Två dagar kvar att jobba denna vecka och på lördag är det visst nyårsafton sägs det. Galet. Men passande eftersom 2016 har varit ett galet år på alla plan.

Mina nyårsplaner är simpla, jag ska ha sovmorgon och ta det lugnt hemma och de enda som jag ska umgås med är min man och våra katter. Ingen fancy schmancy nyårssupé, definitivt ingen jäkla oxfilé med potatisgratäng (allvarligt talat, hur roligt är det?) och inga finkläder.

Nyårsafton och jag har aldrig kommit överens. Som barn var det en typisk dag då det skulle umgås med andra utanför hemmets trygga vrå under rigorösa mängder alkohol och även om jag aldrig haft problem med att se berusade människor (som den finlandsvenska sjuttiotalist jag är), innebar det alltid tvångsumgänge med barn som jag ogillade. Som introvert knäppgök är det troligtvis ett av de värsta straff man kan få. Vuxenvärlden förstod heller aldrig varför den där tysta, envisa flickan hela tiden smög i köket eller drog i mammas jeans (mamma har aldrig varit en kjolperson) istället för att ”ha kul med de andra barnen”.  Vad jag hatade det! Allra värst var de år då det skulle firas ute på stort dansställe och det således fanns ett helt rum i källaren där barnen skulle underhålla sig själva. Det krävs inte mycket tankekraft för att inse att det var ett kaos utan dess like. Som alltid var det de äldsta killarna som styrde och ställe och ett år fick vi till exempel vackert sitta och titta på en halverotisk film (då upplevde jag det som ren porr, men jag var ganska blödig). Så fort jag var tillräckligt gammal tjatade jag till mig att få vara hemma själv istället, troligtvis mina bästa nyårsaftnar, även om folk ansåg mig vara oerhört märklig och säkert även otacksam. På den tiden var det ingen som talade om introvert/extrovert, det fanns bara blyghet och att inte vara som alla andra. Tyvärr, får jag lov att säga, tänk om den ängsliga tjejen som inte förstod varför hon var så konstig hade fått veta att hon var fullt normal, men att hon har en introvert personlighet som gör att hon inte orkar umgås med idioter (ursäkta, kunde inte låta bli 🙂 )

Ett annat år hade vi barnvakt istället – som tog tillfället i akt att bjuda in alla sina vänner och ha en brakfest där de drack upp all sprit som fanns i huset. När hans föräldrar konfronterade honom försökte han låtsas som att han inte alls visste om detta, men en liten näsvis flicka (jag) påpekade att det visste han ju visst, det var ju han som bjudit ut den och så citerade jag honom ord för ord. Om blickar hade kunnat döda där… 🙂 Jag var väldigt lik Lisa Simpson som barn, mycket rättvisetänk + nörd på det. Jag spelade dock gitarr och inte sax. 🙂

Det blev inte bättre när jag själv blev gammal nog att fira på egen hand, visserligen hade jag och min kompis en underhållande nyårsafton då vi köpt biljett till stadens stora nyårsfest, bara för att bli motade i dörren eftersom vi inte hade rätta åldern inne (vi var 18 resp 19 och det var tjugoårsgräns, vilket vi egentligen visste…). Vi lyckades sälja biljetterna i kön, tog ett varv runt bygget för att fundera vad vi skulle hitta på istället och råkade se att bandet som skulle spela just höll på att lasta in sina instrument, varpå vi elegant hängde på dem in och därmed var saken biff. Tyvärr var det väl det enda roliga med kvällen, jag vill minnas att jag blev alldeles för full och kom inte ens ihåg om jag sett något tolvslag.

Jag hade även en misslyckad sk ”romantisk” nyårsafton då jag och förste pojkvännen precis flyttat ihop och panka som vi var hade vi bland annat planerat att bada skumbad för att lyxa till det, men vattnet var kallt och hela kvällen var mest fel från start till mål. Det blir ofta så när man planerar, romantik går inte att schemalägga.

Sedan ska vi inte ens tala om millennieskiftet, en av de absolut tråkigaste festkvällarna i mitt liv. Jag var vid tidpunkten ihop med en person som jag inte passade ett skvatt ihop med och hans snobbiga familj + bekanta avskydde mig och för att vara rättvis var jag inte direkt överförtjust i någon av dem heller. Och för att krydda upp det ytterligare hade jag av misstag bjudit med en gammal vän + hennes sambo och de passade in ännu värre, så stämningen var riktigt obehaglig och jag vantrivdes så mycket att jag fick en panikattack och fick låsa in mig på toaletten. Jag ryser fortfarande bara jag tänker på det.

Detta är bara några exempel, jag har fler hemskheter som jag inte ens vill påminna mig själv om. Så vi kan lugnt säga att jag inte direkt tjoar till när det är dags att avsluta året. Men de senaste åren har det oftast varit en lugn affär med mannen, där vi ätit gott (INTE potatisgratäng), druckit bubbel och tittat på roliga saker. I år lär det bli än mer sparsmakat, vi har som sagt ingen lust alls med att ställa till något och hade gärna hämtat pizza om det hade gått. 🙂 Dessutom är det på något sätt som en helt vanlig lördag i år, eftersom vi ska till jobbet på måndagen.  Jag ser mest fram emot att få umgås med mannen, har knappt sett honom under veckan.

