Tiden rusar iväg och nu börjar det verkligen kännas att jag snart ska lämna jobbet (17 arbetsdagar kvar). Fast jag ska vara ärlig, stressen sitter där som i ett skruvstäd än. Jag inser alltmer att jag verkligen behöver ta mig därifrån för att nå det lugn jag så eftersträvar. Jag trodde faktiskt jag skulle ha släppt det mer vid det här laget, men icke. Inte för att jag tar i för kung och fosterland längre och jag säger nej till det mesta, men ändå. Det hjälper inte.

Jag är lite nervös att jag ska börja hinna fundera för mycket på mitt nya jobb också, det börjar komma in uppdragsförslag nu och som brukligt när man är ny på jobbet känner jag mig som en ”bedragare” trots att jag egentligen vet att jag är duktig och att ingen skulle ha anställt mig annars. Det kommer bli bra. Och blir det inte bra så löser jag det. Jag bestämmer mitt mående nu, det gäller dock att jag förstår det också.

Detta är en jobbig vecka annars, sista fasen av omorganisationen (för denna gång) offentliggörs i morgon och även om det inte påverkar mig ett dugg i sak så är jag inte gjord av sten. Man hinner få många kollegor på 21 år och jag vet att några av dem antagligen inte har det kul nu. Jag hade själv inte påverkats direkt om jag hade stannat kvar, men det är ju heller inte alls därför jag lämnar.

Till på köpet ska min mamma operera sitt dåliga knä i morgon och operationer är ju alltid läskiga, även när de är planerade. Jag hoppas det går bra, hon behöver bättring då hon gått med hemsk smärta åt helsike för länge.

Så det blir en obekväm dag i morgon.

Jag ska i alla fall, om allt går som planerat, gå på fjärde lunchpasset med Atletisk Skivstång, det ser jag redan fram emot. Vad jag kommer att sakna det! I torsdags när det var dags för lite burpees gjorde jag för första gången på FLERA ÅR, nästan fullt kompletta sådana, det satt lååååångt inne vill jag lova. När man är så tung som jag är känns det lite obehagligt att lita på att handlederna pallar ta emot hela kroppstyngden. Men det kom smygande. Jag känner alltmer atleten i mig, hon ska bara ut nu också.

Annars är det seeeeeegt med hälsosamheten är jag rädd för. Jag behöver verkligen min viloperiod så att jag kan får rätt fokus igen. Har haft massor av krämpor på sistone: lårsmärta (nerven som är i kläm), en hemsk obehagskänsla och kramp i magen (visade sig sedan vara mens), ont i ryggen och min senaste ”favorit” en jobbig halsbränna. Allt är självförvållat. Allt går att bota om jag bara vill och tar tag i det.

Just do it.