Det låter lite koko att tala om första dagen då jag hållit på i större delen av mitt vuxna liv med att lära mig om mat och hälsa, men är det omstart så är det. 🙂

Så idag var det dags att väga, äta och inte minst fota mig själv.

Vägningen hade jag minst oro inför eftersom jag väger mig så pass ofta och aldrig slutat regga vikten sedan jag startade hösten 2010. Jag har alltså benkoll på min vikt och jag var extra glad över att med ett hekto till godo slippa se en 9:a idag som startvikts-tiotal. Så 89,9 är starten och det är förstås högt som så och övervikt som heter duga – men ändå hanterbart. Och för att ge mig lite pepp så har jag inte gått upp i vikt sedan förra omtaget i augusti (då jag vägde in på exakt 90). Om jag även bortser från julen så har snittet legat på 88 kilo sedan dess och jag går alltid upp 2-3 kilo i vikt på julen oavsett vad jag gör, eftersom jag är så stillasittande och lat då. 🙂 Det oftast brukar försvinna när vardagen är igång. Så vikten känns ok. Jag har varit oerhört slarvig hela hösten, men fastan på vardagarna har onekligen räddat mig från att gå upp.

Måtten var det värre med, det var ett tag sedan sist och då vägde jag mindre, så det var såklart ganska ledsna siffror att skriva in i bladet, men inte oväntat det heller. Det är tack och lov inte de högsta siffrorna jag sett, även om jag då får gå så långt som till 2010.

Fotona var värst, det har jag släppt helt av olika anledningar och även om jag SER att jag är tjock så ser jag det ändå inte. Det låter galet, men jag tror alla som gått upp och ner i vikt vet exakt vad som menas. En kompis till mig kallade det omvänd anorexi, man inbillar sig att man är smal.

Att ta kort på sig själv löser det på ett brutalt sätt. Nu har jag ju sett bilder på mig själv innan i år också och suckat, så jag visste ju vad som väntade, men ändå… Jag gillar verkligen inte att vara en degklump. Jag kommer aldrig att bli den typen av människa som bara kan rycka på axlarna och älska dallret. Det är nog för att det är en så stark påminnelse för mig om att jag inte respekterat min kropp. Jag har inget behov av att vara trådsmal och skrynkelfri. Visst, vissa morgnar undrar jag vad det är för hålögd dåre som möter mig i spegeln, men det går att piffa bort. 🙂 Jag har t ex rejäla mörka ringar under ögonen och inget jag gör kommer att trolla bort dem. Det är mitt eget levernes fel + antagligen lite naturligt också.

Jag har heller inget behov av att se särskilt piffig ut, och tur är nog det med tanke på min arbetsplats (idel superpiffiga, smala och vackra kvinnor – som är 10-20 år yngre än jag). Jag trivs med mitt utseende i den aspekten och det är väl det bästa med att åldras, man slutar se ner på sig själv. En fördel är väl också att jag aldrig varit piffig, jag var nörd som tonåring och aldrig någon direkt skönhet som ung. Jag tycker nog jag var som finast runt 36-37.

Om man tittar på var jag var viktmässigt då så inser man ju snabbt att vikten har stor betydelse för mig. Eller, ja inte siffrorna i sig då, utan kroppsformen som i sin tur styrs av vikt + muskler. Jag älskade att se mig själv i spegeln då. Det roliga är att jag då vägde mellan 70-74 kilo och till min längd på 171 cm så är det många som klassar det högt och jag vet flera som börjar sina dieter på det jag gick i mål på. Men vi är alla olika och olika formade på det. Jag tror inte jag skulle vara så vacker vägandes 59 kilo, men det vet jag såklart inte heller. Vad jag vet är att jag har aldrig varit i närheten av det och enda sättet att jag skulle hamna där är om jag blir allvarligt sjuk – och det slipper jag ju gärna. På mig är gränsen runt 70 för kropp och knopp i fortsatt balans. Sedan har jag förstås en kroppsform som i mångt och mycket döljer fett rätt bra, jag ser smalare ut än vad jag är.

Men det går inte att dölja hur mycket som helst och det jag verkligen vantrivs med nu är mina armar och min dubbelhaka. Mage och rumpa är såklart inte på topp de heller, men de går att gömma lättare. Armarna är där de är och jag har fått lägga undan flera favoritplagg för att de inte går att trä på nu. Det är år sedan jag tog en flexbild på mig själv. 🙁 Och hakan ser jag varje dag på Teams. Jag ändrar sittställning och kameravinkel som en tok för att slippa se den, men den är ju där. Urk.

Just tjocka armar och dubbelhaka är även klara tanttecken för mig och även om jag inte är så piffig så vill jag inte bli just den typen av tant riktigt än.

Samtidigt är jag 46 år och jag fattar ju att tanten kommer allt mer. Jag kanske inte kan nå drömmen om att se ut som för 10 år sedan med andra ord, men det kan i alla fall bli lite bättre. 🙂

Dessutom, det handlar även om min hälsa i grund och botten. Jag vill kunna vara aktiv i mitt liv och jag märker redan nu att jag blir allt mer begränsad i rörelser och annat pg av kilon och tappade muskler. Jag har all anledning att dra i nödbromsen, då jag vet alltför väl vad som händer annars. Mina gener har inte gett mig mycket gratis där.

Avslutningsvis, det är ändå med sorg i hjärtat jag ser min viktstatistik under pandemin.

2019	73,0
2020	79,2
2021	87,0
2022	89,9

6 kilo under 2020. 7 kilo TILL under 2021. Och just nu 3 kilo ytterligare på det (men det tänker jag att jag stoppar nu). Läskigt mycket på läskigt kort tid.

Nåväl, nu är jag igång.