En sak som jag tycker är både fascinerande och skrämmande när det gäller min egen kroppssyn är hur oerhört lätt det är att lägga upp skygglappar. Man kan tycka att jag borde lärt mig något efter snart trettio års jojobantande, men icke. Åter igen står jag här och förstår ingenting när mina jeansshorts som ett tag ramlade av mig nu spänner så pass att jag mår fysiskt illa av att ha dem på mig. Psykiskt också för den delen… Dilemmat med att vara en kjol/klänning-person, det är mer förlåtande och eftersom min övervikt kommer nertill först är det lätt att ”missa”. Men det låter ju också korkat i sig, klart jag inte missar det! Däremot gömmer jag undan känslorna och fäller upp skygglapparna och det är lätt att lura sig själv.

Jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att väga under sjuttio och hålla mig där utan maximal ansträngning. Jag är skapt så, jag gillar att äta och jag mår faktiskt riktigt bra strax över det strecket även om jag rent statistiskt har extrakilon. Jag trivs väldigt bra med mig själv och min kropp där och jag önskar ibland att jag begripit det tidigare och lagt mer fokus på att hålla mig där istället för att dunka mig själv i ryggen och jaga vidare mållöst och ärligt talat väldigt oinspirerat eftersom jag egentligen redan var nöjd och stolt. Ändå har jag hållit mig i form i många år nu och det tänker jag inte blunda för, jag har lärt mig massor på vägen. Men det finns likväl en gräns och den har jag hoppat över så pass mycket nu att jag känner den där jobbiga känslan av hopplöshet som är ack så farlig. Jag vet att det är så enkelt att stanna upp nu och dra påsen helt över huvudet och då går det ruskigt snabbt uppåt på vågen, än mer nu när jag passerat fyrtiostrecket till på köpet. Det låter så lite med ensiffriga viktsiffror när man gått ner dubbelt innan, men vi vet alla hur svårt det är. Jag brukar säga att det tuffaste som finns är att gå ner samma kilon en gång till. Det är inte lika kul att göra den resan, hela tiden gnager självhatet i sin bur och vill ta sig loss och kalla mig oduglig och vråla ”vad var det jag sa?!”. Men än är det inlåst och jag tänkte göra allt för att hålla det där. Självhat ger ingenting positivt alls.

Man kan ju tro att det är en del i blundandet att jag även glömde väga mig idag, men det var ett misstag som beror på semesterkoma mer än annat. Jag ska se om jag vågar ta en dans med vågen senare idag, annars får det bli i morgon. Jag vet att det kommer vara illa, men att blunda är än värre. Man kan alltid sätta stopp här och nu om man bara tar ansvaret och har modet att acceptera sanningen.

Jag känner mig ändå modig och stark – och förhoppningsfull. Så länge som självhatet sitter i sin bur och skramlar är det ingen fara på taket.