Three down… three to go
Viktminskning
Idag vägde jag in för ny omgång på dietbetet och det gick vägen – om än knappt.
Det fick mig att reflektera lite över olika viktminskningsmetoder. Om man bortser från de fnoskiga och sjuka sätten så finns det rent krasst tre sätt för min del:
- Äta mindre portioner
- Äta lättare mat
- Äta mer sällan
Alla tre fungerar för mig och i förlängningen blir det oftast en mix av dem. Men det finns en klar nackdel med att ha för mycket fokus på sätt 2 och 3 och det är att de inte hjälper mig särskilt mycket med det proaktiva arbetet.
Det är ingen hemlighet att jag gillar stora portioner. Jag skulle vilja säga att jag egentligen äter relativt bra saker av mig själv (i synnerhet till vardags), men jag låter alldeles för ofta mina ögon vara med och bestämma och det leder till för stora portioner som i sin tur leder till övervikt. Naturligtvis är det trevligt att njuta av sin mat även med ögonen, men inte när det gäller storleken på portionen.
När jag väl tar beslutet att jobba på viktminskning blir det som sagt en mix av de tre. Tyvärr är det enklare att lägga huvudfokus på 2 och 3 när jag inte riktigt hinner fokusera fullt ut. Det är inget fel i sig, men om jag inte jobbar med portionerna också kommer det bli kortsiktiga resultat.
Där är jag lite nu faktiskt. Jag må vara under 72 kilo som önskat, men det beror på att jag på sistone minskat rätt drastiskt på mina måltider av olika anledningar. Det är varken bra för kroppen eller för fortsatt viktminskning och det är jag väl medveten om.
Man kan ju förstås argumentera för att jag även dragit ner på portionerna, men jag ser det inte riktigt så. För mig betyder mindre portioner att jag äter det jag brukar äta, fast i mindre format. Nu har jag snarare lyft bort en del till förmån för lättare alternativ + tagit bort måltider.
Nästa vecka har jag semester och då har jag faktiskt bra tid att experimentera med just portionerna, även om det ska ätas ute i väldigt många dagar. Jag tänker inte jaga siffror i sig (jag tänker naturligtvis njuta), men jag har ingen ursäkt att inte passa på att få till lite portionsträning. 🙂 I synnerhet eftersom jag kommer att äta mycket mer regelbundet än jag gör nu.
Om en månad ska jag väga in under 70,5 för att vinna pengar i nästa runda och om jag vill nå det på ett någorlunda hälsosamt sätt måste jag ta tag mina portioner. I kombination med allt annat såklart. 🙂
Det är inte svårt att gå ner i vikt rent teoretiskt, men praktiskt kräver det sin kvinna. 🙂
Phew!
Det går undan nu! Igår blev det äntligen 100 % offentligt med min nya roll och framförallt då vad jag ska göra framöver, vi har smugit runt lite i buskarna fram tills nu av olika skäl. Det blir ju så när man ska ta över efter någon annan och det finns egentligen heller ingen bra tidpunkt att komma med sådana nyheter, så jag var faktiskt lite nervös. Men jag har så här långt blivit väl emottagen och det känns såklart jätteskönt. Jag insåg igår att det varit en rätt tung sten som nu lyftes från mitt bröst. Det är ju inte heller så att jag petat undan någon, jag hjälper snarare till att lösa en lite knepig situation.
Jag ska inte ljuga, inombords har jag lite av en känslomässig bergochdalbana varje dag och det går från ”Det här ska nog gå bra” till ”Vad har jag GJORT?!”. Men det hör ju till förändring och jag försöker hålla mitt fokus på att detta är en bra utmaning oavsett hur det går, jag kommer att lära mig massor framöver och rent krasst har jag 21 år kvar att jobba, så det skadar ju liksom inte att få lite mer i ryggsäcken. 🙂 Men visst, det ÄR läskigt att vara ny på jobbet efter så många år, inte minst med allt ansvar på mina axlar. Jag börjar ju stenhårt rätt in i ett högprioriterat projekt med många ”utmaningar” och stora förväntningar, och det kommer att gnaga i mig att inte ha kontroll och svar på allt. Men jag tror också det är nyttigt i förlängningen.
Ironiskt nog kommer det snart ut en annons på jobbet jag suktat efter en längre tid nu och som jag är som klippt och skuren för (också projektlederi, fast mer som koordinator eftersom det i praktiken är ett projekt som aldrig stänger). Jag ska inte ljuga, en del i mig suckar över att det inte kunde kommit ut någon vecka tidigare, men någonstans tror jag ju ändå att det är bra att jag lämnar min trygga sarg och utsätter mig för större utmaningar än så.
Nåväl, idag är det fredag och mitt mål för helgen är att lämna jobbet på kontoret och riktigt njuta av ledigheten. Jag tror att det blir ännu viktigare för mig framöver att ha väldigt skarpa gränser mellan jobb och fritid. Jag behöver rensa huvudet mellan varven.
Och som slutkläm, om fem dagar är det dags för nästa vägning! Just nu är jag ett kilo över, vi får väl se hur det går. Jag ligger en månad efter så att säga. 🙂
P3 – Planering
Fullt ös på sistone, men idag tar jag mig tid för lite reflektion och ett nytt P.
