När jag tecknade mig för en ny runda lifesum igår så påminde appen mig om att jag i princip helt slutat äta frukt. Det är inget val jag gjort, det har bara blivit så. Kanske för att jag jobbar hemma och aldrig äter mellanmål?
I alla fall, igår var jag rätt hungrig sent på kvällen och för första gången längtade jag efter ett äpple. Jag tolkar det som ett steg i rätt riktning. Nu fick det bli majsfras med ost istället, jag var för hungrig för att blocka känslan. Jag är inte ute efter självplågeri även om det var lite väl sent att äta.
Men jag missade lunchen idag, och tog min Huel med banansmak först vid två, så fastan höll i sig. 😁
Gick sedan till affären och hämtade ut mina nya hörlurar på posten och passade på att handla äpplen, lite grönt och knäckebröd. Klart bättre och billigare än då demonen håller i plånboken.
Nu är jag mätt ännu, får se om det håller i sig.
Testade Huel sweet and sour idag, blir inte helt klok på vad jag tyckte. Nästa gång ska jag nog krydda upp den lite och ha i lite – frukt faktiskt. Tror det livar upp det lite.
Helt ok! Som vanligt blir det nog bättre ju längre man låter det dra.
Passade även på att skaffa lifesum igen, kom på att det är bra att ha lite koll emellanåt. Egentligen sålde de mig på deras nya 16/8-plan, men det var tyvärr med förvalda recept så jag bytte tillbaka.
Då var det vardag på allvar igen (jag var slarvmaja hela trettonhelgen och har inte ens förstånd att skämmas 😄)
Jag körde 50+ minuter Weight Plate träning online på lunchen. 465 kcal brände jag enligt pulsklockan. Galet.
Nu sippar jag på min lunch. Chokladsmaken är den jag gillar minst så här långt, vilket var väntat. Choklad och jag har ett märkligt förhållande, jag är jäääääkligt kräsen. Men den går att dricka. Lite som flytande chokladpudding. Inget jag köper i bulk dock.
Just artificiell chokladsmak älskar alla företag som säljer dietprodukter. Varför begriper jag inte då det oftast smakar skit. Minns en gång för lääääänge sedan då jag pluggade och fick för mig att testa Nutrilett (chokladsmak). Jag lade mina sista pengar på en låda, tog en mun och kräktes nästan. 😄 Det var en dyrköpt läxa!
Huel har annars fördelen att inte vara typisk bantarprodukt som så, en flaska är 400 kcal liksom en portion av deras varma mat. Skyhöga points också om jag minns rätt. Så de smakar förvånansvärt bra.
Efter jobbet ska jag premiärsmaka en av pastarätterna, ska bli spännande!
Och jag låtsas inte alls om att jag i helgen slängde ut tre utgångna påsar Huel + drösvis med proteinpulver… 😄
Igår tog jag och mannen oss i kragen och klev ut ur bekvämlighetszonen och tog årets första långpromenad (en knapp mil) i vintersolen. Promenad är egentligen fel ord, det bör snarare kallas power walk. Mannen höll igång tempot och jag ska inte ljuga – jag flåsade påtagligt emellanåt.
I alla fall, vädret gick inte att klaga på och det var uppfriskande och någonstans under det jobbiga kändes det också riktigt skönt. Det får mig att undra om det alltid varit så, men att jag inte förstått den känslan innan då jag var helt otränad, eller om det är något som jag byggt upp? Vem vet?
Vad jag dock vet är att ju längre tiden gick igår, desto mer värkte benen och idag sitter det i rumpan. 😀 Men jag är ändå taggad för nästa gång! Jag har saknat att ta ut mig!
Det låter lite koko att tala om första dagen då jag hållit på i större delen av mitt vuxna liv med att lära mig om mat och hälsa, men är det omstart så är det. 🙂
Så idag var det dags att väga, äta och inte minst fota mig själv.
