Då var man ny på jobbet! Det är en konstig känsla efter att ha varit 21 år på samma storföretag.

Det första som slog mig bara efter en dag är hur mycket enklare det är här. Alla frågor jag haft hittills har jag antingen fått beskrivet i introduktionen eller så står det i personalhandboken på intranätet. Tekniken har också varit med mig, telefon + dator (båda fick jag välja helt själv inom ett prisintervall) startade som de skulle och jag har access till nätverk, intranät och kontorsdörr. Det enda jag inte fått att fungera är att få in min profilbild i mailsignaturen och det kan jag definitivt leva utan.

Det är i övrigt Teams och Outlook som gäller och båda är jag väldigt van vid och det är dessutom kul att se att de används smartare här. Märks att det är yngre personer som kör.

Nu är jag ju konsult, så mycket av trivseln hänger sedan naturligtvis på uppdragen jag jobbar med, kontoret är bara en liten del av kakan. När det gäller uppdrag är jag ännu lite i blindo, även om jag har ett att starta med (skönt nog). Jag är lite förvirrad över vem som faktiskt driver vad och det underlättar inte att det är många inblandade, men jag tänker att det ger sig efter ett tag. Platta organisationer tenderar att vara så. Jag har inga problem att ta ansvar heller, bara jag vet att jag förväntas göra det och när.

Friheten (gällande kontorsutnyttjande etc) är lite av en chock, likaså samhörigheten på kontoret. Jag som i stort sett levt i mitt hemmakontor i över tre år är svältfödd på kontakt med andra människor och att sitta i mindre landskap där alla pratar med alla om det mesta OCH ingen rynkar på näsan om man öppnar munnen själv – det är verkligen häftigt. Dessutom är majoriteten mycket yngre än jag och det är underhållande att lyssna på dem (de flesta är utvecklare). Som jämförelse tog det mig åtminstone ett halvår att börja känna mig välkommen på mitt förra jobb – trots att jag då inte ens bytte bolag.

Kontentan är att jag borde ha tackat för mig för länge sedan och inte envisats vara en bekväm trygghetsknarkare som ”härdar ut”. Jag har gömt mig bakom ”åh det är så svåååårt att pendla annanstans när vi bor som vi gör” – vilket är en kass ursäkt. I synnerhet i dagens hybrida tider, skulle tågen skita sig en dag kan jag jobba ändå.

Nu är jag realist, må så vara åt det positiva hållet, men ändock. Jag vet att det tar ett tag innan jag vet fulla sanningen om mitt nuvarande jobb och jag skulle ljuga om jag inte erkänner att jag är lite nervös över mina kunskaper och förväntningarna på mig från kund – som konsult förväntas du ju leverera direkt.

Jag är också lite smått förbaskad över att det senaste årets galenskaper gjort mig lite ängslig för att ta egna initiativ – vilket annars är en av mina allra bästa styrkor och det jag verkligen bör lyfta fram nu.

Men det är naturligt att känna så här och om jag lärt mig något de här senaste x antal åren så är det att inget är viktigare än att jag mår bra och tar ett steg i taget. Det är mitt eget ansvar att se till, både genom att inte gå och mörka för andra att allt är ok och att också att tydligt säga nej när det behövs.

Jag märker åtminstone att jag har ett större lugn nu än innan, sista veckan på ”semestern” blev ju inte alls enligt plan då vi veckan innan fick den nya vattenläckan och jag fick den elaka infektionen i samma veva + att mannen i allt det även fick strul med att köra tillbaka en hyrbil – allt dagen innan vi skulle åka till London för två dagar. Hade det varit i höstas hade jag varit helt knäckt av detta, men nu tog jag det med ro. Allt hann också lösa sig precis innan semestern var slut, sedan blev det ingen cykling eller andra utflykter som vi hade tänkt under sista veckan – men det må så vara då.

Jag hade även tänkt starta upp hårt med att ta tag i mitt ätande under den veckan, men penicillinet gjorde att jag svällde upp som attan, magen var i olag och jag kände bara att jag inte alls orkade bry mig. Så jag gick på vad jag kände sug efter, som rostat bröd med marmelad och jag köpte till och med en påse lösgodis utan att skämmas ett dugg.

Men jag har inte gett upp, nu försöker jag åter dra in på de mest galna intagen och få fart på det bättre tänk som jag var på gång med innan i sommar. Det går om jag bara vill och jag tror faktiskt det går lättare i vardagen. Om inte annat får jag förstora bilderna från London där jag ser för jäklig ut på alla plan!