Lustigt hur saker kan falla på plats utan att man anar det. Jag har ju ett längre tag varit inne på att hitta tillbaka till mig själv och definiera min grund för att bygga därifrån. Jag tänkte egentligen inte så mycket på vad jag menade med det i det stora hela, utan var väl som alltid lite fast i det som var mest påtagligt just då, dvs min vikt och mitt psykiska välmående (som naturligtvis går hand i hand).

Men när jag väl sätter på mig min tänkarhatt så brukar det explodera efter ett tag och med vattenläckan som väldigt bra extrabränsle har jag kommit till insikt att det här är så mycket mer.

Efter snart ett år av att jobba hemma har jag verkligen fått en ny syn på hur mycket onödig negativ stress oreda ger. Vi har alla våra egna gränser såklart och jag är och förblir bohemisk i mångt och mycket och kommer aldrig svimma av lite skit i hörnen, sneda väggar och revor i tapeter. Då kan man inte bo i vårt hus med vår katt. 🙂

Saker staplade i högar överallt och överfulla hyllor är en helt annan femma. Ibland känns det som att så fort jag vänder mig om så har det skapats en ny hög bakom mig. Jag har länge skyllt på huset, det är så litet och lågt i tak och har kass förvaring, mäh mäh mäh… Men jag har också känt att vi så sakteliga gjort kloka förändringar och hittat bättre förvaringsmöjligheter – och jag var rätt så tillfreds i höstas då jag inredde mitt hemmakontor med lust och glädje efter de möjligheter som gavs. Jag kände dessutom att hemarbetet gav mig extra tid till att plocka och hålla undan det värsta utan att det tog tid eller kändes jobbigt. Det kändes både skönt och hoppfullt och vi började även rensa bort mer saker till förmån för bättre förvaring och mer fria ytor.

Så kom då vattenläckan som en oönskad nyårspresent och det var ett slag i magen för stunden då vi tvingades snabbrensa rummet ovanför taket som skadats och allt vi tryckt in i hyllor och skåp genom åren kom upp till ytan och fick bilda hög på hög på hög på varje tillgängligt utrymme, inklusive mitt ”rena” kontor. Just nu finns det inte en yta som är lugn i hela hemmet och det går inte att göra något åt det heller så länge som vardagsrummet inte är klart (och jag har inte ens ett startdatum än på renoveringen, än mindre en prislapp).

Det är lätt att ge upp i sådana lägen och tankar på att flytta dök faktiskt upp, mycket för att vi har spenderat en hel del på vårt hus och vi har passerat gränsen för vad som är ekonomiskt ”försvarsbart” (om man ser ett hus som ren investering). När vi flyttade hit var det bara för att testa på hur det kändes att ha hus, varken jag eller mannen tänkte oss att leva i byn för all framtid. Jag visste inte ens att byn fanns. 🙂 Men efter att ha sonderat terrängen och funderat har vi insett att det inte finns några bättre alternativ för oss. Vi gillar faktiskt vårt skabbiga lilla hus och vi har ett bra avstånd till jobbet som fungerar för båda. Att lägga miljoner på ett nytt hus skulle inte ge oss några fördelar mer än möjligen lite mer utrymme. Vi skulle dessutom få börja om från början igen med stora renoveringar (alternativt skuldsätta oss för livet). Framförallt finns det i nuläget ingenstans vi hellre vill bo.

Så med den insikten slumpade det sig så att jag började titta vidare på Marie Kondos serie på Netflix. Jag hade sett ett par avsnitt innan och tyckte det var intressant och jag knyckte nog en och annan förvaringsidé därifrån om sanningen ska fram. 🙂 Jag tänkte att jag kunde hitta lite mer guldkorn men det hände något mer inom mig när jag såg henne sätta sig på knä i ett av husen och ”känna in” det som hon brukar göra. Plötsligt insåg jag att mitt hus är mer än en förvaringsyta för mig, det är min ”safe zone”, mitt ”happy place”, mitt ställe där jag tankar energi och känner mig trygg. Det är ju inte huset det är fel på! Två vuxna människor + en katt ska inte behöva en herrgård för att få plats med sina kläder och prylar – något är seriöst fel. Jag hade egentligen redan kommit till den insikten när jag såg samlarhögarna vi staplat på varandra, extremt lite av det som stod där och tog plats är saker jag ägnar en sekund åt idag. Det var kul just i den stund jag köpte dem, men nu är de bara ett nummer i en samlarlista – om ens det. Inte är det gratis heller, och just nu står en stor del av det i förrådet och förstörs av fukt och annat.

Just samlarsjälen i mig är något att återkomma till, där har jag en tuff nöt att knäcka. Men det är tack och lov inte steg ett. 🙂

Jag har precis sträckläst Marie Kondos första bok och känner mig mer än redo att ge mig på en KonMariresa i mitt liv. Innan man ens får lov att fundera på att gå genom sina saker så ska man fundera på en målbild och de som känner mig vet att jag har OERHÖRT svårt att definiera mål, jag låser mig totalt. Som tur är handlar det inte om några SMART-mål (de hatar jag mest av allt) utan vad jag vill uppnå med det hela.

Något som jag lärt mig på senare tid är att bilder kan vara oerhört förlösande. Jag älskar att uttrycka mig i text och är bra på det, men det är sannerligen inte alltid det bästa sättet. I jobblivet är det klassiskt att t ex rita upp på whiteboard eller göra flöden i t ex Visio eller Powerpoint och jag försöker även bli bättre på att använda MindMap, även om det går så där. 🙂

För några år sedan var jag på en intressant föreläsning om hur man kan göra mer intressanta Powerpoint-presentationer genom att rita dem för hand. Det låter crazy, men det var faktiskt rätt spännande och det handlar inte alls om att vara konstnärlig. 🙂

Nu när jag skulle definiera min målbild kände jag direkt att ord inte funkade. Jag hade en stark känsla och visste rätt väl vad jag ville, men att skriva det i text skulle bli oerhört babbligt och obegripligt efter en vecka. Min första tanke var att leta upp bilder på nätet och göra ett fint collage som jag sett många andra göra med stor framgång. Men direkt när jag började söka efter bilder kände jag att det inte är jag. Jag vill inte ha en bild på en tjej i yoga-pose på en strand eller vattendroppar på ett löv eller vackra ord skrivna i ett moln. Det är verkligen jättefint och säkert fantastisk inspiration – men det är inte för mig. Jag gör ju inte detta för att visa andra hur fin min målbild är. 🙂

Så jag högg min platta och tog upp pennan och började kladda loss och det var både galet produktivt och dessutom jäkligt kul. 🙂 Snyggt är det inte, men det spelar ingen som helst roll. Jag har flera bekanta som är helt fantastiska på att göra coola illustrationer och doodles på tre röda och naturligtvis är jag alltid lite avis på dem, men det är också deras skill – inte min. Och som med allt annat jag tar mig för så behöver jag inte jämföra mig med andra.

Så efter en ENORMT babblig intro, här är min målbild: