Jag startade den här dagen sur som en ättiksgurka (jättesiffran på vågen hjälpte inte). Jag var helt väck när klockan ringde och eftersom jag skulle in till kontoret var tiden knapp, så jag fick vackert tvinga mig upp. Det är ett problem nu när jag blivit så hemmastadd, jag vill verkligen inte stiga upp tidigt.

Ett annat problem är att jag inte har rutinerna som innan pandemin. Då var jag som en brandman och hade allt klart och var redo att susa ut genom dörren. Jag försöker hitta dit igen, men det går tröööööööögt och jag är lite tramsig också då jag inte vill ta med mig frukost till kontoret. Huvudkontoret är fyra våningar, med en jättestor matsal, så man måste ha allt i kylarna där och springa dit när man ska äta. Det känns inte kul helt enkelt.

En annan sak med det är att jag aldrig fikar på kontoret längre. Jag tror några försöker göra det ihop, men vi har alltid dagligt möte vid nio och efter det är fikarasterna över och om man vill ha frallan som jobbet står för är den oftast slut då. Varför jag nu ens skulle gå dit på egen hand.

Så var det förstås inte för 5-10 år sedan. Då gick vi i hyfsad samlad trupp och satte oss en stund, både förmiddagar och eftermiddagar. Inte alla dagar, vi hade många möten då också, men det var i alla fall mer regel än undantag. Jag trodde inte det betydde så mycket för mig, men det var en liten del av mitt sociala liv och jag har ju rätt lite av det som det är.

Dessutom är jag skitsnackare av rang, det är ett släktfel som börjar ta över mer och mer. Jag kallar mig introvert, men just den biten att inte vilja/kunna prata om oviktiga saker har jag tydligen tappat bort. Fast jag väljer mina offer med omsorg, alla orkar jag inte engagera mig i. Men jag är så grymt lik pappa och farmor här och värre blir det för varje år. Bla Bla Bla. Nu är det inget fel i sak, det gör ju att jag ses som trevlig och öppen (och let’s face it, säljbar). Farmor kunde gå fram till främmande människor och fråga vem de var, det är lite väl intensivt. Fast vem vet var jag slutar?

 

Roligt nog, efter att jag skrev detta såg jag en framtida kollega posta en bild på en Star Wars-tårta som de har till fikat idag. Jojo.

 

Nåväl, resten av dagen har varit ok. Mamma är opererad och vaken. Träningspasset var svettigt, svinjobbigt och underbart.

Lunchen efteråt sög (plocksallad ÄR inte gott), så rebellen i mig suktar efter ”något gott” nu. Jag bättrar mig visst aldrig.