Browsed by
Kategori: Mål

Känsla – Sista steget i RESET

Känsla – Sista steget i RESET

“How do you want to feel?”

I would encourage you today to try to shift the perspective just a tiny bit and try to see what is the underlying feeling that the thing that you’re after would bring you.  

Make sure to really think about what’s the feeling that the goal you’re after would bring you.

And once you have that, ask yourself – how can I cultivate the feeling already today?.

Start teaching yourself that you don’t have to wait until you “get the thing” to get that feeling you’re after. Because it’s then so easy to slip into the mode of “I’m going to be happy when.. I get that thing, I will go on holiday etc..” and to spend your days waiting for that to happen.

And at the end of the day, there’s always something you can do to feel a tiny bit better. Even if it’s a super small thing.

Uj, tuff sista uppgift – och passande. Hur vill jag känna mig?

Glad, jag vill känna mig glad. Jag har inte sett mig själv som nere eller ledsen eller sur, men jag vete katten om jag varit särskilt glad heller. Snarast apatisk.

Jag har saknat att vara naturligt glad inser jag, känslan av det där lilla pirret när man har något just här och nu som får mig att le lite extra. Och jag är baske mig inte så knusslig att det skulle vara någon stor utmaning alls!

Så vad kan jag göra just idag för att känna mig glad? Jag ska äta lunch utomhus när jag är på kontoret. Inte på restaurang nödvändigtvis, bara ute i solen. Jag har inte gjort det i år mer än här hemma (vilket i sig är mycket trevligt och ger glädje, men inte riktigt samma sak). Det är känslan av att få släppa jobbet för ett litet tag och bara njuta av här och nu som gör mig glad. Jag började med det efter att ha varit på semesterresa i New York av alla ställen och jag satt på en bänk och iakttog alla som jobbade på kontor i skyskraporna och hur de gick ut och och åt sin snabblunch på bänkarna runt omkring. Inget socialt måste (som restaurangbesök med kollegor kan vara), bara ett andningshål i vardagen.

Men först – frukost!

Minnesvisualisering

Minnesvisualisering

This session is going to be closely tied to what you experienced during the meditation. I want you to really milk the feeling that you just experienced.

What was the visualization that you had in your mind? Try to describe it in all the details. What did you see? What colors were there? What smells? Sounds? And most importantly – How did you feel?

What were the key words that resonate with that experience? Maybe it was freedom, easiness, joyfulness, excitement, calmness, or anything else and anything in between.

Try to really describe what you saw in detail. And write it in the present tense like it’s happening to you right now. So use sentences like.. I see, I feel, I am.. And so on.

Writing this down really solidifies the feeling and so anytime you feel a bit off and you wanna be reminded of this experience and the good feelings, you can just pull out your journal and read through it. It will instantly take you again to that good feeling space.

Mitt minne är från Österrike 2011 då vi vandrat till en kall alpsjö och tagit ett snabbt dopp och jag sitter efteråt i solen och torkar.

Jag blundar och känner solen värma mig steg för steg. Jag är lugn. Allt omkring mig är stilla. Jag känner trygghet i värmen som sprider sig över min kropp samtidigt som kylan från badet får mig att känna mig pigg. Det doftar sol och gräs. Värmen sprider sig över mig. Fötterna är fria från skor och strumpor. Jag känner mig levande.

Märker att värme är ett återkommande tema för mig.

 

Tjocksyn

Tjocksyn

Idag har jag haft sommarmötesdag på jobbet. Det var inte det lättaste att klä sig, man vill ju vara lite piffig och somrig (och jsg jobbar på HR), men jag har dels rätt lite av den varan till att börja med och dels är jag för tjock för det mesta jag äger.

Men jag hittade ett par fladdriga och blommiga trekvartsbyxor som visserligen stramar, men funkar. Till det en klänning som får fungera som långlinne och en rosa tunn långkofta. Jag kände mig rätt tillfreds och körde dessutom på klacksandaler till.

Jag kände mig faktiskt lite mer fräsch än på länge och hoppfull att min kur gör lite nytta.

Sedan råkade jag se en bild på mig bakifrån som en kollega tagit (inte medvetet, jag råkade komma med). Jösses så hemsk bild! Ordet tjockistant räcker inte ens till!

