Igår var jag på Marika Carlssons standup-föreställning. Vi såg henne tidigare i år på Valborg tillsammans med andra komiker i Älmhult och jag råkade se att hon hade egen show här i närheten, så jag knep två platser mest på kul. 

Det hon erbjuder är härlig humor – men också en osminkad insyn i hennes kamp mot sockerberoende och inre demoner och det var en stark och känslosam upplevelse. Det var väldigt länge sedan jag hade så mycket olika känslor på en och samma gång. Jag kan varmt rekommendera att se henne om möjlighet ges, hon gör ett fantastiskt framträdande och visar upp en sida jag inte var beredd på. 

Det gav förstås mig även mängder av tankar, då jag har liknande demoner fast av lite annan sort. Men beroenden är lika av naturen och jag kände igen väldigt mycket. 

Det som jag verkligen uppskattade var hennes känga mot hela samhället och synen på att alla ska vara lika och ”att det bara är att skärpa sig lite”. Hon berättade sanningen om skräpprogrammet ”Den stora hälsoresan” och hur djupt hon ångrar att hon var med. Jag såg första säsongen (hon var med i andra) och förfasades både en och två gånger åt sättet och den obehagliga ”coachen” (som inte har ett uns utbildning för övrigt). Att dra kvinnor och män i olika åldrar över samma kam är naturligtvis helgalet och jag retade mig på att debatten i stort sett helt uteblev då det ju var ”underhållning” och alla gillar att se folk gå ner i vikt efter att de lidit lite. Att nu få höra Marika såga honom helt och berätta att de klippt bort all hennes kritik (vilket leder till att hon syns mindre och mindre under säsongen) + en diskussion med Agneta Sjödin som berättade att efter hennes medverkan var hon så sönder i kroppen att hon inte kunde träna på tre månader(!) – det får mig att se rött! 

Jag blir så förbannad på hur det ser ut idag. Allt är bara yta och billig underhållning. Vi duger inte som vi är, utan allt måste fixas och lyftas och snöras och suckas över. Naturligtvis älskar jag inte min övervikt och jag kommer aldrig lära mig göra det heller (vill det inte ens), men jag vill på intet sätt jaga efter enbart yta. Jag vill framförallt må bra och inte ha nervsmärta i låret, jag vill vara rörlig och hyfsat stark och ha normal kondition. Men jag skiter fullkomligt i att vara trådsmal och ”fit”. Jag vågar nog till och med säga att jag skiter i min vikt som så. Där jag mår bra, mår jag bra. Jag är snart 50, det är dags att sluta fred med min kropp på allvar.