Den som väntar….
Seg vecka det här. Det känns som att allt står stilla just nu och att jag väntar på allt.
- Jag väntar på svar från förbannade HP som åter igen sabbat en beställning. Jag borde hålla mig ifrån dem, men då de har bästa priset på bra laptops är det svårt (+ att vi har extra rabatt genom jobbet). Mannens laptop skar ihop fullkomligt i helgen och det är ett av hans få nöjen i vardagen så vi behöver fixa honom en ny illa kvickt. Folk fattar inte riktigt det där har jag märkt, men för oss är det viktigt att ha egna saker där en dator är en typisk sådan sak. Naturligtvis får han använda min vid behov så länge, men han är inte alls glad för det och jag förstår honom. Så i lördags kollade jag lite snabbt på HP och beställde en likvärdig maskin som fanns i lager och som inte kostade allt för mycket. Leverans på 48 h stod det så käckt och i måndags fick jag bekräftelse + ett beräknat leveransdatum på den 4 juli. Kanon tänkte jag och lade inte mer tid på det. Igår loggade jag in på kontot för att se om den gått iväg för leverans så att vi kunde planera att hämta upp den. Det hade den inte. Istället stod det nytt beräknat leveransdatum den 24 juli. Jag gick i taket. Jag mailade dem surt och påpekade att den fortfarande på sidan påstås finnas i lager och att de antingen får annullera orden eller komma med ett förslag på en annan som faktiskt finns tillgänglig. Jag fick ett hyfsat snabbt svar att hon skulle kolla med lagret och sedan… tystnad. Vad jag hatar den typen av tystnad. Och vad är det som tar sådan tid att kolla med lagret EGENTLIGEN? Visst det händer att jag själv svarar ”ska kolla, återkommer” på mina jobbmail, men då är det för att personen jag behöver fråga är otillgänglig just då och jag vill att frågeställaren ska veta att jag sett dem. Jag betvivlar att HP:s lager är otillgängligt.
- På tal om HP väntar jag på att få tillbaka mina kravfiler från deras krav&test-system så att jag kan göra klart det sista och lämna över dem till min kollega som alltså i sin tur väntar på mig (han kom förbi igår och undrade var de var och jag HATAR att låta folk vänta på mig). Senaste budet är att de ska återställa den gamla versionen i den gamla miljön och låta oss drabbade logga in där och leta loss, men det går ju segt som sirap. Tänk om jag hade gått på semester på fredag, jag hade varit sönderstressad, Min deadline var för två veckor sedan egentligen och då var jag också klar, men de fortsatte ändra på saker och jag höll därför mina filer öppna tills allt var satt. Nu är dessa versioner i limbo någonstans. Jag har gamla versioner lokalt på min maskin, men det är ett riktigt skitjobb att försöka komma ihåg alla ändringar jag gjort och risken är stor att jag gör fel.
- Jag väntar på två skivor från engelska Amazon som borde kommit förra veckan redan (har fått en av tre och den kom för en vecka sedan minst).
- Jag väntar på mina nya glasögon som borde ha kommit nu. Total tystnad från Synsam och jag börjar bli nervös att jag inte ska hinna få dem innan mina föräldrar dyker upp på besök nästa vecka (orkar inte förklara varför de gamla ser ut som de gör, min mamma behöver inte veta allt)
Nåväl, en punkt (den så kallade ”nummer två”) kunde jag stryka direkt utan att lägga den på listan, jag fick precis rusa på toaletten. 🙂 Hoppas det gör att svullnaden släpper lite också.
All denna väntan gör dock att mitt humör är därefter, jag hatar att inte få avsluta saker. Tycker ofta väntande klumpar ihop sig också, vilket gör mig extra frustrerad. Jag erkänner, det är ett problem jag har. Om min mamma är den som oroar sig för precis allt och alla, är jag den som får panik av att ha saker olösta. Notera att detta inte gäller hushållssysslor, även om det i slutändan också kan stressa.
Idag har jag träningsfritt, körde Soma Move i måndags och HIIT igår och planen är Soma Move imorgon + på fredag. Kroppen känns i form och det är irriterande att inte få de resultat jag önskar på vågen när det känns så pass bra i övrigt. Men det är bara att bita ihop och vänta(!). Jag vet att jag är på rätt spår och om jag bara håller i kan jag kanske för första gången på länge undvika mängder av sommarkilon åtminstone (synd bara att jag väger rekordhögt redan innan). Men vi ska se det hända först. Enda gången det inträffat var då jag höll på med VV och körde programmet på sommaren också. Samma år jag sedan nådde 70 kilo på hösten. Men då gick jag på endorfiner från att hela tiden gå ner i vikt. Det är inte alls det samma att stå och stampa och försöka bli av med kilon som återkommit. Det finns ingen glädje i det alls, mest hopplöshet. Jag saknar den där sköna känslan, den drev mig framåt.
Jaja, nu ska jag återgå till att vänta och hoppas, min absoluta favoritsysselsättning… inte. 🙂