Men jag vägrar bli ledsen, bilder är sådana, man kan se helt ok ut för att i nästa sekund se ut som Jabba the hut. Dessutom är jag ju tjock. Inget nytt med det.

I väntan på tåget hem provade jag lite kläder på Lindex och impulshandlade bland annat en klänning som jag nog aldrig kommer ha på mig! 😄 Men det var något med den som kallade till mig och jag ser den som en slags obskyr terapi. Den är knallorange till att börja med och som om inte det är nog är den enarmad och asymmetrisk. Men jag älskade den. Det är min nya målklänning, när jag känner att den ser bra ut på mig är jag i mål.

Vanor

Vanor

”Can you name a few things – your habits or rituals – that you’re doing often and that positively impact your wellbeing? It might be as simple as sitting still for 5 minutes each day, eating your veggies, moving, drinking enough water or getting outside. Write down at least 5 of these things that you tend to do repetitively. ”

Uj uj. Jag som tycker att jag tappat alla mina goda vanor, men jag gör ett försök:

  1. Jag börjar (oftast) dagen med att plocka i ordning det jag kan och hinner med så att jag får bort det värsta stöket runt mig. Nu när jag jobbar så mycket hemifrån är det ett måste.
  2. Jag är bra på att göra det ”behövliga” först och det ”roliga” efter.
  3. Jag har NÄSTAN helt slutat med att sätta igång att jobba så fort jag kommit upp och istället fokusera på hem och mig själv. Jag vet att om jag väl loggar in på jobbdatorn så fastnar jag där.
  4. Jag rengör ansiktet med mina skitdyra produkter. 🙂
  5. Jag tar kosttillskott (som jag troligen behöver).

”If you want to, you can also step it up further – what habits and rituals would you like to do more of? Or you’d like to try doing? Make sure that you start small as picking up any new habit is a journey, doesn’t happen overnight and therefore is not easy.”

  • Fortsätta se till att ta någon slags egentid om dagarna och gärna vara lite ute när vädret tillåter
  • Få in mer rörelse
Måndag? Igen!?

Måndag? Igen!?

Min Herman Hedning Evighetskalender kunde inte sagt det bättre.

I morse var det extremt mycket måndag. Det känns lite som Groundhog Day, varje vecka startar på samma bana. Ibland funderar jag på hur det hade varit att ha ett jobb med tydliga slut. Jag har hela mitt yrkesliv haft jobb som liksom inte har ett slut, det är alltid nya mål, nya förbättringar, nya tankar och det är alltid en backlog som ALDRIG töms och alltid känns lite för oöverkomlig. Vanligen kan jag hantera det bra (och se de små delmålen), men emellanåt känns det lite som ett Sisyfosläge. I synnerhet nu när världen är upp och ner IGEN och man inte kan planera särskilt mycket. Vi har roliga saker på G i vår, men jag vågar inte hoppas på en enda.

Det gör att jag inte riktigt känner att jag tar mig någonstans + att jag dessutom varje helg kastar alla goda intentioner till att må bra på soptippen. Lite är det nog en känsla av ”varför bry sig”. Men det är bara att gneta på och alla små segrar är viktiga. Nu är vi snart halvvägs in i Mars och jag vill inte väga 90 kilo i sommar (eller mer) – DET vet jag.

Hälarna är nu ihopläkta igen för stunden, men om de tål skor låter jag vara osagt. Jag lutar åt att låta gymmet vänta och ta ett långpass i morgon innan jobbet hemma på min cykel där jag kan styra fotdon. Om jag orkar stiga upp då vill säga. 🙂 Två års hemarbete har verkligen satt sina spår där, jag har inte saknat morgonsegheten. Även om jag ofta börjat jobba tidigt som attan, så är det ändå annat när man inte behöver jaga tider och anpassa sig. Just tidsjakten har jag inte saknat ett dugg. Även om det är gratis motion att ta sig till och från tåget såklart. 🙂

Jag blir inte riktigt klok på vad min strategi ska vara för att jag ska ta tag i mitt hälsosammare leverne igen. Kanske det är det som är strategin, att inte fundera så mycket utan bara göra det bästa jag kan, en dag i taget?

It takes two

It takes two

Nu är även mannen officiellt igång med att komma i form, vilket förstås gör mitt ”nya” liv mycket lättare att hantera. Nu kan vi peppa och stödja varandra på allvar (han stöttar mig alltid såklart, men det är ändå annat när man har samma mål).

