Min Herman Hedning Evighetskalender kunde inte sagt det bättre.

I morse var det extremt mycket måndag. Det känns lite som Groundhog Day, varje vecka startar på samma bana. Ibland funderar jag på hur det hade varit att ha ett jobb med tydliga slut. Jag har hela mitt yrkesliv haft jobb som liksom inte har ett slut, det är alltid nya mål, nya förbättringar, nya tankar och det är alltid en backlog som ALDRIG töms och alltid känns lite för oöverkomlig. Vanligen kan jag hantera det bra (och se de små delmålen), men emellanåt känns det lite som ett Sisyfosläge. I synnerhet nu när världen är upp och ner IGEN och man inte kan planera särskilt mycket. Vi har roliga saker på G i vår, men jag vågar inte hoppas på en enda.

Det gör att jag inte riktigt känner att jag tar mig någonstans + att jag dessutom varje helg kastar alla goda intentioner till att må bra på soptippen. Lite är det nog en känsla av ”varför bry sig”. Men det är bara att gneta på och alla små segrar är viktiga. Nu är vi snart halvvägs in i Mars och jag vill inte väga 90 kilo i sommar (eller mer) – DET vet jag.

Hälarna är nu ihopläkta igen för stunden, men om de tål skor låter jag vara osagt. Jag lutar åt att låta gymmet vänta och ta ett långpass i morgon innan jobbet hemma på min cykel där jag kan styra fotdon. Om jag orkar stiga upp då vill säga. 🙂 Två års hemarbete har verkligen satt sina spår där, jag har inte saknat morgonsegheten. Även om jag ofta börjat jobba tidigt som attan, så är det ändå annat när man inte behöver jaga tider och anpassa sig. Just tidsjakten har jag inte saknat ett dugg. Även om det är gratis motion att ta sig till och från tåget såklart. 🙂

Jag blir inte riktigt klok på vad min strategi ska vara för att jag ska ta tag i mitt hälsosammare leverne igen. Kanske det är det som är strategin, att inte fundera så mycket utan bara göra det bästa jag kan, en dag i taget?