Vägningen hade jag minst oro inför eftersom jag väger mig så pass ofta och aldrig slutat regga vikten sedan jag startade hösten 2010. Jag har alltså benkoll på min vikt och jag var extra glad över att med ett hekto till godo slippa se en 9:a idag som startvikts-tiotal. Så 89,9 är starten och det är förstås högt som så och övervikt som heter duga – men ändå hanterbart. Och för att ge mig lite pepp så har jag inte gått upp i vikt sedan förra omtaget i augusti (då jag vägde in på exakt 90). Om jag även bortser från julen så har snittet legat på 88 kilo sedan dess och jag går alltid upp 2-3 kilo i vikt på julen oavsett vad jag gör, eftersom jag är så stillasittande och lat då. 🙂 Det oftast brukar försvinna när vardagen är igång. Så vikten känns ok. Jag har varit oerhört slarvig hela hösten, men fastan på vardagarna har onekligen räddat mig från att gå upp.
Måtten var det värre med, det var ett tag sedan sist och då vägde jag mindre, så det var såklart ganska ledsna siffror att skriva in i bladet, men inte oväntat det heller. Det är tack och lov inte de högsta siffrorna jag sett, även om jag då får gå så långt som till 2010.
Fotona var värst, det har jag släppt helt av olika anledningar och även om jag SER att jag är tjock så ser jag det ändå inte. Det låter galet, men jag tror alla som gått upp och ner i vikt vet exakt vad som menas. En kompis till mig kallade det omvänd anorexi, man inbillar sig att man är smal.
Att ta kort på sig själv löser det på ett brutalt sätt. Nu har jag ju sett bilder på mig själv innan i år också och suckat, så jag visste ju vad som väntade, men ändå… Jag gillar verkligen inte att vara en degklump. Jag kommer aldrig att bli den typen av människa som bara kan rycka på axlarna och älska dallret. Det är nog för att det är en så stark påminnelse för mig om att jag inte respekterat min kropp. Jag har inget behov av att vara trådsmal och skrynkelfri. Visst, vissa morgnar undrar jag vad det är för hålögd dåre som möter mig i spegeln, men det går att piffa bort. 🙂 Jag har t ex rejäla mörka ringar under ögonen och inget jag gör kommer att trolla bort dem. Det är mitt eget levernes fel + antagligen lite naturligt också.
Jag har heller inget behov av att se särskilt piffig ut, och tur är nog det med tanke på min arbetsplats (idel superpiffiga, smala och vackra kvinnor – som är 10-20 år yngre än jag). Jag trivs med mitt utseende i den aspekten och det är väl det bästa med att åldras, man slutar se ner på sig själv. En fördel är väl också att jag aldrig varit piffig, jag var nörd som tonåring och aldrig någon direkt skönhet som ung. Jag tycker nog jag var som finast runt 36-37.
Om man tittar på var jag var viktmässigt då så inser man ju snabbt att vikten har stor betydelse för mig. Eller, ja inte siffrorna i sig då, utan kroppsformen som i sin tur styrs av vikt + muskler. Jag älskade att se mig själv i spegeln då. Det roliga är att jag då vägde mellan 70-74 kilo och till min längd på 171 cm så är det många som klassar det högt och jag vet flera som börjar sina dieter på det jag gick i mål på. Men vi är alla olika och olika formade på det. Jag tror inte jag skulle vara så vacker vägandes 59 kilo, men det vet jag såklart inte heller. Vad jag vet är att jag har aldrig varit i närheten av det och enda sättet att jag skulle hamna där är om jag blir allvarligt sjuk – och det slipper jag ju gärna. På mig är gränsen runt 70 för kropp och knopp i fortsatt balans. Sedan har jag förstås en kroppsform som i mångt och mycket döljer fett rätt bra, jag ser smalare ut än vad jag är.