Det blev pajbakande igår på en nivå som nästan var löjlig. SJU olika sorter (sex olika degar) fick jag för mig att göra (lax, räkor, köttfärs x 2, spenat, grönkål, tomat&brysselkål) och trots att jag tog ett tidigt tåg hem var jag inte klar förrän strax efter 22. Jag är en typisk tidsoptimist när jag gör storkok, tenderar att ”glömma” att det tar tid i ugnen också. Varje pajsort behövde 30 min =4 timmar bara i ren ugnstid (hade dubbelt av en sort). Men jag rodde i land det och insåg att jag missat äta middag, vilket är så typiskt jag. När jag sysselsätter mig med annat försvinner hungern. För att inte riskera att vakna utsvulten mitt i natten tog jag en stor kopp te med honung (min nya passion) + några ostbitar, fikon, pepparkakor och en apelsin och var hur nöjd som helst. Det är just detta jag vill åt, att inte intala mig att jag måste äta megaportioner eller sk ”riktig” mat hela tiden. Men när jag har fokus på kosten tenderar jag att äta för att jag ”ska” eller ännu värre för att jag ”får” – när jag naturligtvis bara borde äta för att inte vara hungrig. Jag tycker det är knepigt att få till, eftersom jag ändå måste planera dagen för att få ihop det. Jag är dålig på att inte äta medhavd matsäck så att säga – även om jag inte alls är hungrig. Ett knep är förstås att ha så tråkig mat att det är lättare att undvika. Det är inte så galet som det låter, läste bara häromdagen att det forskats i och jämförts mellan gemensamma mål förr och nu och att en anledning till att folk höll sig smalare förr är just att man fick nöja sig med det man fick. Idag anpassar vi ju nästan sönder oss själva. Jag tror också att min mamma gjorde mig lite av en björntjänst när hon gav mig annan mat de dagar de åt något som jag ogillade. Jag förstår henne dock till fullo, man vill ju att barn ska äta och jag hade en kort period då jag faktiskt var underviktig – tro det eller ej. 🙂 Men jag märker ju det på mig själv också, när maten inte tilltalar mig äter jag bara precis vad jag behöver. Tyvärr är jag väldigt bra på att fixa så att jag får tilltalande mat. 🙂 Det är något jag tar med mig till nästa år.

Jag ska även försöka att lura mig själv mer och se till att få fart på mina femtioelva hobbies igen. Slötittande på TV är inte melodin riktigt… Jag saknar att få nörda ner mig i något, oavsett vad det må vara.

---

Hehe, fick genast bevis på en klassisk fälla. Åt min frukostyoghurt med några kollegor idag och eftersom vi är få på plats är det gott om frallor och pålägg över och en del i mig tyckte genast att jag ju kunde ”unna mig”, jag ska ju träna på lunchen och allt. Och visst, ur den aspekten hade det varit helt ok att ta en fralla eller ett knäcke – OM JAG HADE VARIT HUNGRIG. Suck. 🙂

Igår var min gamla tränare Tobbe i krokarna och hade bland annat med sig en Deskbike som vi får låna på vårt kontor, riktigt häftig sak. Man sitter alltså på en slags cykelstol och trampar på medan man jobbar. Betydligt roligare och skönare än det kan låta! Jag fick även låna två balansståplattor, det är inte heller dumt. Ska bara hitta någon som kan betala för allt. 🙂 Jag har själv lite dåligt samvete eftersom jag fått Rollermouse + tangentbord och en ståmatta i år, så jag vill helst att någon av de andra intresserade kollegorna driver det. Jag vill inte vara den som tar in en massa saker som sedan bara samlar damm. Cykeln väckte dock uppmärksamhet direkt. 🙂

Jag ska ta mig på Soma Move idag, hoppas bara att lungorna håller med om att det är en bra idé. Jag behöver få stretcha ut kroppen. Det är annars så sabla typiskt, nu när det är lugnt på jobbet och jag utan problem hade kunnat ta mig ut i spåret på den långa rundan utan att känna någon stress alls (noll möten denna vecka) då ska jag naturligtvis ha hosta och överkänslighet för kall luft. Meh.

---

Jag överlevde passet, fördelen med Soma Move är att man inte flåsar sig trött. Men några hostattacker blev det och jag kände mig ganska stel och osmidig jämfört med sist. Men kroppen mjuknade upp allt eftersom och åter igen slogs jag av hur mycket starkare jag är nu. Dessutom kom jag på mig själv mer än en gång att svära över att magen var i vägen, det kan vara min bästa drivkraft nästa år faktiskt. 🙂 Det är så häftigt att riktigt känna kroppens förmågor och jag vill gärna fortsätta utvecklas, ett enkelt grepp är att minska på omfånget. Jag ser ju även att låren är större + att jag nu åter kan känna av det ökända lårskavet som många överviktiga kvinnor vet precis vad jag talar om. Jag vill inte ha det heller, tack så mycket, en av de absolut bästa sakerna med att väga 70 var just att kunna gå barbent utan att klibba ihop.

Nåväl, först ska jag överleva nyåret. 2016 är ju som vi alla vet ett farligt år. Även om jag börjat irritera mig på alla präktiga tramsbyxor som lastar droger och alkohol för alla kändisdödsfall i år. Personligen tycker jag det är sorgligt när folk som påverkat mig dör oavsett anledning och jag tror nog att C-helvetet skördat flest offer även i år även på kändisfronten… Det är konstigt, dessa präktiga donnor som gärna predikar och har en lite mästrande attityd (låter det vara osagt om de faktiskt inser det själva) och som nu alltså mer eller mindre anser att de som dör i förtid av missbruk får skylla sig själva och att alla som dricker borde sluta – samma människor snyftar högljutt så fort det är tal om t ex diskriminering pg av fetma (också självförvållat i de flesta fall och en tydlig dödsorsak på det) eller mentala problem (som oftast ligger bakom många kändisars missbruk till att börja med….). Men det går att scrolla förbi dem som tur är, livet är för kort att bli alltför irriterad. Nästa år är det för övrigt hög tid att fundera på att filtrera flödet mer. 🙂 Livet är för kort för att irritera sig.