Nästan ett kilo mindre på vågen idag jämfört med i går (och två kilo mindre jämfört med i tisdags).  Man kan lugnt säga att påskvikten inte verkar vara här för att stanna – skönt nog.  Det är förstås lite synd att jag stannat upp från min fina nedgångskurva som tog fart för några veckor sedan, men det är ju högst självförvållat också. 🙂 Nu gäller det att bita i och inte bli lat och hitta den takten igen.

HIIT:en i tisdags var en riktig träningsvärks-alstrare, det var faktiskt riktigt länge sedan jag hade så ont. 🙂 Märkte det igår när jag gick med stapplig gång och knappt kunde böja mig ner för att plocka upp skräp jag tappat på golvet. Framförallt magmusklerna (när det gör ont i magen av att hosta och skratta vet man att man lever) och bakre lår och rumpa har fått sig en rejäl dos. Jag ska på kettlebells-pass på lunchen, det kommer att bli intressant eftersom träningsvärken fortfarande känns ganska så rejält. 🙂 Jag är i alla fall glad att lunchpasset var det enda som gällde schemamässigt idag, morgonpassen var nämligen utomhus i minusgrader och i morse var jag så frusen att det hade känts fruktansvärt. Nu blir jag varm efter typ en minuts rörelse, men det är tiden innan som är fruktansvärd. Jag har börjat förstå varför så många idrottare har rejäla överdragskläder innan de kör. Jag skulle gärna ha det själv emellanåt, men det är bara en sak till jag riskerar bli av med, mitt minne är bedrövligt på den fronten.

Igår rev jag först av 17 km på deskbiken på jobbet (för att få upp värmen), sedan 27 km på motionscykeln hemma (trots träningsvärk, det var inte helt skönt). Dessutom cyklar jag till och från stationen på det. Med andra ord ligger jag rejält före i schemat för Vätternrundan, har skrapat ihop 90 km hittills. Jag visste att den här delen skulle vara enklast. Jag skulle kunna vara ännu längre om jag ville, men jag tar det medvetet i mindre etapper eftersom jag vill ha med annan träning också utan att slita ont.

Jag är väldigt glad att det redan är torsdag, kortveckor är för underbara. Jag ser fram emot att få sova ut i helgen.

Jag har gjort en intressant iakttagelse i veckan. När jag kom till jobbet i tisdags låg ett välfyllt påskägg på mitt bord (jag jobbade hemma när de delade ut dem). Jag hade planerat sedan länge att äta av det, fast då hade jag ju tänkt mig under påsken av naturliga skäl. Nu när påsken var slut och magen dallrade kändes det ju inte lika sexigt. Samtidigt är det enda gången jag äter godis på det sättet och jag hade faktiskt sett fram emot det. Det hjälper förstås inte heller att det är en bra blandning och att godiset kommer från ett bra ställe. Så jag har faktiskt ätit av det både igår och i förrgår kväll, men det fascinerande är att det inte var så svårt att hitta en gräns då det slutade vara gott. Vågen har inte visat signalerna som den brukar heller, naturligtvis är det så eftersom jag ätit en handfull och inte hävt i mig allt. Jag kan inte låta bli att förundras över varför det fungerar på en vardagskväll men inte på en lördagskväll? Jag måste få fason på mitt helghuvud, det handlar inte om att jag måste leva som en asket, men jag behöver TÄNKA EFTER mer. Ja jisses… Ibland är det trögt däruppe vill jag lova. 🙂