Min målbild är alltså att vara ”good enough” eller bra nog. Jag kom till denna insikt när jag såg alla blaffor om att bli sitt bästa jag nu när det är nytt år. Antingen i ordalag som att ”Bli bäst eller dö” eller i snällare varianter som ”Det räcker att göra sitt bästa”.

Varför ska vi alltid göra vårt bästa? Ärligt talat? Är det inte precis därför vi Duktiga Flickor dukar under av stress och press oavsett vad vi gör? Varför kan vi inte stanna vid bra nog?

Jag ska villigt erkänna, det ÄR svårt för mig att tänka så. När jag väl gör saker så vill jag gärna göra dem så bra det bara går och jag har i mitt liv lagt ner oceaner av onödig tid på att peta i småsaker som ingen annan än jag märker. Visst finns det en charm i att nörda ner sig och vara perfektionist, men det behövs inte i precis allt jag gör och definitivt inte när tiden skulle kunna användas till bättre saker. Jag har faktiskt släppt en del på min kontroll på senare tid, det var ett måste för att överleva och visade mig att absolut inget läskigt hände på grund av det – tvärtom. Men det finns mycket kvar att jobba med.

Helgen gick åt att tömma ur bokhyllan i vardagsrummet och förbereda för hantverkarbesök. Fick till sist lite ny info i fredags och snickaren ska höra av sig ”idag” för att så småningom börja riva taket. I samma veva passade jag på att lägga ut lite annonser, en hög LEGO-annonser på FB + ett gäng billiga klädannonser på Tradera. Jag försökte även skänka bort bokhyllan + att jag plockat ihop två banankartonger med bättre porslin och glas och lite annat som jag vill skänka till välgörenhet. Det kändes skönt först, men så påmindes jag snart om varför jag inte gillar att avyttra saker till andra. Jag vill att det ska gå snabbt och med så lite kontakt som det går och det sker ju nästan aldrig. Det stressar upp mig, vilket jag antar har med min personlighet att göra. Jag vill åter igen ”göra mitt bästa”, dvs se till att det går snabbt, lätt och inte minst att det går schysst till. Jag lever efter parollen att bete mig som jag önskar att folk ska bete sig mot mig. Jag har oerhört svårt för att göra folk besvikna och jag gillar inte att jag är så mesig, även om det i sig är ett bra karaktärsdrag. Men tyvärr är inte världen riktigt som jag hade önskat och det finns många bjäbbrövar där ute som gnäller utan anledning och det räcker med en sådan för att jag ska må dåligt. Nu ska jag säga att hittills har jag verkligen bara haft med bra folk att göra i helgen, men det är ändå den här gnagande känslan av att jag hela tiden har något oavklarat som får mig att vantrivas.

Det slutade t ex med att jag tog bort annonsen på bokhyllan, secondhand-firmorna jag kontaktade kunde inte ta emot den och jag kände plötsligt en oerhörd ovilja att behöva ha med privatpersoner att göra i mitt eget hem. Jag gillar verkligen inte att sälja i hemmet och undviker det så mycket jag kan. Så nu hamnar den på tippen istället, vilket är synd, men jag orkar inte.

Många har problem med att skiljas från sina saker när det gäller att rensa ut, dit hör verkligen inte jag – fröken osentimental. Men jag har en konstant inre strid mellan att bara kasta bra saker och att hitta sätt att ge dem nytt liv. Jag VILL att de ska få nytt liv, men jag vill inte göra jobbet. Idealt hade jag ställt ut mina kartonger vid brevlådan och så hade en vänlig själ hämtat upp dem utan att vi ses. 🙂 Men så fungerar det inte, även om det ges sådana indikationer av firmor och personer ibland. Det handlar i slutändan alltid om att jag måste ordna och planera för att lämna över saker på tider som passar dem och jag orkar bara inte med det. Och att sälja av dem själv är ännu värre. Då ska man fixa annons, ordna med frakt, svara på miljarders frågor. Pust! Plus att jag alltid blir yr i mössan om jag har för många annonser på gång. Jag har skickat fel saker och missat porto och annat spännande. 🙂 Men jag står alltid för mina misstag och jag är en generös säljare. Jag säljer inte för profit, utan för att ge mina saker ett nytt hem.

I går skickade jag iväg tre paket med LEGO och idag ska jag få iväg ett fjärde där jag erbjöd extra rabatt eftersom kartongen inte var så fin som jag hade velat och personen som ska ha dem är en samlare och väldigt noga. Jag har full förståelse för sådant som samlare själv. Jag tar dessutom mycket hellre diskussionen nu än efteråt. Just LEGO är en tacksam vara att sälja, det ger en hel del pengar och folket som köper är samlare och vet oftast vad de vill. Så jag ska fortsätta sälja av det i samlingen som inte glittrar, för att citera Marie Kondo. Men det får ske i etapper, annars blir jag som sagt stressad och yr i mössan + att jag just nu har slut på kartonger att packa ner dem i. Vi är tyvärr numer bra på att göra oss av med småkartonger.

Annars är det egentligen kläder som står på agendan nu för ett bra tag framöver. Jag tänkte starta KonMari-processen ikväll med träningskläder, det är en lagom tuff start. Jag har en hel del, och det ligger i högar på olika ställen så det känns som ett bra ställe att börja. Dilemmat jag har är hur jag ska ställa mig till min övervikt. Ska jag avyttra det som inte passar? Jag är faktiskt inne på det, även om det blir lite sorgligt i vissa fall då jag har kläder som inte ens använts. Återstår att se hur jag gör! Lite spännande är det ändå. 🙂