Ja, vad ska man börja? Jag fick ett riktigt tråkigt telefonsamtal igår morse, min närmaste kollega fick en hjärnblödning i förrgår kväll och ligger på lasarettet och blev opererad igår. Så långt har allt gått bra, men vi vet inget mer än naturligtvis. Det var som att få ett riktigt hårt slag i magen och plötsligt kändes allt annat så löjligt och meningslöst. Vi var i chock hela dagen och på eftermiddagen gick alla som var här och åt glass i augustisolen, inklusive jag själv. Det var som att man inte ville vara ensam.

Just hjärnblödning är något som river upp mängder av gamla sår, inte minst på jobbet. Jag har en fd kollega som nästan dog av sin och som fick lämna sin karriär och nu lever på sjukpension och färdtjänst livet ut. En begåvad, skarp tjej som älskade sitt jobb mer än annat och inte är så många år äldre än jag själv. Nu lever hon visserligen tack och lov och påtar på i den mån hon kan och orkar, men det är ändå så orättvist på något sätt. Häromåret hade vi en annan kollega som drabbades, inte lika nära mig, men ändå kändes det såklart . Han blev visserligen i princip helt återställd vad jag vet, men vägen tillbaka är ändå lång. Sedan har vi ju min svärmor som fick sin stroke i vårt hem när hon passade våra katter och med hela det efterspelet och även min egen mor hade en hjärnblödning när jag var barn (tack och lov utan men). Vi har mycket hjärnsjukdom i min släkt överlag och det är inte jättekul att veta. Alzheimers, hjärntumörer, stroke… Usch. Jag mår illa varje gång telefonen ringer udda tider hemma och nu det här.

Nåväl, det viktiga nu är att min fina kollega blir bättre, jag saknar henne redan. Usch, vi som skulle åka hem från Indien ihop och allt, hon hade fixat så att vi fick åka en dag tidigare än de andra. Och hon har en resa med sin man till Maldiverna inbokad i vinter, hon såg så fram emot den!

Som vanligt vid sådana här tillfällen vill man bara dra hem och krama mannen och hitta på kul saker medan det finns tid.

Men livet går obönhörligt vidare och vi anpassar oss och idag är jag åter sur på min vikt som om det skulle vara särskilt viktigt alls. Två hekto borta från igår är ju egentligen ett gott tecken, men jag är lite i tjurskallighetsmode nu och vill se bättre siffror. Tramsigt, jag vet. Jag ska skaka av mig det i helgen tänkte jag.

Idag var det uteträning kl 7 och det var med viss oro vi klev ut, eftersom vattnet i omklädningsrummet var avstängt då vi kom… Och även om det var löpträning var det även en hel del krypande och liggande på marken och jag tycker det kliar fortfarande. Tack och lov fungerade duscharna när vi var klara, det hade inte varit kul annars.

Jag vet inte om det var inbillning, men jag tycker jag går bättre på alla fyra än jag brukar. Inte så konstigt, jag har tränat mycket armar och axlar via SomaMove och annat och med min extra vikt på det. Återstår att se om det stämmer. Löpningen var däremot tuffare, jag känner mig så tung och stel! Det är säkert lite mentalt också. Det hjälpte ju inte att jag jagade svalare kläder hemma i morse nu när det är några dagars sommarvärme igen. Hittade ett par vita capribyxor, men de satt som ett skruvstäd och jag gav upp, ville inte känna fettet välla över linningen hela dagen. Jag vet ju att de byxorna alltid suttit i tajtaste laget även på lägre vikt, men det hjälper föga som ursäkt nu. Jag vill inte ha den där känslan av att vara uppblåst längre. Igår när jag kom hem skar strumpbyxorna in så hårt att jag fick rusa och byta. Jag var visserligen varm som tusan också och antagligen uppsvälld av det, men det är en tråkig känsla oavsett. Och när man har en plusvecka som seeeeegar sig är det knepigt med det mentala.

Nåväl, just nu känns det ok. Jag fortsätter hålla mig från jobbkaffet och jag är lite i valet och kvalet om jag ska äta nektarinen framför mig eller ej. Även frukt verkar trigga min mage en del har jag märkt. Banan och citrusfrukter verkar vara ok, men äpple, nektariner, plommon och dylikt kan ge knip.

Vi ska ha tjejlunch idag också, vi valde att köra trots allt. Turligt nog på aktivitetshuset så det är ingen fara med maten som så.

Jag är jättesugen på att boka en resa också, men jag blir alldeles matt av all tråkig planering som ingår i det. Tänk om man hade sluppit pussla med arbetstider, kattvakter och kattforsling, tåg till Kastrup och anslutningar i Hässleholm. Boka själva resan är jättekul, men allt det där andra tar energin från mig just nu.

Jaja, jag ska avsluta lite muntrare. Som nattlektyr just nu läser jag en härligt tramsig liten bok som heter ”Jag tar samma som hon : mina äventyr som kändisbantare” och jag skrockar emellanåt så magen hoppar. Så mycket galet det finns! Och jag har inte ens läst Victoria Beckham-kapitlet än! 🙂