2018 var vi på Teneriffa (bland annat) och jag gjorde den fetaste fotoboken hittills. Jag minns att jag bland annat tänkte rata denna bild för att jag ”såg så tjock ut”:
Ska man skratta eller gråta?!
Hur som helst, det här är mina favoriter och mina peppbilder framåt:
Det är ändå ”bara” fyra år sedan och jag var 43 år. Alla dessa kläder älskar jag också och vill komma i igen!
Som sagt så läser jag om min gamla VV-blogg från 2010. Det är fascinerade att läsa 12 år gamla tankar och minnen och jag fnissar en del åt min egen humor (ja jisses…). Det som förvånat mig mest hittills är i hur dålig form jag var. Den största anledningen till mitt krafttag var att jag inte kunde sova för att ryggen värkte så. Det är inget jag känner av idag och det är jag väldigt tacksam för. Däremot domnar jag lätt av och jag snarkar som attan. Men ryggen är helt OK och det tackar jag alla år av Soma Move/Slow + liknande varianter.
Igår körde jag Soma Slow på lunchen, det var ett bra tag sedan nu. Jag körde utomhus då vädret var för fint för att vilja vara inne, men det var lite jobbigt i sig med alla flygfän som attackerade. Men skönt. Och det känns idag. Det får bli en stadig punkt i veckan nu under första fasen känner jag. Fördelen med Soma Slow är att det är lite snällare utan att för den sakens skull vara lätt. Mycket balans, stretch och rörlighet som utmanas och utmaningarna går som alltid att utöka allt eftersom.
Fördelen med att ha dåligt minne när man blir äldre är att jag inte längre känner sorgsenhet över vad min kropp kunde göra för fem år sedan, det är mer ett svagt minne nu.
Fjärde morgonen som jag startar på motionscykeln också, jag siktar på fem av fem denna vecka. Som mannen påpekade, på den tiden man cyklade till jobb/skola hade man inte ens ett val.
Tro inte att jag tänkt låta helgen vara ostörd heller, vi har planer då också, men det tar jag efter det är gjort. Dumt att gå händelserna i förväg. 🙂
Idag är det officiella vägdagen för mig och jag har sedan i måndags putsat till siffrorna lite. 1,3 kilo mindre för att vara exakt, vilket är rätt vanligt för mig och varför måndagar är en kass dag att väga mig på. Förra veckan vägde jag dock nästan ett kilo mindre, men så hade jag också en rätt ”kostsam” slutvecka på semestern. Så summa summarum gav semestern ett plus på 3,4 kilo, vilket inte är ovanligt och egentligen inget att orda om. Men eftersom jag ökat så mycket på relativt kort tid är det såklart inte kul med ännu ett sjok kilon till samlingen. Men det är jag som ätit det, så inte mycket att skylla på där. Jag brydde mig inte helt enkelt.
Det som är lite tragikomiskt är att jag väger nästan exakt samma som min start 2010, det diffar på ett hekto. Visserligen började jag en vecka tidigare då, så om man ska vara exakt är jag 0,9 kilo tyngre nu jämfört med då. Oavsett vilket är det ändå lite roligt att ha så pass lika siffror att jämföra med och OM jag ser att det tar skruv denna gång så kanske jag roar mig med en jämförelsegraf. Men det får tiden utvisa.
Idag är det i alla fall dag tre som jag startar dagen med 30 min motionscykel och jag försöker hålla min balans gällande kost och stress. Kosten höftar jag just nu, en sak i taget. Just nu handlar det om att skapa en vana igen med motionen först och främst. Jag har också en hel del rester att äta mig igenom som jag inte kan eller orkar beräkna. Så jag kör på ”Ät när du är hungrig, ät mindre, ät ansvarsfullt”.
Igår fick jag hem en rejäl hög med nya kläder och det var både ris och ros. Svårt att bedöma plagg just nu när jag är så stor, men jag behöver dem desperat då väldigt lite passar. Nu kör jag mycket på löst och ledigt som även kommer att funka OM jag skulle gå ner i vikt.
Jag hade också beställt en ny dirndl (två likadana faktiskt, hade klantat mig), men den får åka tillbaka då den kändes för stor och modellen inte går att anpassa. Det är ju visserligen angenämt i sig, men det var en stor storlek också. Jag beställde den igen nu, fast i två mindre storlekar, så vi får se om det hjälper och i så fall vilken som passar bäst. Svårt att veta vad jag ska ta då jag ska ha den i början på oktober. Planen är ju att vara lite mindre tills dess. 2010 hade jag tappat 5 kilo under den tidsrymden, men då var jag också 12 år yngre och inte i förklimakteriet… Min gamla dirndl är storlek 42, fast då var jag stl 38-40 i sig. Minns att jag fick gå upp ett hack vilken jag var lite sur över. Haha, sweet summer child!
Eftersom jag följer 2010-diagrammet så tänkte jag även passa på att läsa mina gamla blogginlägg för inspiration. Naturligtvis heter dagens inlägg ”Kläder för stora flickor”!
Genom åren har jag haft allehanda uppfattningar om vad att vara tjock betyder och när man är det. Många av dem var rätt så oförlåtande och hårda och jag är inte stolt över allt jag tänkt och sagt.
Jag har nog alltid haft känslan av att vara en tjockis, trots att jag inte var något gigantiskt barn. Idag när jag ser bilder av mig själv som barn så fattar jag faktiskt inte varför jag kände som jag gjorde, eller varför jag fick gliringar av andra. Men jag växte upp i en tid då få barn var överviktiga och jag var lite större både på bredden och längden. Inte för att jag är lång på pappret, men av någon anledning har alla omkring mig ändå varit huvudet kortare. Sedan var jag rätt lat och min pappa + hans släkt har alltid varit överviktiga i olika skalor. Generna är där alltså.