Jag är extra tacksam att han startar på allvar just nu, eftersom jag tappade lite fart förra veckan då jag var ute på galej och ville äta allt. Inget fel i det, men jag var proppmätt och åt ändå bara för att jag inte vet när jag får chansen igen… Lite dumt, milt sagt.

Nåväl, i helgen återfick jag mitt hemmakontor till sist och idag körde jag viktplattepasset där. Det är mer än ett år sedan sist, så det känns såklart toppen! Det är så mycket enklare när jag har platsen klar och slipper koppla ur dator + har stor skärm. Det blir mer på allvar. Jag var ju rejält igång inför 2020 och hade inte renoveringen dykt upp hade jag inte varit där jag är idag. Men det hjälper inte att snyfta om det, det var mina val som gjorde mig än tjockare trots allt.

Såg en bild på FB nyss på en ung Sophia Loren i bikini och ett falskt citat inklippt ”I’d rather eat pasta and drink wine than be a size 0”. Oklart om bilden ens är äkta (ansiktet ser inklippt ut), men det är sak samma. Det som fick mig att reagera är att kroppen på bilden är ungefär den kropp jag skulle vilja uppnå igen (minus bysten då, den ryker i den viktklassen för min del 🙂 )

Med andra ord vill jag inte heller bli en size 0 och jag vill gärna äta pasta och dricka vin. 🙂 Men jag vill också se ut mer så här och inte som jag gör idag. Jag är inte säker på att man får tycka det offentligt idag faktiskt. Jag saknar nyanserna i debatten, från folk som ser ut som folk gör mest. Allt är så extremt svartvitt.

Jag skulle älska om maten slutade vara så stor del av mitt liv. Det är svårt att nå dit, även om jag lyckats innan. Nu när inget annat händer mer än jobba-sova-äta är det nästan omöjligt, maten är det enda roliga jag har känns det som ibland. Men om det nu är så det är borde jag ju då också laga rolig och inspirerande mat, inte frossa i skit. Så jag köper det inte.

Idag sken solen in på hemmakontoret och jag kände mig ovanligt taggad på året. Vi går mot ljusare tider och även om våren är långt borta än, så kommer den. Och med den kommer nya möjligheter.

Just nu är det en ren explosion av smitta på jobbet så jag hoppas att det betyder att det snart tar slut. Hoppas kan man ju alltid i alla fall. 🙂 Men jag ska fasen hitta andra saker att göra också för säkerhets skull.

Nu när hemmet börjar ha lite ytor igen är det hög tid att ta upp KonMari igen t ex.

Varför gör jag det här?

Varför gör jag det här?

Något som jag tycker är viktigt vid livsstilsförändringar är att veta VARFÖR jag vill ändra på mig. Jag har haft många tillfällen i livet då jag försökt ändra mig av fel anledning och det kan faktiskt ställa till det mer i förlängningen.

T ex det här med vikt: om jag snöar in mig på att jag ska väga x kilo vid ett visst datum så sänder det mig en hel del tokiga signaler.

För det första så talar det om för mig att om jag INTE når mitt mål så är jag en usel människa (fröken Duktig). Jag har haft så många tillfällen i mitt liv då jag missat mina viktmål och känt mig värdelös. Jag kan garantera att inte en endaste gång har det peppat mig att ta tag i mitt liv, istället har jag gett upp, mått dåligt och gått upp mer.

För det andra, jag har en vilja av stål emellanåt och att jaga dessa (ofta snävt satta) viktmål i yngre år triggade tyvärr mig att utveckla ätstörningar för att jag gett mig den på att nå dem oavsett vad det gjorde med mig. Både genom att äta alldeles för lite (och framförallt smalmat med usel näring) och genom att kompensera. Det fungerar såklart, men det är knappast den livsstil jag eftersträvar och det är inte heller hållbart. En kropp utan näring orkar ingenting och att kompensera är helt vansinnigt dåligt på alla sätt.

