Efter gårdagens inlägg har jag funderat vidare lite och jag blir allt mer säker på att det är här jag går bet hela tiden, jag tröttar ut mig själv så att jag blir rebellisk. Jag har varit på det förr och svamlat om att flytta primära fokuset till helgerna, men då har jag istället sett det som ett ok att låta vardagarna nästan bli helgdagar – och det funkar ju absolut inte! Plus att helgerna ändå var ganska okontrollerade.

Om jag hårdrar det och tittar på varför en kontrollerad diet (där man räknar och för bok) ”fungerar” för stunden, är det för att det är metoden som styr i första hand. Visst, det kräver en hel del planering det också och en oplanerad händelse känns som en mindre kris, men det är ändå metoden som håller ramen. När det är jag själv som även håller i ramen så blir det emellanåt för mycket. Jag är ganska säker på att om jag taggade ner, slutade TÄNKA PÅ MAT varje ledig sekund och  bara fokuserade på att må bra så skulle jag nå framgång. Vad som nu är framgång vill säga, jag måste åter igen förlika mig med att jag troligen inte kan bli ”smal” på det sätt jag önskar, det kräver en helt annat uppoffring. Jag kan inte zappa mitt huvud och låtsas som att jag inte gillar mat – även om jag försökt genom åren. Och jag börjar begripa att det inte är värt det.

Jag har egentligen bara en väg att få till det på om jag vill må bra och det är att vara fokuserad utan att vara kontrollerande. Det låter så enkelt och är så himla svårt. Jag har förstört min egen inre signal med alla dessa tramsiga år av jojobantning och det är inte lätt att lyssna på alla signaler idag. I synnerhet inte med alla yttre faktorer på det. Jag vet egentligen ganska väl vad jag tror på och vad jag vill, men lik förbaskat hajar jag till så fort jag läser en artikel om kost/motion eller hör om det i mediabruset. Undrar hur det hade varit om man hade fått testa en månad utan att få någon som helst yttre påverkan? Jag tänker på kost, motion, utseendefixering – hela baletten. En månad att bara få vara den jag är utan att ”bry mig”. Nu är det inte möjligt eftersom det kräver en öde ö och en månads ledigt, men det är tankeväckande.

Jag är nöjd med var jag är nu, det känns som att jag hittat lite bättre rytm och igår gjorde jag flera kloka val som stärker den tron.

• Jag struntade i plocksallad trots att jag var rejält hungrig
• Jag tjurade inte och led, utan valde att äta något rejält ändå, men som var begränsat. Jag valde en baguette, fast den ”bästa” sorten för att inte gå helt överstyr
• Väl hemma var jag åter jättehungrig och tog först upp en rejäl låda spaghetti och köttfärssås som egentligen var mannens. Jag var på väg att ösa över frysklumpen i en skål när jag lyckades övertyga mig själv om att det fanns bättre val att göra. Det fanns ingen anledning att äta en extra stor portion just nu. Så jag satte på locket igen och gick ner i frysen och tog upp en mer vettig låda. Faktiskt en liten bit tacogratäng gjord av mamma då vi skulle till Amsterdam. Gott, precis lagom med extra grönt till och framförallt kände jag mig ”duktig” som valt om utan att grina.
• Efter middagen valde jag att göra en hemmagjord latte och sätta mig ute en stund och njuta + läsa skvaller. I bakhuvudet hade jag en stillsam överenskommelse att det var kvällsfikat för idag.
• Senare på kvällen var jag lite småhungrig/sugen och valde att koka en kopp örtte och ta två bitar mörk choklad. Efter en bit kände jag mig dock nöjd och belåten och jag lämnade den andra biten till en annan dag. Åter igen en känsla av välbehag där jag både fått som jag vill OCH visat att jag kan prioritera.

Det är SÅ jag vill jobba med mig själv, inte att väga atomer och/eller leta maniskt efter sätt att skära ner på kalorier. Det är inte VAD jag äter som är mitt problem, det är faktiskt HUR.

Jag vet att jag mår bäst när jag och min inre rebell diskuterar lugnt och sansat och ger och tar. Jag har ärligt talat varit dålig på det ett bra tag nu, istället har jag åter gått i fällan av att känna en massa måsten på hur det ”ska vara” och så har jag snäst av henne och hon har svarat med att gå till motattack. Det är inte hon som är min fiende!

Nåväl, vi är mer sansade nu och talar med varandra igen och idag när jag inte hann med min frukost innan ett möte kom vi tillsammans snabbt överens om att hugga ett äpple i flykten för att dämpa det värsta. Det är inget fel på aptit och det är inget fel på hunger. Vi sysslar inte med självsvält eller späkningar längre. Nu ska vi gå och lyfta lite vikter på funcgymmet och se om vi har någon energi, sedan vankas en enkel, men matig sallad. Vi hade hoppats få sitta i solen och äta den, men det tycker visst inte vädret än så länge. Men det hänger vi inte läpp för. 🙂