Jag brukar skoja om att jag kan dölja kilon rätt bra när det börjar bli rejält. Jag kan aldrig se trådsmal ut, men jag kan dölja fetma länge och det är lite av mitt problem. De som ser mig nu ser så klart att jag ökat en hel del i vikt, men jag tror få skulle gissa på att det är kring 25 kilo.
Just nu är jag i den allra översta delen av min övervikt och även om jag misstänker att jag låg högre våren 2010 då jag efter sommaren tog mitt största steg till bättre hälsa, så är det här jag inte längre kan gömma mig. Det syns. Rejält.
Jag har accepterat att jag är här och att jag denna gången ser ut som en tjock tant. Med det sagt är jag glad över att jag inte är i lika usel form som för 12 år sedan. Då klarade jag inte av någon värme, jag var konstant andfådd och jag var stel som ett kylskåp. Så ur den aspekten känner jag mig yngre än då, men så var det ju det är med tantkroppen som inte är så kul.
Nåväl, yta är en sak och om det hade varit det enda drivmedlet hade det varit tufft att få fart på mig, jag är förbi det. Klart att jag saknar så in i bomben att ha mina fina klänningar och andra kläder, men det räcker liksom inte. Det har det egentligen aldrig gjort för den sakens skull, jag är rätt lat på den fronten.
Det som jag däremot inte kan vifta bort är följande:
Jag håller på med min fotobok för årets resa och i år är det ren terapi, då jag verkligen inte gillar det jag ser. Jag letade efter lite inspiration för layouten och kollade på de senaste fyra böckerna och det var jobbigt. Senaste resan var till Malta 2019 och jag vägde ungefär 21 kilo mindre då. 21 kilo på mindre än tre år, det är hemskt. Det värsta är att jag minns att jag var lite sur för att jag vägde ”lite för mycket” då, hade innan sommaren varit på god väg att ta mig under 70, men det är nästan omöjligt för mig att hålla. Jag vet inte varför jag alltid strävat efter det heller, jag trivs som bäst med mig själv strax under 75.
Men jag ser jobbet med fotoboken som ett bra sätt att göra bokslut över mina ohälsosamma år. Jag vill verkligen inte vara där mer nu.
Som jag trodde är jag uppe i rekordsiffror från fornstora dagar. Urk. Men jag är ändå lite glad att det i alla fall är ett tangerat rekord och inte över.
Nu måste det bli stopp på det här, jag kan inte fortsätta öka i den här takten. Det är läskigt så fort det går! Önskar det gällde det samma åt andra hållet. 😄
En månads semester sätter sina spår. På plussidan är att jag har släppt jobbet och vilat upp mentalt så pass att jag inte ens mindes mitt lösenord. Det var lite stressande i sig i morse, men jag tog ett djupt andetag och satte mig på motionscykeln som planerat och körde 30 svettiga minuter medan jag väntade. Bra där. Turligt nog är min chef också på jobbet idag, så det löste sig snabbt.
Kost och motion har INTE på något sätt varit fokus i sommar. Första halvan av semestern gick direkt åt till att resa både inom landet och till Portugal (Lissabon + Madeira) och det blir ju vad det blir. Jag har inte helt utvärderat än om jag tycker att det är bra att resa på sommarledigheten, det får jag väl svara på om några månader tänker jag. Men att resa direkt när man slutat jobba (samma dag) är inget jag vill göra igen, även om det bara var till mina föräldrar. Jag behöver min hemmatid också.
Fokus har varit på att vila huvudet och det har varit mycket skönt. Men jag är såklart lite bekymrad över hur blasé jag är över att hela tiden öka i vikt och heller inte bry mig om motionerandet. Jag vill inte bli den Teresa igen, och jag är på god väg. Jag gissar att jag väger mer än någonsin just nu, och det här är också första sommaren cykeln inte ens kom ut ur garaget.
Nåväl, planen är såklart att sluta med detta tramseri omedelbums nu när vardagen är här igen, och jag vet att för att det ska fungera måste jag göra lite omprioriteringar både här och där. Framförallt på jobbet. Jag kan inte fortsätta i den takt jag kört på innan, eftersom det tar för mycket energi av mig. Jag måste börja släppa taget om saker och säga nej. Det är JAG som kan göra det och ingen annan, det är ingen som tvingar mig.
Hela sommaren har jag haft i sikte att ta tag i livet igen när vardagen startar, jag har alltså högst medvetet tillåtit mig vara mitt ”sämre” jag. Jag har inte gjort upp en gigantisk plan eller målbild för vad som ska ske nu . DET VET JAG JU INNERST INNE redan. Så jag börjar idag med den klassiska klyschan ”Just Do It”. Inga fanfarer eller banderoller eller ord som omstart/nystart/version 2.0.
Morgonmotionen ska in i mitt liv igen och portionerna ska skäras ner drastiskt. Det räcker så till att börja med.
Avslutningsvis har jag vägt mig i morse och även under sommaren, men inte tittat på resultatet då jag inte vill ha det gnagandes riktigt än. Lite fegt måhända, men jag vill må bra också. Ätstörningen ska inte få återkomma. Jag kanske kikar in på det i kväll. Om jag är redo. Jag vet ju redan att det är riktigt illa, det syns och känns om inte annat.
Nåväl: Just Do It.
Semestern lider mot sitt slut. Jag har inte skött mig kostmässigt, men jag har laddat batterierna mentalt och framförallt inte gett ätstörningen luft. Motionen har dessvärre varit kass.
Redo att ta nya tag! Vilket jag firar med att äta min indiska färdigrätt med lika många kalorier som en köpepizza.
Hörs snart!
