Jag är i något slags läge där jag inte längre riktigt vet om jag är glad eller ledsen, taggad eller uppgiven, engagerad eller likgiltig. Jag hatar det. Jag vill inte hålla på att växla i humör som om jag vore en tonåring. Jag vill må bra nu, det räcker fint nu och jag är less på oro i kroppen och känslan av att aldrig riktigt räcka till.

Jag har ändå stunder då jag trivs väldigt bra med mig själv, oftast då jag är lätt nostalgisk över något. Jag tror det är för att jag kan relatera till mitt gamla jag då, jag har tappat min identitet så pass under de här åren att det blir som en trygghet. Men jag kan tyvärr inte stanna i den zonen särskilt länge. Vuxenlivet tillåter inte det. Fan ta det.

I morgon är det november, året går mot sitt slut och jag kämpar mest för att hålla näsan över vattenytan. Vikten rör sig åt fel håll igen och jag har det tufft emellanåt att åtminstone bibehålla status quo. Jag är inte dum, det är såklart alla känslor i mig som spökar och förstör, men hur fasen tar jag mig ur det? Jag hinner inte alls med att hela mig själv och jag hör hur dumt det låter för jag måste såklart se till att hitta den tiden och det NU. Jag önskar att jag hade modet att bara dra det där strecket jag så väl behöver, att våga släppa taget om det som gör mig till en sämre version av jag. Det är så lite som behövs – egentligen. Jag har så förbannat mycket bra saker omkring mig att ta kraft från.

En bra sak med den del av året som är kvar är i alla fall att vi har väldigt mycket inplanerat på fritiden. Tre konserter, en dragshow och en musikal. Även om jag verkligen älskar att burra ner mig hemma med man och katt i soffan så är det bra för huvudet att se annat, uppleva annat och framförallt inte påminnas av jobbet hela tiden.

Jag måste få igång mitt skrivande igen, det är en bra kanal för att skaka av mig obehagliga känslor. Faktum är att jag i förra veckan skaffade senaste versionen av Scrivener, ett program jag köpte för MÅNGA år sedan och tittade lite snabbt på för att sedan fallas i glömska. Som så ofta med mig. Jag har så mycket jag skulle älska att gräva ner mig i, men tar mig aldrig tiden. Antagligen för att jag är så trött hela tiden, vuxenlivet tar så på krafterna. Samtidigt var det inte så länge sedan jag hade tid att gå på 3-4 träningspass i veckan, hitta på massor med kul på kvällarna och vara iväg på skoj utan att känna mig trött eller stressad. Så det är ju inte mig det är fel på – faktiskt.

Jag skojade med mannen om att jag önskar jag kunde kortsluta en viss del i hjärnan och bara sluta bry mig. Det ligger mycket i det. Jag gör mitt bästa att uppnå något åt det hållet, men det är svårt.

Jaja, bara denna text fick mig att vakna lite (det är för övrigt DEN tiden i månaden och jag är lite extra känslosam just idag). Gick nyss in på LinkedIn och förvånades över hur bra min egen text var där. Jag behövde se det idag, jag är bra. Riktigt sju-jävla bra faktiskt.