Haha, vilken titel!

Jag är inte i en livskris, tvärtom. Men det är en valid fråga, vem är jag? Det är det som jag vill hitta svaret på nu. Jag vet så mycket att jag är mer än mitt jobb, så jag känner mig väldigt trygg och bekväm med att sluta på fredag. Det hade inte varit ett alternativ att stanna, jag hade inte mått bra. Jag kan ge många anledningar till varför och till och med ta på mig en offerkofta eller två – men det är inte min grej. Inte för att jag är perfekt, klart jag pratar med utvalda personer och ”gnäller” om olika saker. Jag tror benhårt på att man behöver få göra det så att det kommer ut ur systemet. Det betyder dock inte att man behöver skrika ut det, ingen vinner på dåliga avslut i längden.

Jag är också en person med enorm självinsikt. Jag har mitt egenansvar i mycket som jag retat mig på. Jag kunde sagt ifrån tydligare t ex. Jag kunde ha sagt nej i tid, krävt mer förändringar, önskat nya inriktningar på min roll osv. Antagligen hade rätt person lyssnat. Så dags att inse det nu kan tyckas, men det spelar ingen roll. Jag vill ha nya jaktmarker, så är det bara. Här har jag en definition redan som jag inte kan ändra på. Det är en bra definition i sig, men jag vill ändå utmana den.

Egentligen tror jag att mitt drömjobb är mer solitärt. Jag tror jag hade älskat att jobba i ett labb t ex. Få påta med mitt 70-80 % av tiden. Tyvärr har min karriär inte tagit den vägen. Klart att jag kan svänga på den lite, men det är svårt då mitt CV är så tydligt inriktat på att vara en sådan där jämrans ”nyckelspelare”. Jag valde bredd över djup och det får jag ”lida” för nu.

Samtidigt tänker jag att min bredd har jag aldrig fått testa utanför de här väggarna. Jag jobbar (i tre dagar till) på ett företag som är speciellt. Det säger alla företag, men här är det ett faktum. Sällan i teknisk framkant, oerhört komplexa strukturer, krångliga beslutsprocesser, otydligt ägandeskap. Det hör förstås stora företag till också. Poängen är i alla fall att jag inte vet vad en bred roll innebär på ett annat företag.

Just nu funderar jag alltså mycket – utan att egentligen komma så långt. Jag är just nu inte helt säker på att jag valt rätt väg i höst, ska prata med en framtida kollega i morgon som verkar ha lite samma tankar som jag (= uppdragen är intressanta, men ligger oväntat långt bort). Vi får se vad det ger mig. Jag är inte oroad för just det, det går att hantera oavsett vad jag väljer att göra. Det jag fastnar på är VAD jag vill egentligen. Säg att jag kommer till ett beslut att detta jobb inte är för mig. Vad vill jag göra då? Kontakta de som drar i mig på annat håll? Avvakta och leta vidare efter ett odefinierat jobb på odefinierad plats? Börja plugga igen? (Gud förbjude!)

Jag önskar verkligen att jag hade ett kall, något som jag brinner för med passion. Men det enda jag vill är att ha lugn och ro. Jag är åtminstone 12 år för ung för att tänka så.

Skönt att få ner det här på pränt!

Vad jag tänker i nuläget är att jag måste ha lite tålamod. Jag kommer inte att ha en lösning i morgon hur gärna jag än vill.

Jag har ställt in mig på att ha en period av återhämtning nu och då spelar det mindre roll vad jag gör om dagarna. Men om jag ska sitta på avbytarbänken och flänga över halva Sverige och jaga uppdrag så slösar vi nog med varandras tid.

Oavsett vilket har jag fått så mycket kött på benen bara denna vecka att jag gör så rätt som slutar. Herrejösses vilket dagis det är och vad skönt det ska bli att slippa det. Den känslan kan jag leva på ett bra tag hoppas jag.