Det är märkligt, så fort man gör en större förändring i livet så sitter de där och kraxar på ens axel. Ni vet vilka jag talar om. Olyckskorparna. De kommer i två modeller, Förakt och Förfäran. Låt mig börja med den sistnämnnda då den är den bättre av de två.

Korpen Förfäran baserar hela sin åsikt på hur hon hade gjort och har inte förmågan att se längre än så. Oftast har hon ingen aning om vad som pågår ens. Hon menar dock i grund och botten väl, även om hennes obefogade oro är irriterande att hantera. Föräldrar är t ex ofta bra Förfäran-korpar. I mitt fall min far lustigt nog (det är annars oftare mödrar gissar jag på).

Värre är det med korpen Förakt. Det är ett starkt namn jag ger den, men jag är så sabla trött på dessa personer att de förtjänar ett extra elakt epitet. Detta är de som fnyser åt dig, hittar fel du inte bett dem leta efter, de som frustar med en föraktfull ton och gör klart för dig att du valt fel, enbart baserat på deras åsikt om dig.

Jag tror alla stöter på Förakt-korpar i livet – tyvärr. Jag har mött många.

”Pffft, du kommer att växa upp och skaffa barn sedan”
”Han ska du inte slösa tid på!”
Ӏlmhult kan man inte bo i!
”Det passar inte dig!”
”Du tycker ju inte om att umgås med folk!”

Förakt är inte alltid så här tydlig i sina åsikter, det finns en mesigare variant som dock fortfarande dryper av en dold agenda = du gör fel, jag har rätt.

Hittills har Förakt inte haft rätt en enda j-vla gång. Därför är detta allt jag kommer att säga om dess kraxande. Jag tänker inte än en gång sitta och bli ledsen för att andra inte kan hålla sina åsikter för sig själva.

Runt omkring mig och alla andra finns nämligen flockar av skönsjungande fåglar som peppar, pushar och stöttar och som har den goda smaken att vara glad med dig när något nytt sker. Den fågelsången är ljuv musik.

Kvidevitt!