Idag hade jag en så kallad ”bra dag” på jobbet. Jag tror ödet jävlas med mig som vanligt. Bara för att jag skrev som jag gjorde igår så var nuvarande jobb hur trevligt som helst idag medan blivande jobb orsakade ångest.

Ska jag vara helt ärlig önskar jag att jag hade drivet, modet och ekonomin att säga tack och hej till allt vad jobb heter. Men jag är för ung, för pank, för lat och för feg.

I alla fall, det som var bra med jobbet idag är sådant som inte kan rädda allt det som är dåligt med det. Jag visste redan att jag har massor med trevliga kompisar där och att jag kommer att sakna dem och träningen. Men det finns liksom inget sätt att behålla det idag. Även om jag hade härdat ut och sprungit och gråtit till chefer och annat om vad jag anser är fel så hade det inte funkat. Där jag är idag orkar jag inte vara en dag mer än planerat och det har jag ingen ångest över heller. Dessutom kan det mycket väl bli så att det jobbet hamnar i Malmö efter sommaren, vilket definitivt inte är intressant för mig. Så då hade jag ändå behövt söka ett annat jobb – och det finns inget inom koncernen idag som tilltalar mig det minsta. Bara en massa chefsjobb som jag säkert kunnat få, men är det sista jag vill.

Så till nya jobbet då. Det är en konsulttjänst och det har sina nackdelar såklart. Nu vill de ha mig på kundintervju i Karlskrona – på måndag. Då är jag i Polen. Då undrade de om jag kunde vara med över Teams. Eh nej, det blir ju inte bra. Jag gillar inte riktigt sättet de kör på, jag jobbar ju liksom fortfarande så då kan man ju kanske tala om vad man tänker innan man bokar? Eller så kan säljaren kanske tala med mig direkt? Nu har jag lovat mig själv att inte noja över detta, men är det så det ska vara så blir jag inte långvarig. Jag undrar dessutom om de vet när jag börjar + vad som gäller i form av pendling och annat. Men som sagt, det nojar jag inte över nu. Och fan i mig inte sedan heller. Jag orkar inte noja mer över jobb, jag är värd bättre.

Jag försöker intala mig (för att inte noja) att detta bara är ett test. Jag har inget att förlora. Jag är faktiskt inte passé på arbetsmarknaden riktigt än och testar man inte så kan man inte veta. Jag har inte heller riktigt fått in att min tid på gamla jobbet faktiskt är helt borta om några veckor och inte längre kan tynga mig som det ändå gör nu. Bara det kommer göra oerhört mycket med mitt mående. Jag har inget kvar för mig där. Inte nu åtminstone.

Dessutom, jag har det inte värre än någon annan och idag var det ännu en som var chockad över att jag var så pass ”gammal” som jag är (hon trodde jag var omkring 39), det får man ta som ett trevligt tecken. Tydligen är det bara jag som ser en gammal, fet kärring i spegeln, haha.

Skivstångspasset idag gick dessutom svinbra! Det är stor skillnad från första!

Dessutom läste jag en bra sak på nätet, om man har oro och ångest över saker så ska man ta sig tid att bara vara och lägga ifrån sig mobil och annat tidsfördriv. Då kan man hantera oron där och då istället för klockan tre på natten. Det tror jag är väldigt sant och jag behöver själv se över mina mobilvanor oavsett oronivå. Det stjäl alldeles för mycket kvalitetstid. Idag testade jag det och kröp upp i mannens famn. Puff, så var ångesten förbi.

I morgon ska jag ta mina mått, då kommer jag väl ligga i fosterställning sedan. Hehe.

Jag är bra. Svinbra faktiskt. Go Tess.