Men det går inte att dölja hur mycket som helst och det jag verkligen vantrivs med nu är mina armar och min dubbelhaka. Mage och rumpa är såklart inte på topp de heller, men de går att gömma lättare. Armarna är där de är och jag har fått lägga undan flera favoritplagg för att de inte går att trä på nu. Det är år sedan jag tog en flexbild på mig själv. 🙁 Och hakan ser jag varje dag på Teams. Jag ändrar sittställning och kameravinkel som en tok för att slippa se den, men den är ju där. Urk.
Just tjocka armar och dubbelhaka är även klara tanttecken för mig och även om jag inte är så piffig så vill jag inte bli just den typen av tant riktigt än.
Samtidigt är jag 46 år och jag fattar ju att tanten kommer allt mer. Jag kanske inte kan nå drömmen om att se ut som för 10 år sedan med andra ord, men det kan i alla fall bli lite bättre. 🙂
Dessutom, det handlar även om min hälsa i grund och botten. Jag vill kunna vara aktiv i mitt liv och jag märker redan nu att jag blir allt mer begränsad i rörelser och annat pg av kilon och tappade muskler. Jag har all anledning att dra i nödbromsen, då jag vet alltför väl vad som händer annars. Mina gener har inte gett mig mycket gratis där.
Avslutningsvis, det är ändå med sorg i hjärtat jag ser min viktstatistik under pandemin.
2019
73,0
2020
79,2
2021
87,0
2022
89,9
Medelvikt
6 kilo under 2020. 7 kilo TILL under 2021. Och just nu 3 kilo ytterligare på det (men det tänker jag att jag stoppar nu). Läskigt mycket på läskigt kort tid.
Kärt barn har många namn. 😀 Jag har egentligen varken gillat ordet omstart ELLER att starta så här års efter nyår.
Men jag kan inte vänta längre och jag kan heller inte med rättvisa kalla det för att jag ”fortsätter”, pausen har varit ack så lång och jag behöver ett starkare ord för att liksom förstå att nu är det på allvar.
Men det är inte jag om jag inte reflekterar över vad jag gör och det är ju åtminstone gammal klok skåpmat som jag blåser av dammet på nu.
Ordet för i år är ENOUGH. Så vad är det för fel på svenska NOG? Egentligen inget, men jag använder rätt ofta nog som ett ord för att förminska saker ”det är nog så” och det är verkligen inte vad jag menar. Jag hör just nu i mitt huvud Jimmy Somerville sjunga ”Read my lips and they will tell you – Enough is Enough is Enough is Enough!”. Nu handlar visserligen den sången om HIV/AIDS-krisen, men jag har gott om utrymme att hötta med näven åt allt som det ska vara nog med. 🙂
Det är väl lite det jag siktar in mig på nu också, att hitta MIN inspiration, MIN väg, MINA förebilder. Jag har varit rätt korkad en längre tid nu och trott att det bara finns en väg att gå, men det vet jag ju EGENGTLIGEN är fel. Allt som inspirerar mig är bra för mig. Skit samma vad syftet egentligen är. Jag blir noll pepp på att läsa om kändisar som inte är ”tillräckligt” feta för att få ha en åsikt eller frågor som ”Vilket XX är det minst points i?” ”Vad kan man äta som är nyttigt på kvällen?” ”Måste man träna?”. Alltså, jag förstår och känner med dem alla, men det där är inte vägen att gå för mig längre. Det har aldrig ens varit det. Jag har nästan glömt att jag för 12 år sedan ”byggde om” dåvarande metod så den bättre passade mig och lät mig inspireras av så mycket annat. Jag insåg redan då att jag inte behöver alternativ smalmat utan att jag behöver se över mina portioner. Det ÄR så enkelt. Skittråkigt såklart, för vem peppas av att äta mindre istället för att börja med nya saker? 😀 Men det är det som håller i längden och det var så jag höll det så pass länge som jag gjorde.