För det tredje, om jag nu faktiskt når vikten enligt utsatt tid, då går jag mentalt i mål där och ser det som klart. Alla som kämpar med vikten vet att det är först då kampen börjar på allvar. Att hålla vikten som jojo-bantare är något av det svåraste som finns. Det är en sak som inte många ”vanliga” förstår. Jag tänker t ex på alla de som alltid kommer med den käcka kommentaren ”Men nu ska du väl inte gå ner mer”, ungefär som att nu kan du väl återgå till att leva loppan med oss igen. Nej det kan jag inte. Någonsin. Ju äldre jag blir, desto hårdare måste jag hålla i. Det är den otäcka sanningen som få talar om. Det är också därför så få lyckas, det är inte vi som är lata eller korkade, det är så människokroppen fungerar.

Ska en viktnedgång bibehållas måste man ändra på sin livsstil för gott. Om jag jämför dieterna idag med de som fanns när jag var barn så ser man att det hänt en del. På 80-talet var det mest Quick Fixes och dieter sågs som en kortare period av självplågeri så att man sedan skulle kunna stoltsera med sin slimmade kropp. Lid pin och var fin, typ. Idag vet vi bättre och nu säljs de flesta dietmetoder som livsstilspaket istället. Men problemet är att de flesta metoder som finns idag ändå är svåra att leva med livet ut.

Ta VV t ex som jag själv har erfarenhet av. När jag var som mest uppe i det var det självklart att det var något jag kan följa livet ut. Sedan kom målvikten och jag var i ett glädjerus, handlade tonvis med nya kläder och ville tala om för hela världen att jag hittat min väg och var HELT ÖVERTYGAD om att jag aldrig kommer vara så dum igen att jag tappar kontrollen.

Men sedan går det en tid och man börjar tycka att man kan det här och slutar registrera dagarna. Handen på hjärtat, det är SKITTRÅKIGT att hela tiden tänka på mat och registrera dag ut och dag in, oavsett hjälpmedel. Tiden går och för mig (och tyvärr de flesta) smyger kilona sig tillbaka. De som är alerta snappar upp det i tid och kanske tar en ny omgång eller bara skärper till sig och kan således hantera vikten rätt hyfsat under en ganska lång period. Jag höll mig själv i schack på det sättet i nästan 10 år. Men det går aldrig av sig självt. Det är antagligen ingen slump att de som är typiska posterflickor/pojkar för olika dieters framgång i det långa loppet oftast också aktivt jobbar med dem (PT, betalda bloggare etc). Och även de kämpar för att hålla sig på banan. Dessutom är det faktiskt inte helt ovanligt att se kostinfluencers som byter metoder, vilket säger en del. 🙂

Jag menar inget illa mot VV (eller motsvarande), det är program som hjälper många att hitta rätt och det är nog så viktigt. Men det är hjälpmedel, det är JAG som måste göra livsstilsförändringen som fungerar i längden och det är jag som måste besluta mig för vad jag kan leva med.

Med det sagt så måste jag alltså veta VARFÖR jag vill förändra mig. Det räcker inte att bara vifta med en målvikt eller att säga att jag vill bli smal. Det är resultat, inte anledningar. Även om det kan vara nog så motiverande att komma i sina smalplagg, så är det sällan så starkt att jag tar mig ur en svacka i livet av enbart den anledningen.

Det som startade min livsstilsförändring 2010 var att jag för första gången var genuint rädd för min hälsa. Jag var både tjock och otränad och hade ont. Det ledde till att jag en gång för alla lade ner ett oerhört jobb på att reda ut vem jag är, varför jag har viktproblem och inte minst att hitta glädjen med att röra på mig. Jag var en bra bit på vägen då, men jag hade inte riktigt tänkt fullt ut på livet efter målvikt – även om jag intalade mig det. Jag hade en grundstrategi som fungerade rätt bra, men som krävde att jag hade fullt fokus och att jag var i ett happy flow. Med andra ord fick inte livet komma emellan för mycket.

Efter flera års bra balans kom 2018 då jag hade gått upp lite för mycket för att det skulle kännas ok och gå att bortförklara. Inget speciellt hade hänt då mer än ökad ålder + att jag gradvis släppt på tyglarna allt mer (= tappat fokus). Lite för mycket mysfika i vardagen, lite för stora portioner osv. Jag var väldigt aktiv med min motion och kände mig stark och pigg och fin trots övervikten, så jag hade ingen anledning att oroa mig eftersom jag mådde så bra. Det är lustigt hur man kan lura sig själv så pass. Sedan såg jag plötsligt en dag att det var en konstigt tjock kvinna på alla bilder från en resa vi var på + att många kläder satt illa och det var motiverande nog då för ett bra omtag eftersom jag var i ett happy flow i livet. Det omtaget gick som tåget och snart var jag runt 70-strecket igen där jag trivs och känner mig smal.

