Jag har säkert sagt detta innan i år, men baske mig om jag inte börjar se ljuset i tunneln nu och den här gången är det nog inte ett tåg heller (de står väl ändå stilla på grund av signalfel).

I går kväll började jag läsa självhjälpsboken ”The F*ck it diet” av Caroline Dooner och jag har redan läst över halva och ser fram emot att fortsätta. Enkelt uttryckt är det en bok som ger fingret åt SAMTLIGA dieter, inklusive IE. Mer om den boken framöver, men kontentan är att det är dieterna som gjort oss stressade och tjocka, inte vår dåliga karaktär och det är något som jag inte säger emot en sekund.

Hade det funnits en tidsmaskin hade jag åkt tillbaka till mig själv i unga år och stoppat mig från att banta, kräkas och hata mig själv. Jag var inte ens särskilt stor, men mitt huvud hade inte en aning om det. Jag var den duktiga flickan, den tysta, stora tjejen som var lite konstig och aldrig passade in.

En rolig sidodetalj är att jag såg mig själv som abnormt LÅNG också, trots att jag som mest mätt 171 cm i mitt liv, dvs alldeles normal längd. Jag minns då någon påtalade detta när jag gick på universitetet, jag var alltså i vuxen ålder när jag insåg att jag inte alls var lång. Så lätt är det att intala sig saker. Bra som dåliga.

Jag känner att jag just nu har SÅ MYCKET INOM MIG SOM MÅSTE UT och jag har inte riktigt tid eller ro i nuläget (ska strax börja min jobbdag). Men låt mig börja med att jag för första gången på jäääääääääkligt länge log åt mig själv i spegeln. Idag stod jag där och tittade på min kropp, som är större än någonsin, och jag bara log. På riktigt. Inte som försvar. Jag tog tag i min mage och skakade den och skrattade. Jag tog tag i mina bröst och tänkte att de är riktigt raffiga i den här storleken. Inget ”synd att jag inte får behålla dem”, inget  ”jaja, det är nu jag ser ut så här och det kan jag väl ta tills jag blir smal igen”. Bara ett ”Här är jag!”

För ett tag sedan hade vi samkväm på jobbet och jag är både äldst och tyngst (och längst) av tjejerna på min avdelning. Vi är en väldigt mångkulturell grupp, nu är vi två av nordisk härkomst, länge var det bara jag. Som vanligt när kvinnor umgås i större grupper utan att riktigt känna varandra på djupet började vi tala om vikt och alla klagade på sitt utseende. Så även jag, men jag valde en lite annan approach som gjorde de andra så obekväma. Jag valde nämligen att öppet skratta åt det faktum att jag åter igen står här i all min feta prakt och jag visade glatt upp bilder på mitt forna jag. Det är inte så man gör, det vet vi alla. Det är ok att klaga på sig själv, men att öppet medge att man fullkomligt ”falerat” och inte ha vett att vara ledsen över det, det går inte. De yngsta tjejerna tog det bättre än de som är mer nära mig i ålder – de har tack och lov inte en aning om vad jojo-bantande är och de är små och nätta asiater som vägrar leva utan ris – precis som de bör! De äldre försökte komma med käcka ”du kan säkert nå dit igen!” och jag tog fullkomligt knäcken på dem när jag sade att jag har en hel garderob med kläder som inte passar och att det nu var dags att göra något åt det – jag får köpa nytt helt enkelt.

Jag vet inte vad det tog åt mig, mer än att jag var så sabla less på att ännu en gång sitta och lyssna på fullt normala kvinnor oja sig över att de inte var smala eller tränade nog. Det här betyder nu inte att jag gått och blivit kroppsaktivist. Jag har något emot dem som fenomen också (ett eget inlägg i sig). Jag vill bara slippa fokusera så in i h-vete på folks kroppar, oavsett vad det gäller. Framförallt min egen. Jag är fet, javisst. Men jag lever.

2020-talet har varit skit, enkelt uttryckt. Ändå har det egentligen inte varit så illa som jag vill göra sken av. Jag har ett jobb, mina nära och kära lever och har hälsan i den mån de kan. Ekonomin är ok. Jag älskar min man och han älskar mig. Så vad är problemet – egentligen?

Svaret har jag nosat på så många gånger innan och det är enkelt uttryckt: STRESS. Vill man vara lite tydligare: NEGATIV STRESS. Inget förstör så mycket som negativ stress.

Med de orden stänger jag skrivarstugan för idag, men jag har litterära oceaner i mig som ska ut framöver.