Oj, inte en inlägg under hela juli och jag kan inte skylla på semester eftersom jag inte haft någon (mer än ett par strödagar). Ändå har det hänt en del och jag har tänkt en del, dock mycket som inte kan skrivas publikt.

Jag klarade båda mina Dietbet och är med i matchen än på den långa varianten, men det var med viss hjälp jag tog etapp två så att säga. Jag trodde nog att jag skulle vara betydligt mer taggad i sommar än vad jag varit, men jag har verkligen inte kommit till skott med kosten. Jag kan inte skylla på annat än rent ointresse och fel attityd. 🙂

Just nu är det den där tiden på året då jag vaknar till liv allra mest och börjar vilja göra en massa och känner mig ostoppbar, även så i år verkar det som. Just nu hade jag velat vara ekonomiskt oberoende så att jag kunde ägna mig åt alla roliga utmaningar jag har anammat!

Något som slog mig tidigare idag då jag tog en snabb promenad till brevlådan (för att kunna ticka av 2 km till på min INKA-trail, en av de nya utmaningarna) är att jag har en intressant inställning till det här med mål. Jag har alltid sagt att jag har väldigt svårt för att sätta och jaga mål och att det inte motiverar mig, men det är faktiskt inte helt sant. Jag kan gå igång på mål OM de är mätbara OCH direkt påverkningsbara. Det är ju där så många mål fallerar för mig. På jobbet sätter vi mål på oss själva som visserligen ska vara mätbara, men de är så sabla fluffiga och helt omöjliga att påverka direkt på egen hand. Då blir de också meningslösa för mig. Att gå en kurs är ett bra mål, det är något som jag styr helt över själv. Att lösa xx incidenter i teamet eller att ha 95 % problemfria releaser är visserligen vettiga mål i sig, men helt ointressanta för mig personligen eftersom jag inte kan påverka dem direkt på ett vettigt sätt. Och i min senaste roll som projektledare är det förstås ännu flummigare. Visserligen är slutmålet att ta projektet i mål, vilket också motiverar, men det har jag lustigt nog inte i min utvecklingsplan, det är ju projektets mål. Jag minns knappt vad mina mål är, så mycket bryr jag mig. Jag har heller aldrig haft koll på mina mål i utvecklingsplanen, de dammas enbart av när jag sitter ner med chefen. Det betyder inte att jag inte har mål, men jag formulerar dem inte.

Det är också därför viktmål aldrig fungerat särskilt bra för mig. Jag kan bevisligen vara envis och ordentlig och superstrikt, men inte för att jag ska väga X kilo om Y veckor. Det handlar istället om att göra det jag lovat mig själv, vilket jag direkt kan påverka. Min vikt kan jag faktiskt inte påverka i detalj. Jag kan vara superfokuserad och ordentlig i 14 dagar och ändå gå upp i vikt och det accepterar jag, kroppen fungerar så. Men med det i åtanke är det bra dumt för mig att sätta viktmål.

Det är väl helt ok i sig, men det knepiga är då att hitta vettiga mål som ger den effekt jag önskar. När det gäller motionen knäckte jag den nyckeln för tio år sedan genom att till att börja med gå på alla pass som träningsgruppen höll + egna pass som jag lovat tränaren och inte minst mig själv. Sedan blev det lite som att borsta tänderna till sist, något man bara gör för att man ska utan att fundera på varför. 🙂

Just att få ändan ur och göra saker fast det känns motigt är jag bra på. Det ger mig omedelbar feedback och tillfredsställelse, en bock i listan så att säga. Att äta förståndigt är inte riktigt lika enkelt. 🙂 Man kan ju argumentera att t ex VV borde vara idealiskt då, men det är ju inte det. Jag gillar VV som koncept och jag har också lyckats med VV (till skillnad från många andra program), MEN jag kan inte anamma det fullt ut. Jag ifrågasätter för mycket, vägrar acceptera vissa saker och till sist ledsnar jag. Plus att jag verkligen HATAR att hela tiden kontrollera min mat numer. Samtidigt vet jag att jag inte kommer att magiskt äta smartare av mig själv, och jag vet också att mina naturliga ätmönster ovillkorligen leder till viktökning. Jag kan skylla just den här viktökningen på stress, ångest och dåligt psykiskt mående, men det är ändå fortfarande jag som väljer vad och hur jag äter och hur jag vill se ut och må.

Det som är intressant med mig är att om jag bara hittar rätt metod är jag som en pitbull. Jag började t ex med Duolingo i år i februari och jag har hållit igång dagligen i 156 dagar nu (någon streak freeze utnyttjad vissa helger dock :)). Det ska bara göras liksom. Det är mätbart OCH direkt påverkningsbart.

Nu har jag även påbörjat lite träningsutmaningar av olika slag som jag är rätt säker på att jag kommer att följa eftersom det finns ett framstegsflöde i båda.

Kanske är hemligheten helt enkelt att jag ska sätta mig ner och hitta mål som passar mig (dvs är mätbara OCH direkt påverkningsbara) och se till att ha en lista som jag kan bocka av. Dilemmat är att jag inte direkt älskar att följa upp saker på egen hand, det kan snabbt falla i ”glömska” om det inte engagerar rejält. Men det tål att tänkas på.