Sedan kom då min nya roll på jobbet och utmaningarna där tog allt mer tid från mina motionsrutiner som tills dess fungerat som ett urverk sedan 2010. Jag insåg det och var precis på väg att hitta fotfästet lite igen – då jag stukade foten rejält och fick lägga ner ALL motion. Allt fokus blev på jobbet som var kaotiskt – för att uttrycka det milt – och jag höll på att gå sönder helt. December månad 2019 var en av de värsta månaderna i mitt liv. FYRA kilo gick jag upp innan jul, och jag kunde inte hitta tid eller ork att stoppa det så det bara fortsatte. Sedan kom pandemin på det.

Och när jag till hösten väl bytte jobb och även började hitta ett sätt att hantera pandemin på så kom helvetesrenoveringen och fick mig att ge upp helt.

Så där är jag nu. Så varför gör jag det här?

  1. Det här är definitivt inte den person jag vill vara rent personlighetsmässigt. Jag är en aktiv, glad och nyfiken person!
  2. Jag mår inte bra av att väga så här mycket, jag snarkar massor om nätterna och det är tungt att göra saker. I somras då det var som varmast svällde lederna så mycket att de började värka.
  3. Jag saknar känslan av att jag och kroppen är ett. Jag har gått i en slags dvala så länge att kroppen knappt känns.
  4. Mattänk tar för mycket tid av mitt liv. Jag vill inte tänka på mat dygnet runt! Oavsett om det handlar om att planera frosseri eller smalmat. Jag är SÅ less på det.
  5. Ätstörningen får inte vinna.
  6. Jag saknar min normalstora kropp. 90 % av garderoben är obrukbar.

Det finns mer att lägga till listan, men allt vill jag inte ha i offentlighetens ljus. 🙂

Målbild

Målbild

Igår fick jag till den, det är kul att rita på surfplattan. 🙂

Rätt fokus: MÅ BRA, (UPP)-LEVA, NJUTA

Något som är väldigt viktigt för mig är att hitta en balans och undvika att ramla i ätstörningsträsket. När den frodas ökar jag även snabbt i vikt och ser svullen ut + att jag mår rätt dåligt. Sedan ska vi inte ens tala om vad den gör med kroppen i längden. Tyvärr triggas den av känslor som stress, otillräcklighet (duktiga flicka) och inte minst känslan av att vara för tjock – vilket blir en ond spiral.

Det är också viktigt för mig att acceptera att jag nu har passerat en gräns som jag faktiskt trodde jag hade försäkrat mig mot att inte nå igen. Att vikten pendlar är normalt och inget jag kan jobba bort. Bara den här veckan har jag pendlat över tre kilo! Naturligtvis är det andra orsaker till det, vilket också är varför jag gillar att väga mig ofta för att få en bra helhetsbild över tid. Men det är en sak att ligga runt 75-80 och vara lite sur på mig själv för att jag slarvat. Det är en annan sak att bara helt ge upp och rusa uppåt i vikt. Där är jag nu. Då funkar inte de metoderna som jag använder vid en periods slarvande och det är därför jag inte kastar mig över program och dieter i nuläget. Jag måste förstå varför jag har gett upp.

Att bara dra ner radikalt på intagen är alltså inte svaret för mig. Naturligtvis måste jag äta mindre, men på ett smart sätt.

Och där kommer just denna ruta in i bilden.

Jag har summerat det som att jag behöver MÅ BRA i första hand, (UPP)-LEVA i andra hand och NJUTA i tredje hand. Med det menar jag att jag alltid måste prioritera mitt mående, oavsett vad det gäller. Säger kropp och knopp att vi ska vila så ska vi det oavsett vad jag tycker. Är jag galet hungrig så ska jag äta. Osv.

Med (UPP)-LEVA menar jag att jag nu måste se till att faktiskt leva livet i den mån det går, gärna genom upplevelser av olika slag. Jag vill bort från känslan av att jag fastnat i en loop där varje dag är precis lik den andra. Innan pandemin gick det av sig självt, vi åkte på resor och konserter och annat. Just nu får det vara mer det lilla i livet – och det är inte dumt det heller. Jag har så smått börjat plocka upp mina hobbies igen.

