Idag var jag på kontoret och jag passade på att titta in på Lindex för att se deras vår/sommar-kollektion. Jag har sommaren i sikte och har insett den hårda vägen att om jag fortsätter att snarare gå UPP i vikt än ner, så kommer jag snart ha stora klädbekymmer. Plus att jag börjar bli väldigt less på de kläder jag har som jag varvar mellan, tvättmaskinen går varm så att säga.

De hade massor av saker jag gillade och det blev till sist tre par vida byxor med resår, en klänning och ett par shorts. Det var inte så kul att se mig i spegeln. Usch vilken tjock tant jag är! Jag blev nästan lite gråtfärdig ett tag, MEN jag samlade mig och sade åt mig själv att acceptera rådande situation och att fokusera på att välja kläder jag känner mig bekväm i och som jag kan känna mig somrig i. Så det blev två byxor i storlek 44, en storlek jag hade hoppats slippa se mer i mitt liv såklart. Nu ska sägas att 42 hade gått också, men 44 satt bättre, inget tal om det. Det är modellen ”swish swosh” och då vill man inte känna sig som en stoppad korv vid ljumsken. Par tre var en mycket märklig högmidjemodell där XL såg ut som jag skulle kunna dra upp linningen till axlarna och M och L var slut så jag chansade på S och tamigtusan, det funkade! Jag antar att de ska sitta på något jäkligt märkligt sätt egentligen, men vem vet det när de ser mig? Klänningen var L och satt bra, shortsen funkade i 42. Så som vanligt en kavalkad av storlekar och ändå en känsla av att ha lite nytt fint i garderoben framöver som inte ger ångest.

Roligt nog såg jag nyss denna artikel om Kim Kardashian och plötsligt känner jag mig rätt stolt att jag faktiskt låter kroppen välja idag och inte kastar mig över Nutrilettburken för att komma i mindre storlek.

Så har jag då gett upp att gå ner i vikt? Tusan heller! Men jag åkte på ännu en sabla förkylning nu i helgen, så den här veckan blev åter blaha på alla fronter. Sjukskrev mig till och med två dagar, tur jag jobbar med HR-system som talar om HUR man gör det, för det var åratal sedan sist. 🙂

Irriterande som tusan för jag var verkligen igång och hade sett fram emot två morgonträningar med andra denna vecka. Istället blev det noll, nada, inget eftersom min kropp knappt ens orkar gå. Jag var helt slut när jag kom tillbaka efter min lilla runda på byn.

Å andra sidan hade jag på mig min pulsklocka av nyfikenhet och det var intressant att se:

Gissar att dagarna hemma inte riktigt ser ut sådär (om jag inte motionerar). 🙂 Jag har den bara på mig under träning i vanliga fall, jag hatar tyvärr smycken av alla de slag, inkl klockor.

Jaja, jag tror inte under sker till juli, men jag hade åtminstone velat få bort något och framförallt hitta balansen. Det är nästan värre än övervikten, hetsätningen är helt åt fanders igen. Meh. Och det är jag jag jag som har ansvar för det. Ingen annan. Dumskalle! Egentligen borde jag ha tagit en bild idag på mig själv, bara så jag kommer ihåg den känslan (omklädningsrum är som de är). Det var inte något självhat, det var snarare en sorg att jag svikit min kropp så pass. Och att ha förkylningen på det som ger andnöd och värk gjorde att jag kände mig än mer svag.

Men det är bara att ta nya tag! Jag vet hur man gör, jag vet ursäkterna, jag vet att resultaten kommer ta tid på sig. Jag är inte 20 längre, jag har förstört för mig själv. Men det betyder absolut inte att jag inte kan hitta balans igen i alla fall. Jag känner ändå hopp. Faktiskt. Kram på dig tjocka tanten, vi ska ta hand om dig nu.