Tidigt i morse var jag för första gången på länge klar på vad som behövs göras och jag hade så många bra tankar och idéer som jag ville få ner. Tyvärr är det ofta så att när jag har huvudet sprängfyllt med bra idéer och skulle kunna skriva en bok om det så har jag noll tid över att dokumentera. Alltid kommer mina bästa idéer när jag är som mest stressad, antar det är så mitt huvud fungerar.

Nu sitter jag istället här och är mentalt slut efter en jobbdag som gått upp och ner och har säkert glömt det mesta. Meh.

Men jag gör ett försök. Jag började igår kväll läsa om boken The Binge Code, en självhjälpsbok om hetsätning och fortsatte i morse. Jag uppskattar författaren Ali Kerr bakom metoden och följer henne sedan många år på mail. Sist jag började läsa boken slutade jag dock då jag kom till delen om att skippa dieter och att man måste se till att äta 6 ggr om dagen. Jag är – och förblir – skeptisk till att man SKA äta så ofta. Jag har ju provat det mesta och det här med många små mål är inte för mig. Dels funkar inte min hunger så, dels kommer jag aldrig att få till det rent praktiskt.

Men igår fortsatte jag läsa. Jag påminde mig själv om då jag gick med i WW för 12 år sedan – inte tusan följde jag deras råd slaviskt. Långt därifrån.

Det visade sig vara klokt, många kloka ord och bra tips som jag tar till mig. T ex att djupandas vid akut stress och att så fort begäret kommer tänka Zen10, vilket betyder att man försöker skjuta på begäret i 10 minuter åtminstone, för att få andrum (och förhoppningsvis blocka det helt). Det handlar också väldigt mycket om att hitta sina mönster, hetsätning är en inlärd vana som allt annat och det är jag inte sen med att hålla med om.

Hetsätning har enligt Ali olika fällor som man behöver få bukt med: Dietfällan, Blodsockerfällan, Näringsbristfällan, Vanefällan, Matregelfällan, ”Falska vännen”-fällan och ”Inre kritiker”-fällan. Hela konceptet påminner mycket om Intuitive Eating – inte helt oväntat. Summerat handlar det om att sluta vara rädd för mat och äta bra saker. Lätt som en plätt! Naturligtvis vet jag detta redan, men ibland hjälper det att få det svart på vitt. Dessutom ÄLSKAR jag hennes beskrivning av varför viljestyrka är helt fel ord att tala om i sammanhanget. Hon jämför med att man fastnat rejält i ett fångstnät, du kan ha all viljestyrka i världen, men den kommer inte att få dig loss.

Och när jag hade nått slutet (ok, jag har ett par sidor på slutet som jag behöver läsa om då jag inte riktigt hann klart innan det var dags att åka till jobbet) så kändes plötsligt det där med sex mål lite mer begripligt. Jag säger inte att jag köper det helt, men jag väljer att tolka det på mitt eget sätt och det är att det är OK att äta något litet när kroppen säger till. Jag ser framförallt var jag tänkt fel och hur jag gynnat hetsätandet.

Roligt nog visade sig denna dagen lite oplanerat vara ett lysande exempel på nystart, då jag ovanligt nog var lite hungrig på morgonen. Nu hade jag lite för mycket stress i mig (skulle med tåget) för att det skulle bli helt hundra, men jag åt i alla fall en liten skål yoghurt med granola. Hade jag haft tid hade jag kokt ett ägg till också, det var kroppen sugen på. Jag vet inte hur, men plötsligt pratade vi med varandra igen bara så där. Det är år sedan jag lyssnade på min kropp på riktigt. Det var som att huvudet kopplade in rätt kabel plötsligt.

Och på jobbet ramlade jag in på någons födelsedagsfika där jag åt lite smått och gott för att jag ville ha det – inte för att jag kunde (=moffa loss).

Nu tänker jag fortsätta läsa/läsa om alla böcker i mitt hälsobibliotek för att inspireras mer och bygga min egen metod. Sanningen att säga har jag ju redan alla verktyg för att må bra själv, men de är osorterade i ett gigantiskt mentalt garage och jag har helt tappat kollen på vad som passar vad. Men nu känner jag mig redo att städa upp en gång för alla och att ha hittat kroppens röst igen, om än svagt, känns SÅ bra.

Så matmässigt har dagen varit revolutionerande nästan, jag är uppe i fyra mål och det är mycket för att vara jag. Framförallt är det mål som känns bra. Nu tänker jag sannerligen inte börja äta efter schema, men jag gillar tanken på att jag kan ta något vid behov.

Vad jag också gjort – bara sådär – är att installera två appar. Den ena har jag haft innan, Recovery Record. Det är en matloggningsapp – men för ätstörningar. Fokus är på hur man mår vid varje mål och det är en liten bortglömd pärla för mig faktiskt. Jag blev lugn så fort jag startade den.

Den andra appen är lite mer på skoj, den heter Finch och är som en slags hälso-Tamagotchi. Jag har en liten pingvin som heter Poki och baserat på vad jag gör med min dag (t ex djupandas och diska undan :)) så utvecklas hon. Det är väldigt charmigt och förvånansvärt avkopplande. Enkla, små saker som man kan anpassa precis som man vill. Noll stress.

Så nu är det allvar.