NJUTA handlar om att jag inte tänker göra avkall på min matglädje. Det är inte den som gör mig överviktig, det som ger mig extrakilon är det jag äter av andra anledningar, t ex ”för att jag kan” eller i ren trots. Jag njuter inte av att äta kilovis med godis, ärligt talat är det rätt äckligt. Jag njuter definitivt inte av att hetsäta. Jag njuter av vällagad mat med ett glas rött. Jag njuter av att äta på en bra restaurang (även om jag knappt minns hur det känns). Jag njuter av det där lilla extra någon gång i vardagen. Så varför är det så viktigt att njuta då? Jo, det är det som får mig att inse nyttan av att äta balanserat och kontrollerat, njutningen blir så mycket högre då.

Ser man på de gånger jag ”lyckats” gå ner i vikt och hålla det länge så har jag levt enligt ovanstående tänk. Rätt enkelt i skrift, men hjärnan gör ju sitt bästa för att lura mig. Det räcker med en stressig dag för att tippa omkull mig – JUST NU. Men med rätt fokus blir jag bättre på att vara förberedd på dippar.

För att jag ska må bra behöver jag ett visst mått av planering i mitt liv. Jag vill/orkar inte detaljplanera varje mål – ärligt talat är det rätt kontraproduktivt för mig då jag aldrig kan förutse min hunger. Det finns dagar då jag är tokhungrig och behöver äta mer än vanligt + ha mellanmål på det, medan det finns dagar då jag knappt verkar behöva mat alls. Jag tror det är rätt naturligt. Jag har svårt för det här ”sex mål om dagen”-tänket. Jag har försökt och resultatet är alltid det samma, mellanmålen står och samlar damm. Enda gången det funkade hjälpligt var då jag hade ett jobb där vi alltid tog eftermiddagsrast tillsammans och då var det trevligt att tugga på något litet + att vi var flera som försökte äta vettigt. Men det är länge sedan och existerar inte längre. Så vad jag behöver idag är snabba alternativ, UTIFALL hungern kommer och det är långt kvar till middagen.

Jag tror att det ideala ätmönstret för mig hade varit att bara äta vid hunger, men det är svårt att få till det rent praktiskt i livet. Så jag får istället försöka ”göra mig hungrig” till rätt tid. Det går rätt ok i vardagen, men helgerna är svårare. Mat är ju även en social syssla och jag och mannen är båda matälskare och där behöver jag bli bättre på att inte vara en ”medätare”. Lättare sagt än gjort, men en stor del här är förstås också portionerna.

Mycket av min viktproblematik har med portioner att göra. Det var så ätstörningen kom till, det blev ett ”enkelt” sätt att kunna äta MYCKET utan konsekvens (vilket ju naturligtvis är total bullshit). Det kommer från diettänket från början, skammen att vilja äta lite för mycket av det goda. Jag lärde mig i väldigt ung ålder att skämmas för vad jag åt och därför är jag där jag är idag.

Så, det är dags att må bra.

Good enough

Good enough

Min målbild är alltså att vara ”good enough” eller bra nog. Jag kom till denna insikt när jag såg alla blaffor om att bli sitt bästa jag nu när det är nytt år. Antingen i ordalag som att ”Bli bäst eller dö” eller i snällare varianter som ”Det räcker att göra sitt bästa”.

Varför ska vi alltid göra vårt bästa? Ärligt talat? Är det inte precis därför vi Duktiga Flickor dukar under av stress och press oavsett vad vi gör? Varför kan vi inte stanna vid bra nog?

Jag ska villigt erkänna, det ÄR svårt för mig att tänka så. När jag väl gör saker så vill jag gärna göra dem så bra det bara går och jag har i mitt liv lagt ner oceaner av onödig tid på att peta i småsaker som ingen annan än jag märker. Visst finns det en charm i att nörda ner sig och vara perfektionist, men det behövs inte i precis allt jag gör och definitivt inte när tiden skulle kunna användas till bättre saker. Jag har faktiskt släppt en del på min kontroll på senare tid, det var ett måste för att överleva och visade mig att absolut inget läskigt hände på grund av det – tvärtom. Men det finns mycket kvar att jobba med.

