Igår läste jag senaste numret av vår digitala personaltidning som var helt dedikerat till att jobba i Älmhult och vad som erbjuds. Det som fick mig att haja till extra var ett exempel på hur en jobbdag skulle kunna se ut med start på gymmet, jobb, fika med kollegor, utföra ärenden innan hemgång osv. Dvs så jag levde innan pandemin. Det ruskade om mig en hel del i huvudet. Vad jag saknar det där!

Idag var jag på kontoret av en enda anledning – jag skulle till frissan efteråt. Hade jag inte haft det hade jag stannat hemma då jag inte hade någon egentligen anledning att åka in. Mitt jobb är inte beroende av att fysiskt möta andra (även om det är trevligt) och jag har mer än en gång känt att jag är hopplöst improduktiv på kontoret då jag vant mig vid att sitta hemma där jag har en fast plats och kan ha all fokus på jobbet och ta samtal när som helst.

Visst tusan är jag produktiv hemma, det är ingen hejd på vad jag hinner med på en dag! Plus att jag kan lägga in lite hushållssysslor på det. Ändå känner jag hela tiden att jag inte räcker till. Jag tycker nästan att jag ”smiter” från jobbet när jag slutar innan fem, oavsett när jag började och om jag tagit lunch eller inte. Träningen får allt för ofta stryka på foten för att jag blir så stressad av blotta tanken på det (går lite bättre morgonveckorna då jag kan ta tag i det innan jobbet). Jag har ändå bättrat mig (mannen jagar på mig där som tur är), jag tar oftast ordentlig lunchrast nu och jag passar ofta även på att ta en förmiddagsrast med en kopp kaffe och babbla med mannen på kvällsveckorna innan han åker till sitt jobb. Målet är också att sluta jobba innan 17, vilket jag oftast håller eller missar med max 15-20 min. Men det är fortfarande snett.

Att åka in till kontoret istället  ger mig för det första vardagsmotion. Det är många trappsteg på vägen till jobbet och det tar en liten stund att gå. Passar jag dessutom på att göra lite ärenden blir det ännu mer + att jag cyklar till och från stationen hemma.

För det andra är det socialt nyttigt. Det ÄR kul att komma in på kontoret och säga hej till andra och få gulliga kommentarer om min fina klänning för dagen. Det är supertrevligt att på vägen till något springa på en gammal kollega och stämma av lite. Bara för att jag är stämplad som introvert är jag inte folkskygg eller asocial. Dessutom bidrar det till att bättre känna företagsandan. De har senaste åren har jag gått från att vara nästan lite företagsreligiös till att inte ens tänka på var jag jobbar. Ett IT- jobb som alla andra, skit i kulturen och alla happenings, de bara stör och gör mig improduktiv.

För det tredje, just nu är det storm på många håll och mitt känsloliv har gått fullkomligt bananas ett bra tag nu.  I fredags t ex var det lugnt fram till jag stängde ner och hade glömt stänga av Teams på telefonen och gjorde kardinalfelet att läsa vad som skickades. Jag tuggade fradga direkt då det var ett idiotiskt tilltag. Tur i oturen hade min man köpt en skiva åt mig som överraskning som han gav mig kort efter så det lugnade mig för dagen, men på söndagsmorgonen var jag så irriterad att jag steg upp i ottan och började jobbsurfa. Nu visade det sig vara en överreaktion från min sida, men det har varit så mycket på sistone att jag har tappat kontrollen och jag vet med mig att jag kanske inte beter mig så vuxet som jag vill. Det är förstås inte bra, men jag hoppas att det kan lugna sig nu någon jäkla gång. Jag vågar dock inte tro på det än, varje gång jag känner hopp kommer något nytt smackandes i ansiktet.

Att ha dessa okontrollerbara känslostormar ensam hemma framför datorn är verkligen inte bra. Jag trissar upp dem när jag inte kan prata av mig fysiskt eller se de jag irriterar mig på i ögonen. Jag håller på att bli en drama queen jag också och det vägrar jag acceptera. Idag insåg jag att jag inte är lika arg när jag är fysiskt på plats. Det är något med att vara där, känna kulturen, prata med andra och även få kräka ur sig lite. Jag känner mig mer synlig och förstådd.

För det fjärde, när jag åker hem från kontoret släpper jag jobbet och skulle inte få för mig att starta upp datorn igen, trots att klockan är innan 17. Det är mentalt viktigt!

Nåväl, stormarna lär inte bedarra på länge än, men jag hoppas i alla fall kunna vara mer på plats framöver. Jag aktiverade ett månadskort idag, så den snåla personen i mig vill så klart utnyttja det. Nästa vecka ser det ut som att det blir tre hela dagar faktiskt, då vi har avdelningsträff en av dagarna. Jag gillar den tanken, att vara tre dagar på plats i veckan och ha två produktiva dagar hemma då man förhoppningsvis kan undvika möten. Jag vill förstås se det först, möteshysterin är svårbotad. Men eftersom min roll också skrivs om just nu så passar jag på att dra fördelarna av det.

Avslutningsvis: Vikten. Den är inte bra. Det enda positiva jag kan säga är att den inte har ökat, men jag trivs verkligen inte med att se den där tjocka gamla tanten i spegeln eller i videokameran på kontoret då vi är flera (man ser mer av kroppen). Samtidigt är jag så arg hela tiden och söker tröst i att strunta i allt vad rim och reson heter när det gäller kost och motion. Det håller såklart inte i längden, men jag MÅSTE först få stabil mark att stå på innan jag kan skifta fokus.

Sista ordet är nog inte skrivet än i ämnet.