Jag har funderat ett tag nu på vad jag ska göra med mig själv nu så att jag mår bättre och tar hand om mig själv. Jag har kommit fram till att gå min egen väg – en gång för alla. Det är alltid enkelt att köra en app som Lifesum i ett par veckor och känna nyhetens behag etc, men jag tror bara inte på det längre. Jag blir stressad av det och nu är jag sedan länge i en fas i livet där all stress väldigt lätt slår över till negativ stress så fort jag har minsta lilla motgång. Jag vill dessutom inte använda min telefon mer än jag redan gör. Allt med telefonen tenderar att få fel fokus dessvärre.

Samtidigt har jag inget bra track record av att köra helt utan ramar, så det är klart jag är nervös över det. Men jag har väldigt många verktyg som jag samlat på mig genom åren och det är hög tid att ta fram dem.

Jag inbillar mig att allt jag genomgår just nu sitter i huvudet. Jag har allt för länge försökt bota symptom istället för orsak. Jag är inte dum i huvudet, jag vet vad och hur jag bör äta och jag vet att det är helidiotiskt att hetsäta. Jag vet att jag inte trivs med att överäta och bli allt tjockare och jag vet att jag vill må bättre. Jag vet också varför jag stadigt ökar i vikt och att dieter inte funkar i längden.

Vad är det då jag inte vet? Kanske det är så enkelt som VARFÖR jag går emot allt sunt förnuft när jag vet hur illa det gör mig. Det handlar inte ett dugg om dålig karaktär eller okontrollerbara sug eller annat trams. Jag vill dock inte sitta med näsan i en bok och följa jobbiga veckoplaner och stressmeditera för att någon annan sagt att det ska göras. Jag är så infernaliskt trött på att göra vad andra säger.

Så jag ska forma detta på egen hand och den här gången ska jag nå framgång. Exakt vad för framgång får vi se, jag tänker definitivt inte sätta några viktmål eller sitta och toklogga saker – vad det än må vara. Men det jag SKA göra är att dokumentera mig blå när det gäller tankar och känslor. Om det blir här eller för hand i min nya Bullet Journal som jag ännu inte tagit av plasten på eller om det blir på annat sätt spelar ingen roll. Kanske blir det en blandning av allt. Nu handlar det om att gräva djupare och att när det går snett så snabbt det går dokumentera vad som gick fel. Vad triggade mig? Vad är det jag saknar?

Till min hjälp har jag även lite roliga böcker som jag handlat på mig under en tid.

Först har jag dagboken ”En fråga om dagen – 365 frågor för fem år” där du får en fråga om dagen och du har bara fyra korta rader att skriva på så det är inget som tar en evighet att göra. Dessutom skriver du i året, så skulle du missa ett par dagar så gör det inget. Denna tänker jag använda som kreativ egentid. Jag har märkt hur mycket bättre jag mår när jag får fokusera på mig skälv en kort stund innan jobbet t ex.

Sedan har jag dagboken ”6 minuter om dagen – Dagbok för välbefinnande”. Det är en dagbok som är tänkt att ta tre minuter på morgonen och tre minuter på kvällen. Lite väl uppstyrd egentligen för min smak, vilket kanske blir en deal-breaker, men jag gillar konceptet i sig och där är bra frågor som jag är obekväm med och behöver ställa mig.

Jag har också ”The Intuitive Eating Workbook”, ett komplement till boken ”Intuitive Eating”. Denna är mer hands-on, vilket är det jag suktar efter just nu. Inte tidsstyrd, så den kan jag ta upp när jag vill.

Slutligen har jag ”The Binge Eating Prevention Workbook” som liksom den föregående är en hands-on arbetsbok mer fokuserad på hetsätning.

Utöver detta har jag ju ett bibliotek av bra litteratur att ta till om jag behöver lite pepp.

Men maten då? 