Helgen gick åt att tömma ur bokhyllan i vardagsrummet och förbereda för hantverkarbesök. Fick till sist lite ny info i fredags och snickaren ska höra av sig ”idag” för att så småningom börja riva taket. I samma veva passade jag på att lägga ut lite annonser, en hög LEGO-annonser på FB + ett gäng billiga klädannonser på Tradera. Jag försökte även skänka bort bokhyllan + att jag plockat ihop två banankartonger med bättre porslin och glas och lite annat som jag vill skänka till välgörenhet. Det kändes skönt först, men så påmindes jag snart om varför jag inte gillar att avyttra saker till andra. Jag vill att det ska gå snabbt och med så lite kontakt som det går och det sker ju nästan aldrig. Det stressar upp mig, vilket jag antar har med min personlighet att göra. Jag vill åter igen ”göra mitt bästa”, dvs se till att det går snabbt, lätt och inte minst att det går schysst till. Jag lever efter parollen att bete mig som jag önskar att folk ska bete sig mot mig. Jag har oerhört svårt för att göra folk besvikna och jag gillar inte att jag är så mesig, även om det i sig är ett bra karaktärsdrag. Men tyvärr är inte världen riktigt som jag hade önskat och det finns många bjäbbrövar där ute som gnäller utan anledning och det räcker med en sådan för att jag ska må dåligt. Nu ska jag säga att hittills har jag verkligen bara haft med bra folk att göra i helgen, men det är ändå den här gnagande känslan av att jag hela tiden har något oavklarat som får mig att vantrivas.

Det slutade t ex med att jag tog bort annonsen på bokhyllan, secondhand-firmorna jag kontaktade kunde inte ta emot den och jag kände plötsligt en oerhörd ovilja att behöva ha med privatpersoner att göra i mitt eget hem. Jag gillar verkligen inte att sälja i hemmet och undviker det så mycket jag kan. Så nu hamnar den på tippen istället, vilket är synd, men jag orkar inte.

Många har problem med att skiljas från sina saker när det gäller att rensa ut, dit hör verkligen inte jag – fröken osentimental. Men jag har en konstant inre strid mellan att bara kasta bra saker och att hitta sätt att ge dem nytt liv. Jag VILL att de ska få nytt liv, men jag vill inte göra jobbet. Idealt hade jag ställt ut mina kartonger vid brevlådan och så hade en vänlig själ hämtat upp dem utan att vi ses. 🙂 Men så fungerar det inte, även om det ges sådana indikationer av firmor och personer ibland. Det handlar i slutändan alltid om att jag måste ordna och planera för att lämna över saker på tider som passar dem och jag orkar bara inte med det. Och att sälja av dem själv är ännu värre. Då ska man fixa annons, ordna med frakt, svara på miljarders frågor. Pust! Plus att jag alltid blir yr i mössan om jag har för många annonser på gång. Jag har skickat fel saker och missat porto och annat spännande. 🙂 Men jag står alltid för mina misstag och jag är en generös säljare. Jag säljer inte för profit, utan för att ge mina saker ett nytt hem.

I går skickade jag iväg tre paket med LEGO och idag ska jag få iväg ett fjärde där jag erbjöd extra rabatt eftersom kartongen inte var så fin som jag hade velat och personen som ska ha dem är en samlare och väldigt noga. Jag har full förståelse för sådant som samlare själv. Jag tar dessutom mycket hellre diskussionen nu än efteråt. Just LEGO är en tacksam vara att sälja, det ger en hel del pengar och folket som köper är samlare och vet oftast vad de vill. Så jag ska fortsätta sälja av det i samlingen som inte glittrar, för att citera Marie Kondo. Men det får ske i etapper, annars blir jag som sagt stressad och yr i mössan + att jag just nu har slut på kartonger att packa ner dem i. Vi är tyvärr numer bra på att göra oss av med småkartonger.

Annars är det egentligen kläder som står på agendan nu för ett bra tag framöver. Jag tänkte starta KonMari-processen ikväll med träningskläder, det är en lagom tuff start. Jag har en hel del, och det ligger i högar på olika ställen så det känns som ett bra ställe att börja. Dilemmat jag har är hur jag ska ställa mig till min övervikt. Ska jag avyttra det som inte passar? Jag är faktiskt inne på det, även om det blir lite sorgligt i vissa fall då jag har kläder som inte ens använts. Återstår att se hur jag gör! Lite spännande är det ändå. 🙂