Så jag har inga femårsplaner framför mig just nu. Steg ett är att lära om huvudet att varje dag inte är fest. Det finns många sätt att göra det på. Jag har bestämt mig för ett lite kontroversiellt sätt, jag ska för ett tag nu äta ganska så kontrollerat på vardagarna genom att hålla mig till snabba, färdiga måltider men som då inte bara innehåller tom energi utan har vettig näring i sig. Idag fick jag hem några flak Huel på flaska, snorbilliga eftersom de går ut i slutet på februari. 🙂 Jag har testat dem innan och de är förvånansvärt goda, men förstås skitdyra i vanliga fall. Å andra sidan är min hetsätning ännu dyrare + att den tar livet av mig, så det är ju inget att orda om EGENTLIGEN.
Nu är jag ju dock ingen ”dryckesbantare” som så, så jag har även beställt ett par påsar av deras Hot & Savory-pasta som kommer i morgon. Jag har testat deras andra rätter innan och de är helt OK och framförallt idealiska på vardagarna då jag aldrig hinner med i svängarna och ofta ska fixa mat då jag är superhungrig och absolut inte vill stå i köket. Självklart hade det varit underbart att få äta färsk, närproducerad, ekologisk mat varje dag och i lugn och ro, men det går ju inte att få ihop det pusslet nu. Var skulle jag ens handla den? Och när? Jag köper inte det där med ”om du bara har 10 min över så”. När jag verkligen har 10 minuter över vill jag göra annat än att fokusera på denna helvetiska mat. Jag är så sabla trött på mat och det är det som är den största ironin av alla. Hela jag skriker ut att jag bara vill sluta äta, men då hittar jag istället allt skräp som jag attackerar med en sådan frenesi att jag nästan blir rädd. Och inte fan är det gott heller. Så det är dags att avdramatisera fanskapet. 🙂
En annan artificiell bekanting är mina koffeindrycker som nu börjar hitta tillbaka alltmer. Ja, det är bättre med vatten, ja det är slöseri med pengar. Men jag slarvar med drickandet utan dem och bälgar kaffe istället och det tackar inte min mage mig för. Så de är tillbaka, fast max en om dagen, och helst under ätfönstret.
Japp, jag skrev ätfönster. Den periodiska fastan är skön och jag vill fortsätta, fast på ett lite mer anpassat sätt för mig. Även om jag rent kroppsligt klarar rejäla fastor som det verkar så tror jag ätdemonen i mig behöver fås bättre bukt med innan jag kan tillåta mig att äta helt som jag vill.
Så min plan just nu är återta lunchen, mest för den mentala biten faktiskt och för att lära mig ta raster igen. Så det bör bli ett slags mål vid 12.45-13.30 nånting och sedan middag vid 17-18. Fördelen med Huel är att det går att äta ”on-the-fly”, så jag kan ta min lunchrast och göra det jag vill (som att träna) utan att känna att jag ”måste” hinna med att äta också. Det kanske låter ”hemskt”, men det är så jag alltid gjort och fungerat. Jag tränade ju ett tag fyra luncher i veckan liksom (och jag kan INTE äta innan). 🙂 Och jag måste få bort maten från mina tankar, den har fått ta absurt mycket plats de här åren. Jag lever väl ändå inte för att äta skräp?!
Jag var på min favoritlunchrestaurang innan jul, en vegansk liten pärla i centrala Älmhult som heter Muff. Jag njöt för första gången på mycket länge av varje tugga – jag saknar det. Nu när jag var lite extra ledig gjorde vi även ett par långkok, smått fantastiskt gott. Men det kan jag inte göra varje dag och då är det bättre att ta sikte på de njutbara tillfällena och mer ”överleva” för resten. Det går ingen nöd på mig.
Jaja, vi får väl se hur det går. Jag har varit på sund kvist igen i mindre än en dag, så här ropas inte hej på länge än. 😀