Maten tänker jag avdramatisera helt. Inga regler gäller. Kroppen bestämmer. Låter det skogstokigt? Kanske det, men det är inte för att min kropp kräver det som jag äter galet. Tro mig, kroppen har inte bestämt på evigheters evighet. Inte ens när jag fuskade i IE sist, jag satte mig i dietfällan direkt och fokuserade i hemlighet på hur mycket jag skulle gå ner i vikt och lurade mig själv att tro att kroppen ville det. Just nu låter jag det gå helt bananas, bara för att se vad som händer. Jätteläskigt såklart, eftersom jag är större än någonsin och huvudet skriker ”SLUTA ÄTA HELT! KRÄK UPP ALLT! LEV PÅ VATTEN!”. Det är svårt också eftersom jag inte är van vid fritt blås där jag är medveten om det. Att jag nått hit beror ju på att jag blundat och bedövat mig själv och låtsas som att det inte sker. Nu är det öppet och jag är mycket skeptisk till mig själv och att jag faktiskt går med på det. Jag kommer definitivt ha bakslag här, men det är ok. Redan på denna korta tiden märker jag hur vissa saker förlorat sin charm på oväntat kort tid. Häromveckan hade jag till exempel galet sug på köttbullemackor med rödbetssallad och jag vet inte hur många jag ätit sedan dess. Nu är rödbetssalladen och köttbullarna slut (åt sista idag) och jag har inget som helst sug att köpa hem mer. Är det ”nyttigt” för mig? Inte ett dugg. Har jag mått bra? Jajamen. Kommer jag att äta det igen? Garanterat, men inte i samma mängd.

Och träningen?

Där gäller lite samma sak. Jag vill inte tvinga mig själv att göra saker för att jag ska, utan jag vill tillbaka till det jag tycker är roligt med att röra mig. Här har jag fördelen att jag faktiskt lyckats programmera om mig så pass att jag vet att jag tycker och vilken träning som ger mig en extra kick. Det som inte är lika roligt är att träna hemma hela tiden. Nu har jag som mål att vara mer på kontoret och då kan jag passa på att träna där. Men jag låter träningen vara relativt lugn för stunden, då jag vill få igång det andra först. Plus att det är helvetesvinter (inte min favvistid) och jag vägrar gå ut mer än jag måste.

Så hur känns det då – på riktigt? Är det inte bara ett gäng floskler och så händer det inte ett smack mer än att du går upp ännu mer och når tresiffrigt?

Det känns bra faktiskt. Men visst, även om jag fokuserar på att jobba med mig själv på ett positivt och stärkande sätt så finns det naturligtvis en stor oro inom mig över var jag är just nu. Jag är inte ute efter att acceptera att må som jag mår just nu. Det finns en lång lista av dåliga markörer som talar sitt tydliga språk, jag behöver förändra mig radikalt och helst rätt snabbt. Men jag kan inte gå omkring och bara vänta på bättre tider heller och fortsätta ha skygglapparna på. Nu måste jag våga känna och stå för var jag är och med det kommer naturligtvis självföraktet nästan omgående. Det är inte heller ok. Inget gott kommer från negativa känslor. Jag minns en bild jag tog då jag var med i VV där jag är tjock och otränad, men man riktigt ser i mina ögon hur taggad jag är och hur stolt jag är över det jag gör. När jag sedan var i ”mål” tog jag fram den bilden och påpekade att det var den tjejen som jag hade att tacka för allt. Kanske något av det klokaste jag insett, tyvärr har jag tappat det och strävat efter mitt smala jag istället som bara var ett resultat.

Det har tagit mig tre år att hamna där jag är idag, så sannolikheten är att det kommer att ta mig ett bra tag att reda upp allt. Men jag kan inte fortsätta ”vänta” på att bli smal. Jag måste acceptera att jag är där jag är och inte blunda – och sedan ta det vidare steg för steg.

Däremot är jag kluven till vågen. Jag har alltid sagt att så länge som inte vågen påverkar mig så är det ok. Där är jag inte nu. Det gör ont att se siffrorna och även om jag hanterar det så ger det en stress.  Samtidigt har jag statistik sedan 2010 och jag är inte redo att bara sluta. Just nu löser jag det med att väga mig enbart på onsdagarna, men inte titta ner. Min våg är uppkopplad och skickar siffrorna till en server, så statistiken lever vidare. Jag kommer antagligen att titta ner efter nyår, den klassiska ”omstarten”. Eller så kanske jag hittar mod innan dess. Jag vet att jag är mer än en siffra och jag vet att jag brukar känna ett märkligt lugn efteråt. Inom t ex IE är detta big no-no, vågen ska kastas ut. Men det är just det som är det fina här, det här är MIN metod och ingen kan komma och säga vad som gäller.

Nu ska jag surfa efter lite roliga kläder som passar mig nu. Bara för att jag är tjock behöver jag inte klä mig i trasor och känna mig ful. Jag har linser på G och väntar på att händerna ska sluta vara vinterfnasiga så att jag kan ha på lite roligt nagellack igen. Det är de små sakerna som gör det och här är telefonen och dess ljuvliga filter bra för självförtroendet. Lite får man ändå lura sig själv, i alla fall om det handlar om välmående.