ruta ett igen med humöret. Idag fram till torsdag är jag dessutom på plats i Norrköping och här är det också grått + att det ligger lite snö kvar. Meh.
Idag märker jag av bekymret med två hattar, jag ska egentligen sitta med som kravare nu när vi har verksamheten nere på besök, men rollen som scrum master tar över hela tiden. Inte för att jag bidrar så mycket som kravare visserligen, de sitter och testar och jag kan inte svara på frågor ändå. Men det blir lite hoppigt.
Jag funderar vidare på vad jag vill göra med min karriär. Inte för att jag vantrivs nu, men det är väldigt mycket ruljans på konsulter och om uppdraget avslutas i höst så blir det ju nya tider igen.
Helt ärligt hade jag velat ha ett jobb som inte kräver så mycket ansvar. Eller jag ska kalla det kollektivt ansvar, jag har inga problem med egenansvar – och har aldrig haft det heller. Men det här med att hela tiden behöva dra i saker och vänta på att andra gör sitt (och tjata), det börjar bli nog. Jag och en kollega skojade häromdagen om hur det hade varit att en gång i livet få jobba i ett projekt där alla är kompetenta och ansvarstagande. Det kommer aldrig ske, men jag undrar hur det hade känts.
Nu ska jag inte klaga, jag sitter i ett riktigt bra team som nästan är självgående och de har inte ledsnat på mig än. Men vi jobbar ju inte i vår egen bubbla, det är så mycket runt omkring som stökar. Så är det baske mig alltid känns det som. Jag är rätt less på det.
Lite arg är jag på mig själv att jag inte gjort något åt min situation tidigare, jag fyller 50 nästa år och det börjar bli lite knepigt att sadla om nu. I synnerhet eftersom jag inte riktigt vet vad jag vill egentligen. Jag vet bara vad jag INTE vill och det är tyvärr där jobben finns för min del numer.
Å andra sidan ska man aldrig ge upp. Jag har 15 + yrkesverksamma år kvar teoretiskt sett och det kan man ju göra mycket av. Dum är jag inte. Förutom när jag drömmer om den stora lottovinsten som ska göra mig ekonomiskt oberoende…
Fastan rullar på. Har haft lite slarviga helger och perioder, men jag har inte halkat av helt någon gång och jag trivs bra med upplägget. Lite knöligt bara när jag reser så mycket, just nu är jag i en rebellisk fas där jag vägrar laga mat och ta med mig – vilket såklart hade varit bättre för mig både ekonomiskt och näringsmässigt. Men orka planera och orka släpa på det på tåget!
Idag köpte jag lunch på restaurangen närmast, men jag sparade halva till ikväll/imorgon – lite beroende på vad kroppen säger när jag slutar idag. Jag har heller inte beslutat än om jag kör frukost/lunch eller lunch/middag i morgon. Det är för- och nackdelar med båda. Fördelen med frukost är att den är gratis och att jag inte äter så mycket. Fördelen med middag är att jag kan sova lite längre och att det är rätt mysigt att äta något på rummet när jag väl slutat för dagen. Jag försöker att inte göra så stor affär av det, då det är svårt att hitta ett mönster som håller. Dagen som jag reser hit är frukost inte ett alternativ (alldeles för tidigt) och dagen jag reser hem är middag inte ett alternativ (jag gillar inte att äta på tåget och jag kommer hem för sent). Så antingen får jag ha extra lång fasta en dag, eller istället fokusera på ätfönstret (som rekommenderas av de jag lyssnar mest på).
Tog mitt blodtryck igår efter att en nära vän blivit inlagd i helgen pg av jättehögt blodtryck. Att man alltid måste få en knuff! Jag kunde dock andas ut, det var samma som sist och det måste vara år sedan jag tog det, dvs innan jag vägde så här mycket. Det känns skönt att veta. Jag ska försöka göra en rutin av det nu. Jag har högt blodtryck i släkten, men det är också i mångt och mycket självförvållat i de fallen så det är svårt att säga om det är ärftligt. Jag har dock tänkt på det i och med att jag är så pass överviktig + att jag vet att jag snarkar rätt rejält.
Snart dags att bestämma mig för om jag tar med mig resterna till hotellet, eller om jag handlar något där (deras utbud är rätt kasst dock). Jag orkar inte ta mig någonstans idag, det tar på krafterna att stiga upp 03:45. Dessutom blir det för sent. Ack dessa val. 🙂
