Då var en veckas semester över och det har varit mycket avkopplande. Absolut inte hälsosamt när det gäller kost och motion, men för huvudet och relationen har det varit guld. 🙂

Nu är det två veckor kvar att jobba innan det är dags att lämna in dator och telefon och det känns lite vemodigt, men jag är fortfarande helt klar med att jag behöver det här uppbrottet.

Det är lätt just nu att fastna i nojor och funderingar kring beslut och annat, men jag slår hejvilt bort dem då det inte ger mig något att sitta och undra ”om jag hade gjort si eller så istället”. Mina val blir heller inte fastlåsta bara för att jag gjort just detta valet nu, det finns gott om utrymme för fler framöver. Men först måste jag veta vad jag vill.

Lite har redan utkristalliserats och det är framför allt att jag måste komma hemifrån några dagar under arbetsveckan på ett eller annat sätt. Jag har blivit otäckt bekväm av att sitta hemma. Det är en delorsak till min övervikt om jag ska vara helt ärlig mot mig själv. Vardagsmotionen rök ju helt och även om jag en gång i tiden varit duktig på att hålla i hemmaträningen så har jag tappat det (även om jag är på G igen nu) och ärligt talat räcker det inte.

Dessutom, en ännu viktigare faktor är att jag har blivit en husockupant. Min man slipper mig aldrig numer. Vi är av naturen hemkära och trivs bra i varandras sällskap, men det finns gränser. Jag skulle bli galen av att aldrig ha min egentid, ändå har jag tvingat min man till just det under tre år nu.

Hade jag jobbat kvar hade jag löst det genom att åka in till kontoret mer, närheten + träningspassen är en av de största fördelarna med nuvarande jobb och också det som skär mest i mig att ta bort. Men jag kan inte stanna av enbart de anledningarna av naturliga skäl. Visst, man kan hävda att jag hade kunnat ”härda ut” och invänta andra tjänster eller placeringar, men jag känner inte att de finns i nuläget och antagligen kommer de inte att finnas på länge – om någonsin. Dessutom vill jag inte ”härda ut” längre. Jag vill starta om.

Dilemmat är att jag bor helt fel. Jag har ett bra CV och goda möjligheter att få många jobb, men de finns i större städer. I min närhet finns inte mycket att hämta dessvärre. Jag säger inte att det är totalt kört, men de växer sannerligen inte på träd. Då blir alternativen att långpendla eller jobba hemma 100 %.  Hade jag sedan haft körkort hade det såklart underlättat lite, men det händer ju inte helt enkelt.

Mitt nya jobb har just nu kontoret på en plats som inte är supersmidigt för mig att pendla till kollektivt. Det går, men det är inte optimalt. Till mitt försvar sökte jag inte dit heller utan till det mindre kontoret som är under uppbyggnad.  Så när det är på plats tänker jag att det funkar bra att åka in och jobba därifrån, givet att det är en kund som tillåter remote work då.

Hittills ser det ut som att de flesta kunder önskar att man är på plats åtminstone två dagar i veckan (i synnerhet i början). Det har jag full förståelse för då mina områden handlar mycket om att prata med folk, lyssna, bygga förtroende osv. Dilemmat är bara att orterna är riktigt långt iväg, de har tydligen samma problem som jag att hitta uppdrag i närheten, haha. Det är en nackdel, det ska erkännas. Hade jag vetat om det innan hade jag nog funderat ett varv till. Rent krasst kan jag ju söka jobb i de städerna själv då och få betydligt mer i lön. Men, jag ska ge det en chans. Just nu är det bara mina egna fantasier, men behöver prova på för att veta.

Och det är just det jag gör nu, jag provar mig fram. Det kan visa sig att konsultlivet är det bästa som hänt mig eller att det definitivt inte är för mig – det vet jag inte om jag inte provar. Så jag är rätt trygg i mitt beslut. Det är bara jobbigt när folk envisas tjata om det från sin synvinkel – oavsett om det är överdrivet positivt eller negativt. Jag vill ha mitt liv i fred just nu, tack så mycket. Det stora här är att jag vågar stanna upp nu, inte vad som händer efter det. Det kommer att visa sig med tiden.