Det är mycket nu… Jag har massor jag vill få på pränt, men tiden räcker inte riktigt till – på ett positivt sätt. Jag låter mig inte stressas just nu och det älskar jag mig själv för. Jag behöver min återhämtning för att bli hel och om det innebär att jag inte kommer till skott – även med saker jag vill så får det vara så.

Med det sagt hade jag en aha-upplevelse i helgen. Vi såg om filmen ”Forrest Gump” efter att ha pratat om den (och framförallt råkat se en bild på FB på Rob, en engelsk man som kallas ”The Real Forrest Gump” och som vi roligt nog stötte på i Köpenhamn under hans svensexa).

Det är en trevlig film och jag gillar Tom Hanks, men det är inte det jag är ute efter just nu. I filmen får alltså Forrest för sig en dag när han står på sin altan att börja springa. Först var det mest tänkt upp till vägen, men han fortsätter och steg för steg ökar han gradvis på sträckan tills det slutar med att han är ute och springer 420 dagar kors och tvärs över Amerika. Och när han väl slutar är det för att han är trött och tycker det är dags att gå hem igen.

Det är något med hela det tänket som verkligen ger mig en känsla av ”aha, där har vi det”. Jag är inte helt oväntat ett stort fan av Nikes slogan ”Just do it”, jag tycker den är genial i all sin enkelhet och har använt det som mitt mantra i det mesta sedan jag valde att bli en lite bättre människa på många olika plan. Innan dess var jag en butter ”Det gååååår inte” i många fall.

Om jag funderar på allt som faktiskt fungerat bra i mitt liv så är det ”Just do it” som ligger bakom. Ett övertydligt exempel är min rökning. Jag försökte sluta röka på allehanda sätt, där det absolut mest korkade sättet var klassikern ”Jag ska bara feströka” – vilket är ett förträffligt sätt att istället börja dricka för ofta. 🙂 Men så en grå onsdag då vädret var trist och ciggen var slut bestämde jag mig för att stanna inne och helt enkelt se hur länge jag kunde klara mig utan. Märk väl att jag inte var alls inställd på att faktiskt sluta, bara att se hur länge det gick. Dagarna blev till veckor som blev till månader som blev till år. Ändå brukade jag säga till de som undrade att jag inte slutat utan bara höll upp (vilket märkligt nog provocerade). Idag är jag väl ganska klar med att jag slutat, men en del i mig håller ändå kvar i att vi har ett uppehåll. Bara för säkerhets skull. 🙂

Det här mönstret blev extra tydligt nu, det är ju så jag får resultat. Jag är inte den målinriktade som vill ha siffror som ska nås för att känna mig peppad. Det kan trigga ett tag, men så fort resultaten börjar dala försvinner mitt engagemang lika snabbt. Däremot, att ha vetskapen att jag hållit igång med något i ett antal dagar och att jag kommer att bryta det mönstret om jag inte orkar just idag – DET fungerar på mig. Jag har det inbyggt sedan födseln. Jag har t ex fått ta en lång time-out på alla mina mobilspel eftersom jag får lite frossbrytningar om jag inte gör dagens uppgifter. Det blev som ett extra jobb. Jag har enbart kvar språkappen Duolingo, men har lovat mig själv att när jag når 365 dagars streak är det paus som gäller där också.

Så det är inget fel på mitt engagemang när jag hittar rätt infallsvinkel, och det är där Forrest Gump kommer in i bilden. Jag skulle vilja vara lite mer som Forrest, att ”springa” för att jag har lust med det och sluta när jag vill gå hem. Jag har så smått börjat hitta lite av den känslan i år, men har förstås en bra bit kvar. Duktiga flickor har som bekant svårt att släppa garden.

Det jag framförallt kör hårt på nu är att få till en demonkickar-streak. För varje dag detta år som jag inte låter demonen ta över är det en stor seger. Det kanske inte håller i evighet, men det är åtminstone 13 dagar utan demonseger hittills, vilket jag inte uppnått på väldigt länge.

Så småningom kanske tänket även går att anamma på mitt ätande, även om det är lite svårare att anpassa. Mat är inte lika av eller på och tekniken fungerar inte med för många variabler (och får heller inte innebära att man mäter något, t ex SP). Men det finns små steg att ta, t ex att inte medvetet överäta. Jag har faktiskt börjat så smått med det också, men inte riktigt hittat min sanna mättnadskänsla än, av förklarliga skäl. Jag håller fortfarande på att ”nyktra” till från 2020 då jag gav blanka f-n i allt för att orka. Men det spelar ingen roll när det händer, det här är inget lopp med klar start- och mållinje. Det handlar om att ”Just Do It”, fast med lite mer av Forrest Gumps mindset då:

For no particular reason I just kept on going. I ran clear to the ocean. And when I got there, I figured, since I’d gone this far, I might as well turn around, just keep on going. When I got to another ocean, I figured, since I’d gone this far, I might as well just turn back, keep right on going.

When I got tired, I slept. When I got hungry, I ate. When I had to go, you know, I went.