Tjockistankar

0,6 kilo mindre idag, det tickar neråt åtminstone. Eftersom det var en långhelg med måndagen är det inte helt jämförbart med tidigare veckor heller, och det ser ut som att det kommer att bli status quo om ett tag igen. Snabbt går det ju inte, men bara att slippa 80 är ändå lite av en framgång, även om jag hade hoppats vara bättre i år. Men någonstans måste jag inse fakta också, jag har inte drivet eller viljan att tokbanta och då kommer det att se ut så här. Om jag kunde skärpa mig lite på längre helger och ledigheter skulle det röra sig aningens bättre naturligtvis, det är det jag kan jobba mot. Inte att jaga omöjliga mål – även om jag såklart inte tänker ge upp heller. Jag har ju redan sett i år att så fort jag sköter mig går det sakta neråt och det tänker jag fortsätta med.

Startade med ett skönt morgonpass ute, det märks att kroppen riktigt skriker efter solsken nu.

Det blev en ”lugn” hemmacykling igår, klippte gräset när jag kom hem och det tar en timme ungefär och är rätt jobbigt. Det var dock skönt att få vara ute i solen, klart värt att knuffa runt på maskinen. Tänker som vanligt på när vi köpt vår första bensinklippare (= tiden då jag vägde som mest och var som minst tränad) och jag inte orkade starta den och dessutom hade jättesvårt att orka klippa med den. Vår trädgård har mycket träd och sluttningar (och mossa…) och det kräver att man kan dra och slita i maskinen ganska bryskt. Idag är det inget problem.

Cyklade 22 km i alla fall, vilket är lite sett till tiden det tog mig (45 min) , men jag tog heller inte i så jag svimmade direkt. Mitt personliga rekord ligger på strax över 28 km på 45 min. Dit är det dock ett bra tag innan jag når igen, vete katten om jag ens har den lusten om jag ska vara ärlig. Det är så sabla trist att nöta på motionscykel på det sättet. I synnerhet nu när det börjar bli varmt ute. Det är framförallt de första 15 minuterna som är tristast och lustigt nog också svårast att få upp farten på.

Denna veckan kommer jag att nå 213 km på klassikern, det går i bra fart!

Igår hade vi ett möte där vi skulle ge feedback på en process som vi testat i mitt team. Jag var inte särskilt engagerad och tänkte först nästan inte ens gå, men någonstans under andra halvan av mötet fick jag en direkt fråga på hur jag såg på det från min roll och jag babblade på som om det inte fanns en morgondag. För att vara introvert kan jag konsten att prata på ibland, det är som en slags roll jag kan gå in i när det gäller jobbet. Nu ska jag inte nedvärdera mig helt heller, det är ett område jag brinner för i sig, så mitt engagemang är inte fejkat som så. Jag tyckte själv det lät rätt bra för att vara helt improviserat, men trodde väl mest att de andra såg det som tanklöst pladder. Så döm om min förvåning när de högg mig både igår och idag och bad att få FILMA mig när jag säger något liknande. Snäll som jag är har jag lovat göra det, men jag får nästan kallsvett av blotta tanken. Vad fasen sade jag?! 🙂 Nåväl, jag lyckades få frist till på tisdag (de ville ta det NU!) så jag har lite tid att klura på det. Hade det varit i skrift hade det varit en baggis, men att prata inför en kamera är huuuuuuu. Måtte jag slippa se det efteråt… Samtidigt är det allt lite smickrande, jag ska vara stolt över den jag är. Jag borde nog jobba mer med processer, jag verkar ge ett bra intryck. 🙂 Sedan är man naturligtvis inte blyg och timid för att man är introvert, jag har alltid babblat på när något engagerar mig. Och om någon genuint lyssnar på mig går jag igång på alla cylindrar. 🙂