Även om jag officiellt inte börjar förrän den 1 oktober är det full fart redan nu av olika anledningar. Så just nu bollar jag två tjänster kan man säga, vilket kommer vara min vardag större delen av hösten.
Så lägligt då att jag tidigare i år beslöt mig för att bli lite skarpare på planering! Mitt verktyg är det som kallas Bullet Journaling (eller Bullet Journal-metoden på svenska). Jag fick nys om den för ett tag sedan och gillade konceptet och i somras började jag kolla in lite närmare på det.
Planeringskalendrar ala filofax hör till dåtiden för min del, jag har ägt hur många som helst och tyvärr var det få som jag egentligen använde till något vettigt. Möten gör sig bäst i elektroniska kalendrar, så är det bara. Jag har ju galet mycket möten och mer lär det bli i min nya roll och det skulle inte hålla en vecka ens att ha dem nedskrivna prydligt i en bok. Dels blir det dubbelarbete (Outlook är ju där de bokas) och dels blir det kladdigt eftersom möten flyger och far. Plus att det är rätt trevligt att få elektroniska påminnelser.
Så vad tusan är det då jag är ute efter? Googlar man på Bullet Journal (BuJo) kan man förledas att tro att det handlar om just en planeringskalender där man ritar och pyntar kalendrar själv och snyggast design vinner. Men grunden lades för sex år sedan av en man som heter Ryder Carroll och som hittade på ett effektivt och minimalistiskt sätt att hantera sin planering. Inga doodlar eller glitterpennor whatsoever. 🙂
Det som verkligen tilltalar mig är att BuJo är så modulärt i grunden. Så fort något poppar upp i huvudet skriver du ner det utan att bekymra dig om VAR (det löser man senare). Jag har tidigare jobbat med Att göra-listor och det är på ett sätt samma tänk, fast BuJo ger struktur. Plus att de där listorna alltid hade en tendens att föröka sig och försvinna. För att inte tala om alla mina anteckningar på post-its, gamla papper etc… Anteckningsblock har jag också provat åtskilliga gånger, men det blev inte överskådligt och funkade bara där och då för mötesanteckningar.
En annan bra sak med BuJo är att det bara är din egen fantasi som sätter gränserna. Vissa gör som sagt rena konstverk och har trackers på hela sitt liv, allt från dammsugande till vattenintag (jag har verkligen aldrig förstått varför man vill tracka sitt dagliga vattenintag, men det är ju jag). Själv är jag inte ett skvatt intresserad av den biten, men kan förstås se potentialen i trackers för annat framöver. Jag har dock valt att starta lugnt och sansat och sätta mig in i grundmetoden först.
Jag håller på att undersöka mer hur folk faktiskt använder det i yrkeslivet för att få lite tips och idéer, och det är också mycket charmen med BuJo. Jag behöver inte vänta på att kommaa på den perfekta planeringskalendern, jag testar mig fram, månad för månad. När månaden är slut reflekterar man över vad som funkade och inte funkade och så förändrar man. Det är precis så jag fungerar och även om jag inte hållit på så länge är det redan befriande att veta att det inte finns några gränser eller måsten. En dag kan bestå av två punkter eller 200.
Det roliga är att när jag skulle starta upp den lyckades jag både klanta till det och slarva och för ett svagt ögonblick var jag förtvivlad och ville kasta allt och börja om. Men det är ju just det som grejen, det är OK att göra tabbar! Det är min bok, ingen annans. Och efter att ha varit lite kreativ och målat över de värsta tabbarna och ryckt på axlarna åt slarvet (vad spelardet för roll om en linje är sned eller det är utsmetat bläck på sina ställen?) känns det riktigt skönt och jag är nog lite kär i den nu. Jag slår till och med in den i en påse på vägen till och från jobbet så att den inte ska riskera bli blöt. 🙂
Så varför analogt då i dagens IT-ålder? Jag som dessutom skriver snabbt på datorer och ÄLSKAR Excel och listor! En anledning är att det känns bra, jag kan bara inte förklara det bättre. Jag må gilla att skriva elektroniskt, men det finns också en tillfredsställelse i att skriva för hand ibland. Det är nog ingen slump att mina längsta berättelser en gång i tiden skrevs för hand, ibland hämmar elektroniken. Vi ska heller inte glömma alla distraktioner! Kolla mailen, sociala medier, tappa fokus. När jag öppnar min BuJo är det bara den som gäller.
Med det sagt har jag en app också där man kan plita ner dagliga uppgifter/händelser/anteckningar om man inte är nära sin BuJo. Det coola är att man då har 72 H på sig att föra över dem till sin BuJo, sedan försvinner de för gott. Det är lite det som är hela grundidén, man SKA avsätta daglig tid för att gå igenom sina noteringar. Det kan låta stressande, men hittills tycker jag det är tvärtom. Det blir en naturlig start på dagen.
Men visst, det är nyhetens behag just nu och alla som känner mig vet hur jag fungerar. Så låt mig återkoppla vid årsskiftet och se vad jag har att säga då. Jag gör härmed en notering om det i min framtidslogg för månaden december. 🙂