Något som jag tycker är viktigt vid livsstilsförändringar är att veta VARFÖR jag vill ändra på mig. Jag har haft många tillfällen i livet då jag försökt ändra mig av fel anledning och det kan faktiskt ställa till det mer i förlängningen.
T ex det här med vikt: om jag snöar in mig på att jag ska väga x kilo vid ett visst datum så sänder det mig en hel del tokiga signaler.
För det första så talar det om för mig att om jag INTE når mitt mål så är jag en usel människa (fröken Duktig). Jag har haft så många tillfällen i mitt liv då jag missat mina viktmål och känt mig värdelös. Jag kan garantera att inte en endaste gång har det peppat mig att ta tag i mitt liv, istället har jag gett upp, mått dåligt och gått upp mer.
För det andra, jag har en vilja av stål emellanåt och att jaga dessa (ofta snävt satta) viktmål i yngre år triggade tyvärr mig att utveckla ätstörningar för att jag gett mig den på att nå dem oavsett vad det gjorde med mig. Både genom att äta alldeles för lite (och framförallt smalmat med usel näring) och genom att kompensera. Det fungerar såklart, men det är knappast den livsstil jag eftersträvar och det är inte heller hållbart. En kropp utan näring orkar ingenting och att kompensera är helt vansinnigt dåligt på alla sätt.
För det tredje, om jag nu faktiskt når vikten enligt utsatt tid, då går jag mentalt i mål där och ser det som klart. Alla som kämpar med vikten vet att det är först då kampen börjar på allvar. Att hålla vikten som jojo-bantare är något av det svåraste som finns. Det är en sak som inte många ”vanliga” förstår. Jag tänker t ex på alla de som alltid kommer med den käcka kommentaren ”Men nu ska du väl inte gå ner mer”, ungefär som att nu kan du väl återgå till att leva loppan med oss igen. Nej det kan jag inte. Någonsin. Ju äldre jag blir, desto hårdare måste jag hålla i. Det är den otäcka sanningen som få talar om. Det är också därför så få lyckas, det är inte vi som är lata eller korkade, det är så människokroppen fungerar.
Ska en viktnedgång bibehållas måste man ändra på sin livsstil för gott. Om jag jämför dieterna idag med de som fanns när jag var barn så ser man att det hänt en del. På 80-talet var det mest Quick Fixes och dieter sågs som en kortare period av självplågeri så att man sedan skulle kunna stoltsera med sin slimmade kropp. Lid pin och var fin, typ. Idag vet vi bättre och nu säljs de flesta dietmetoder som livsstilspaket istället. Men problemet är att de flesta metoder som finns idag ändå är svåra att leva med livet ut.
Ta VV t ex som jag själv har erfarenhet av. När jag var som mest uppe i det var det självklart att det var något jag kan följa livet ut. Sedan kom målvikten och jag var i ett glädjerus, handlade tonvis med nya kläder och ville tala om för hela världen att jag hittat min väg och var HELT ÖVERTYGAD om att jag aldrig kommer vara så dum igen att jag tappar kontrollen.
Men sedan går det en tid och man börjar tycka att man kan det här och slutar registrera dagarna. Handen på hjärtat, det är SKITTRÅKIGT att hela tiden tänka på mat och registrera dag ut och dag in, oavsett hjälpmedel. Tiden går och för mig (och tyvärr de flesta) smyger kilona sig tillbaka. De som är alerta snappar upp det i tid och kanske tar en ny omgång eller bara skärper till sig och kan således hantera vikten rätt hyfsat under en ganska lång period. Jag höll mig själv i schack på det sättet i nästan 10 år. Men det går aldrig av sig självt. Det är antagligen ingen slump att de som är typiska posterflickor/pojkar för olika dieters framgång i det långa loppet oftast också aktivt jobbar med dem (PT, betalda bloggare etc). Och även de kämpar för att hålla sig på banan. Dessutom är det faktiskt inte helt ovanligt att se kostinfluencers som byter metoder, vilket säger en del. 🙂
Jag menar inget illa mot VV (eller motsvarande), det är program som hjälper många att hitta rätt och det är nog så viktigt. Men det är hjälpmedel, det är JAG som måste göra livsstilsförändringen som fungerar i längden och det är jag som måste besluta mig för vad jag kan leva med.
