Första vardagen 2021 och jag hade hoppats att jag idag skulle kunna ägna lite tid åt att reflektera och börja planera mitt välmående och känna att jag var på gång med något bra för årets utmaning att bygga upp min grund igen. Jag såg framför mig ett år då jag såg till att andas och fokusera på det som var viktigt och där jag så sakteliga fick ordning på saker och ting. Allt från mat till städning. En sak som jag lärt mig senaste året är att försöka ta bort allt som ger onödig stress, vilket inkluderar ett stökigt hem.

Naturligtvis tyckte inte livet att detta räckte som utmaning, utan gav mig ”generöst nog” ett vattenläcka i nyårspresent att jobba med. Olyckligt nog gick vår toastol sönder på övervåningen under ledigheten och vi trodde att vi hunnit fånga allt vatten och att jag bara behövde jaga en rörmokare idag för att byta stol (varför är det alltid röda dagar när saker händer?!), men så igår såg vi vattenfläckar i taket i vardagsrummet och de är onekligen blöta. Fan. Jag ska inte ljuga, det här var inte alls vad jag behövde nu och jag känner mig både ledsen och liten för stunden. Det är i de här stunderna jag verkligen hatar att vara vuxen med alla ansvar man har – utan att någon talar om för en hur man ska göra.

Men samtidigt blir inget bättre av att jag ger upp, det löser inte problemet med huset eller det faktum att vi har våra jobb att sköta. Så nu sitter jag här och funderar på VEM jag ska ringa. Byggfirmor är inte min favorit att kontakta. Jag är en person som vill ha snabba och pålitliga svar och det vet vi ju alla hur det fungerar när hantverkare är inblandade… Gah!

Det är ingen hemlighet att jag är född problemlösare och att jag går all-in på alla problem jag möter. Problem som jag kan ordna själv är inga problem (haha), då är det bara att bita tag i det och köra. Problem där jag är helt utlämnad till andra är det värsta jag vet. Jag avskyr att jaga och tjata och jag avskyr limboläget jag är i just nu där jag varken vet vad försäkringsbolaget tänker göra eller om någon hantverkare har tid.

POOOF! Som ofta då jag börjar skriva ner känslor och orosmoment så händer det saker, hantverkaren jag sökt ringde nyss upp mig och kommer om en vecka och kollar … och jag hann inte ens skriva klart denna mening så ringde en annan hantverkare anlitad av försäkringsbolaget som ska kolla upp skadan i morgon! Så nu kan jag koppla av tills dess åtminstone.

Ja jisses vilken start på året… Nu kan jag släppa det för stunden och i morgon får vi se vad som sägs. Jag är inte helt säker på att vi kommer få någon ersättning men det är ändå bra att få det svart på vitt så att man vet.

Och lite lär jag ju om mig själv som jag kan ha nytta av framåt:

• Jag är rätt bra på att hantera tuffa situationer. Jag önskar förstås att jag slapp dem helt, men jag tycker jag skött mig bra genom åren. Jag är den där som inte blir hysterisk eller panikslagen, utan jag går in i en slags stealth-mode där känslorna låses in och jag agerar helt efter vad jag vet om situationen, nästan som en robot. Jag tänker däremot inte slå mig för bröstet och säga att jag alltid reagerar så – tack och lov har jag inte varit med om riktiga katastrofer och hoppas förstås slippa.
• Min iskyla är hjälpsam i stundens hetta, men förr eller senare ska känslorna ut och det är viktigt att även ge sig själv tid för det. T ex sorgearbete kan man inte undvika i längden, det pyser ut till sist.
• Naturligtvis är jag inte ”perfekt”, vem är det?! Jag kan fräsa till och jag kan gråta en skvätt (oftast då ingen ser). Men det är känslorna som ska pysa ut lite.
• Jag mår verkligen fysiskt illa av limboläget som jag beskrev ovan. Känslan då man vet att något måste göras, men inte exakt vad eller när det ska ske. Ett klassiskt exempel: Jag får ett sms på söndagen om att flyget vi ska åka med tidigt nästa morgon är inställt, och att det kommer mer info senare. Med vetskapen om att min mor är med på resan och litar helt på mig och att vi har ett anslutande flyg + bokad transport på det så blir det oerhört påfrestande för en sådan som mig, som vill sätta igång processen att lösa problemet så snart det går. Jag kan inte beskriva hur frustrerande det känns när man vet att man har x antal problem att ta itu med men att jag måste vänta på svar innan jag kan starta.
• Jag är lustigt nog desto bättre på att acceptera läget – när jag väl har fått den info jag behöver. Jag är rätt mycket ”Här och Nu” och det är en sjuhelsikes styrka att ha. Jag gillar inte att noja eller att älta – det är onödig stress. Det som har hänt går inte att ändra på och det som ska ske får vi vänta och se vad det blir av.