Dagen började med att jag kände mig märkligt seg och ljuskänslig. Jag mätte till och med med febertermometer för att vara säker, men inget uppseendeväckande där. Jag misstänker faktiskt stress, det enda som talar emot det är att jag inte fått munsår – än. Oavsett vilket skadar det inte att bearbeta negativ stress vid misstanke, jag vet ju att det varit ganska mycket på sistone och att det ska bli jätteskönt med en hel obokad helg. Framförallt på jobbet är det stressigt just nu och tyvärr på fel sätt. Jag mår annars bra av positiv stress, det kan jag hantera och jag trivs bäst i en miljö med mycket på gång där jag kan bolla runt med saker och köra på, givet att det är jag som styr. Däremot har jag ovanligt många oavslutade saker som inte tar fart och jag vet att jag inte mår bra av det. Jag ogillar att inte få ticka av saker. Tyvärr kan jag inte lösa det heller, det är inte jag som styr dem (såklart 🙂 ), men jag kan försöka inse att jag har gjort mitt och att det är dags att släppa taget för stunden. Jag är också sådan att när jag hamnar i de här situationerna varvar jag upp än mer bara för att få avslut på något och det i sig kan bli övermäktigt, i synnerhet om jag är lite trött och seg som jag är nu efter resor och annat.

Dock, efter att ha varit på jobbet ett tag kom magen igång med besked och efter det mådde jag genast bättre. Skönt så. 🙂 Jag tror även den ömma nacken har en del i det här, jag spänner mig just nu lite extra pg av den.

Jag har skönt nog rivit av det mesta tråkgörat hemma och det som är kvar (städning + lite trädgårdsfix) behöver inte vara stressande i sig om jag bara är fokuserad. Plus att det är väldigt avkopplande efteråt. Dessutom kräver det inte så mycket hjärnkapacitet, det är det bästa av allt. Ibland kan det till och med vara avkopplande i sig, även om jag aldrig skulle säga det högt.

Ibland hör jag tramserier som att bara folk med barn är lämpade i stressade jobbroller som t ex chefer för att de är de enda som är kapabla att hantera stress, jag tycker det är fullkomligt skitsnack. Jag förstår tanken bakom, men det är verkligen att göra det förbaskat lätt för sig! Naturligtvis blir man inte automatiskt stresstålig bara för att man skaffar barn. Jag har träffat flerbarnsföräldrar som rasar ihop för minsta lilla (oavsett barnens ålder) och naturligtvis det motsatta. Likadant för de utan barn. Om jag ser till mina bästa chefer genom åren är två av dem män med barn (den ena med vuxna barn, den andra med barn i tioårsåldern) samt en yngre kvinna utan barn. Jag tror jag bara haft en manlig chef utan barn och han var också bra, däremot sög företaget i sig så han blir diskad därav. 🙂 Jag har även haft kvinnliga chefer med barn som varit bra, liksom de som varit mindre bra. Jag skulle kunna vara lite elak och säga att det går att dra tydliga paralleller till hur barnen uppfostrats, men jag lämnar det därhän. 🙂 Och för sakens skull, den enda chef jag riktigt avskytt var faktiskt en kvinna utan barn, men vi var helt enkelt från olika världar och hon hade bestämt sin bild av mig från dag ett utan att vilja ändra sig. Ibland ser jag henne på väg till tåget och det är lika krystat och stelt varje gång vi hejar på varann. 🙂 Hon har för övrigt barn numer. 🙂

Jag märker ju att man är lite paria i samhället när man valt ett liv utan barn och jag vågar sticka ut näsan och säga att man exkluderas på grund av det emellanåt. Jag tror inte det är elakt menat, men för vissa är barn en kvalitetsstämpel på att man är mogen och ansvarsfull och i synnerhet en kvinna utan barn (självvalt) ses som väldigt konstig och i viss mån omogen/okvinnlig. Om hon dessutom handlar Lego till sig själv och gillar maltwhisky… ja, det säger sig självt. 🙂 Men jag bryr mig inte. Det finns folk som förstår också, och det räcker att få en sådan chef eller bundsförvant för att nå framgång. Arbetslivet är lite absurt.

Jag skojar ibland om att jag valt katter istället för att ge dem en annan stereotyp (= galen kattant) så att de kan andas ut lite, men det är också en lögn. Jag trivs med våra katter, men de är sannerligen inget barnsubstitut, de är husdjur. Jag skulle t ex aldrig ens komma på tanken att fira deras födelsedagar eller liknande (vanligt hos kattanter), jag är lite allergisk mot att personifiera djur. Jag är också mer tuff mot dem jämfört med t ex min man. 🙂 Men trevligt sällskap är de sannerligen! När de inte sabbar ens nacke. 🙂