Nio arbetsdagar till jul. Ljuvligt! Jag ser så fram emot lite extra ledighet, även om den inte är så lång i år och vi med största sannolikhet ska vara hos mina föräldrar större delen av tiden.

Jag märker hur jag börjar hitta mig själv igen på flera plan. I fredags var vi på en helt underbar dragshow i Helsingborg och jag får den inte ur huvudet – vilket gläder mig. Jag märker att jag söker och suktar efter saker som är roliga, bitska, under bältet, inte helt PK (utan att vara SD) osv. Får absurt mycket energi av det just nu. Kanske är det så att jag (liksom mannen) är fullkomligt svältfödda på den varan? Ingen av oss jobbar med likasinnade direkt och även om just vi två funkar kanon ihop blir det rätt tröttande att största delen av den vakna tiden umgås med folk man inte valt själv. Det låter kanske lite förmätet. Jag har alltså inget emot mina kollegor och passar gärna på att fika och luncha med många av dem – men att umgås privat finns inte på kartan. Det har det heller aldrig gjort under alla mina yrkesverksamma år, jag har aldrig haft den lyxen.

Jag är naturligtvis löjligt kräsen i mitt umgänge, det hymlar jag inte om. Det ska mycket till att vinna min gunst. Ändå minns jag med glädje delar av tiden som student och i viss mån även tiden kort efter jag sluppit mitt ex. På den tiden var socialt umgänge likställt med okomplicerade sammankomster, oftast på en pub eller ett fik där närvaro aldrig var obligatorisk. Eller så kunde man bara gå på bio med någon i gänget utan att det betydde att man behövde göra någon större affär av det. Jag har alltid uppskattat den stilen och jag var också väldigt social då. Men det finns ju inte när man passerat 30 i Sverige känns det som. Alltid ska vara så uppstyrt och stelt och så ska det bjudas hem och göras till och innan man vet ordet av sitter man fast med ett annat par som kräver att man nu måste ses på alla storhelger och som surar om man inte är med dem varje sekund när man går ut.

Jag är förstås också en enstöring av naturen, så om ett umgänge inte ger mig något extra slipper jag det hellre och lider inte så mycket av det. Men jag tycker ändå om kontakt med andra människor, om de är lite mer som jag. Jag vet att de finns, men de är aldrig där jag är. Eller så drunknar de i havet av alla idioter. Tänk så trevlig jag låter!

Faktum är att detta är en viktig del av min upplevda negativa stress, jag har lite för länge varit omringad av olika slags irriterande människor. Inte överallt och inte varje dag, men varje gång de dyker upp tar de så oerhört mycket kraft av mig och det sitter i alldeles för länge. Hur ska man slippa dem? Jag tror inte det går, jag behöver snarare bygga upp ett bättre försvar så att de inte kan ta så mycket av mig + se till att ta rygg på de som faktiskt är trevliga. Jag kräver inte SÅ mycket där (så länge vi inte ska bli BFF), det kan räcka med en trevlig kommentar på sociala medier för att göra min dag.

I samma veva inser jag också hur viktigt det är att jag hittar fler intryck överlag som ger mig positiv energi, oavsett om det är krogshower eller att bygga ihop roliga LEGO-set hemma. När jag är laddad med rätt energi har inga demoner eller spöken en chans att nå mig. Men det har varit rätt bedrövligt med den varan en längre tid nu.

Nåväl, som sagt känns det som att jag går åt rätt håll och idag körde jag lunchpass online för att jag ville och för att det var kul – även om det var ASJOBBIGT på slutet. Det är en social bit jag verkligen saknar, jag var i ett gäng där som jag trivdes med, även om vi inte umgicks mer än på passen. Det är den typen av umgänge som lyfter mig, det är okomplicerat och jag får den där sköna känslan av att höra till. Mer begär jag inte egentligen. Hög tid att ta tag i det där och sluta skylla på att jag skäms för min övervikt.