Tjockistankar

Årets första kontorsdag. Om man bortser från det ruggiga vädret så är det rätt trevligt att vara på plats trots allt. Första timmen hälsade jag på så mycket folk att jag tappade räkningen. På något sätt är man inte lika personlig på Teams, om det inte uppstår någon oväntad väntetid.

En gammal kollega som gick i pension för en del år sedan brukar skicka små ”gliringar” att jag borde älska att sitta hemma och slippa folk. Jag brukar svara honom att jag inte slipper folk, det är Teamsmöten hela dagen. Jag träffar faktiskt hellre folk live då.

Det är galet hur snabbt arbetslivet ändrade sig med pandemin. Min kollega hade haft det svårt att anpassa sig till dagens klimat. Även när man är på kontoret är det en helt annan stress och jakt. Jag har många teorier om varför, de flesta bottnar i att företag (i synnerhet större) inför processer som de inte förstår andemeningen i. Jag gillar det agila tänket, men sättet man implementerar det på är koko. Om man behöver ANSTÄLLA agila coacher för att få till det, då är något fel. Sedan har jag träffat en och annan riktig jubelidiot i det området också, vilket färgar mig (ingen jag jobbar med idag tack och lov).

Om jag ser till de team jag jobbat i som fungerat allra bäst ser jag direkt två gemensamma nämnare. Vi var alla på samma plats (sådan lyx hade vi faktiskt förr) och vi var självbestämmande.

En gammal vän bytte förresten till ett kommunalt jobb under pandemin och det var rätt intressant att höra hur stor skillnad det var. Inte alls samma jakt. Tyvärr är jag sällan aktuell för kommunala tjänster, alla kräver komiskt nog körkort. Det säger lite om våra kommuner och kollektivtrafik i stort.

Vad det perfekta jobbet för mig personligen är vet jag faktiskt inte. Jag älskar inte att pendla dagligen (allra minst nu när jag blivit så van att vara hemma), men att sitta hemma på heltid tror jag inte heller jag vill, om det inte är ett självständigt uppdrag då. Det saknar jag nog mest av allt, att få sitta ensam och leverera. De jobben finns, men i min situation och ålder ses jag som ”överkvalificerad”. Jag ska ju vilja bli ledare nu liksom och styra upp allt och alla. Det är baske mig det sista jag vill. Inte för att jag inte är kapabel, utan för att jag inte drivs av det, det ger noll energi.

Med åldern tar man annars fram en inre ledare i sig, jag märker det på mig själv, jag tar gärna tag i taktpinnen när det behövs och får oftast bra feedback och tacksamhet. Men jag vill inte ha det som jobb. Allra bäst mår jag faktiskt när jag kan sitta själv en hel eftermiddag och skapa något, oavsett vad det är. OK, det är en lögn, jag hatar att skapa rapporter åt andra som jag själv tycker är meningslösa… Det ska vara något vettigt.

I alla fall, kontentan av detta blir att jag vill inte leda, men jag vill inte heller bli ledd. Jag har NATURLIGTVIS inga problem med att få uppdrag/uppgifter av kollegor över mig, men om de talar om för mig HUR jag ska göra det blir jag sur. Jag vill inte bli behandlad som ett barn. Det är den delen som gnager mest just nu. Samtidigt är jag inte så tjurig att jag inte ser mitt eget ansvar. Jag är urkass på att förmedla detta, folk är vanligtvis inte tankeläsare.

MEN jag har jobbat med folk som ser mig och det är svårt att skaka av sig den känslan när man väl hittat den. Tyvärr är det ju inget man kan se på en jobbannons direkt. Och även om jag skulle hamna i en sådan sits igen at jag får jobba med någon som kompletterar mig perfekt så är det ingen garanti att det håller sig så.

Bäst är nog att vinna storvinsten och pensionera sig.