Då var det oktober månad och jag har en veckas semester just nu utan några direkta mål mer än att vila upp mig. Kanske det bästa jag gjort på länge.

Vi börjar med det triviala, jag kom i dirndl-klänningen med lite hjälp av stearin och extra händer så att dragkedjan faktiskt gick att dra igen. Har jag gått ner i vikt då? Tja, det är en definitionsfråga. Jag ser att jag är aningen smalare i ansiktet (min mamma bekräftade) och BH:n sitter inte riktigt lika hårt som innan – men det kan också vara ett gensvar på att jag varit mer aktiv med min träning eller helt enkelt bara skärpt mig så pass att värsta svullnaden gått ner. Oavsett vilket känns det så skönt att inte längre jaga efter något, vilket förvånar mig lite. Mål av det slaget stressar tydligen sönder mig, hur triviala de än må kännas.

Jag vet dock egentligen varför. Jag lider nämligen fortfarande av samma elände som startade med ett brak vintern 2019 och det är negativ stress. Jag har försökt övertyga mig själv att ”det värsta är över” och att ”det går åt rätt håll”, men efter två rejäla käftsmällar på jobbet på senare tid + bra och rak feedback från folk jag litar på har jag insett att jag sitter fast i exakt samma läge än och att jag måste göra något och det nu. Nu är detta ingen blogg där jag ”outar” mitt jobb, men jag kan säga så mycket att jag först blev väldigt ledsen och besviken och därefter väldigt arg nyligen och det har utmynnat i att jag vaknat till på allvar. Så jag är galet tacksam över en veckas egentid.

Nu låter det som att jag skyller allt på jobbet, vilket jag är medveten om. Nog har det sin beskärda del i det hela, men det är framförallt jag som måste dra i bromsen nu och klargöra saker en gång för alla. Jag loggade ut för min semester mitt i en turbulens (där inte bara jag är inblandad) och jag vet inte vad jag återvänder till på måndag. Men jag vet att förändringens vindar blåser och det kan jag förhoppningsvis dra nytta av istället för att vara arg och besviken. Här har jag min chans att nollställa allt som stressat mig – på riktigt. Sedan kanske det blir ännu värre istället – vem vet – men det tar jag då. Nu har jag vaknat förhoppningsvis, det tog alldeles för lång tid.

Så nu bidar jag min tid och helar mig själv med sköna, okomplicerade dagar. Idag har jag t ex varit på synundersökning och beställt nya glasögon + att jag ska få provlinser igen. Hade en så trevlig optiker + minst lika trevlig tjej som hjälpte mig hitta bågar. Det gjorde min dag!

Jag är så galet trött på all ilska och aggression i dagens värld. Det är fan i mig bara elände dag ut och dag in. Är det inte krig så är det ekonomisk kris eller så är det tjafs på närmare plan. När får man leva lite lugnare igen? Aldrig?!

En del i mig vill bara göra av med allt och flytta ut i skogen och leva på löv – typ. Jag är så trött på all hets, oavsett vad det gäller. När ska man få andas igen?