Med det sagt så måste jag alltså veta VARFÖR jag vill förändra mig. Det räcker inte att bara vifta med en målvikt eller att säga att jag vill bli smal. Det är resultat, inte anledningar. Även om det kan vara nog så motiverande att komma i sina smalplagg, så är det sällan så starkt att jag tar mig ur en svacka i livet av enbart den anledningen.
Det som startade min livsstilsförändring 2010 var att jag för första gången var genuint rädd för min hälsa. Jag var både tjock och otränad och hade ont. Det ledde till att jag en gång för alla lade ner ett oerhört jobb på att reda ut vem jag är, varför jag har viktproblem och inte minst att hitta glädjen med att röra på mig. Jag var en bra bit på vägen då, men jag hade inte riktigt tänkt fullt ut på livet efter målvikt – även om jag intalade mig det. Jag hade en grundstrategi som fungerade rätt bra, men som krävde att jag hade fullt fokus och att jag var i ett happy flow. Med andra ord fick inte livet komma emellan för mycket.
Efter flera års bra balans kom 2018 då jag hade gått upp lite för mycket för att det skulle kännas ok och gå att bortförklara. Inget speciellt hade hänt då mer än ökad ålder + att jag gradvis släppt på tyglarna allt mer (= tappat fokus). Lite för mycket mysfika i vardagen, lite för stora portioner osv. Jag var väldigt aktiv med min motion och kände mig stark och pigg och fin trots övervikten, så jag hade ingen anledning att oroa mig eftersom jag mådde så bra. Det är lustigt hur man kan lura sig själv så pass. Sedan såg jag plötsligt en dag att det var en konstigt tjock kvinna på alla bilder från en resa vi var på + att många kläder satt illa och det var motiverande nog då för ett bra omtag eftersom jag var i ett happy flow i livet. Det omtaget gick som tåget och snart var jag runt 70-strecket igen där jag trivs och känner mig smal.
Sedan kom då min nya roll på jobbet och utmaningarna där tog allt mer tid från mina motionsrutiner som tills dess fungerat som ett urverk sedan 2010. Jag insåg det och var precis på väg att hitta fotfästet lite igen – då jag stukade foten rejält och fick lägga ner ALL motion. Allt fokus blev på jobbet som var kaotiskt – för att uttrycka det milt – och jag höll på att gå sönder helt. December månad 2019 var en av de värsta månaderna i mitt liv. FYRA kilo gick jag upp innan jul, och jag kunde inte hitta tid eller ork att stoppa det så det bara fortsatte. Sedan kom pandemin på det.
Och när jag till hösten väl bytte jobb och även började hitta ett sätt att hantera pandemin på så kom helvetesrenoveringen och fick mig att ge upp helt.
Så där är jag nu. Så varför gör jag det här?
- Det här är definitivt inte den person jag vill vara rent personlighetsmässigt. Jag är en aktiv, glad och nyfiken person!
- Jag mår inte bra av att väga så här mycket, jag snarkar massor om nätterna och det är tungt att göra saker. I somras då det var som varmast svällde lederna så mycket att de började värka.
- Jag saknar känslan av att jag och kroppen är ett. Jag har gått i en slags dvala så länge att kroppen knappt känns.
- Mattänk tar för mycket tid av mitt liv. Jag vill inte tänka på mat dygnet runt! Oavsett om det handlar om att planera frosseri eller smalmat. Jag är SÅ less på det.
- Ätstörningen får inte vinna.
- Jag saknar min normalstora kropp. 90 % av garderoben är obrukbar.
Det finns mer att lägga till listan, men allt vill jag inte ha i offentlighetens ljus. 🙂
