Det är verkligen en fin balansgång den här veckan mellan att bli tokirriterad och hålla sig lugn. I morse kom jag inte in på Trafikverkets sida eller SJ:s app och kollade då på Skånetrafiken där det rådde domedagsstämning och allt var kaos enligt dem. Eftersom mitt tåg är det första som får stryka på foten när det är strul antog jag att det var kört, och startade upp jobbdatorn och hintade till kollegorna att jag eventuellt kommer jobba hemma idag om inte något ändras. Jag avbokade även löpbandet kl 7 och suckade lite åt hur jag nu ska få in mina kilometer på Icaklassikern.

Fem minuter innan tåget avgick kollade jag på SJ:s sida – som till min förvåning hade trafikinfo igång och där såg jag att tåget gick med bara någon minuts försening. Så dags när man sitter i morgonrocken… Så jag fick sätta fart och se till att jag var klar till nästa tåg. Jag bokade snabbt ny tid på löpbandet kl 8 och rafsade ner kläderna i väskan. Jag åt två knäcke innan jag gick också eftersom magen knorrade lite. Det var inte så smart visade det sig.

Väl på jobbet satte jag in mina saker i kylen och gick sedan till aktivitetshuset och bytte om. Jag märkte redan då att jag var lätt irriterad av dagens start och att jag var varm innan jag ens börjat. Väl på löpbandet gick de första fem minuterna helt ok, sedan satte helvetet igång… Det gick inte att andas vettigt genom näsan och det kändes som att jag skulle sprängas av värme inifrån och jag fick ta mikropaus på mikropaus och spola av ansiktet. Jag störde mig på allt och alla – och naturligtvis hade jag folk framför, bredvid och säkert bakom mig också. Varenda gång jag hittade en liiiiiiiten push i mig att kämpa på var det något som störde mig tillfälligt i periferin och tyvärr, när jag är på det humöret blir jag bara tjurig och ger upp. Så jag fick verkligen tvinga mig själv genom 6 kilometers löpning, lite mindre än jag hoppats på innan, men just idag är det mer än jag någonsin vågat tro på. Dessutom åkte de där sabla knäckemackorna upp och ner, jag var inte så långt från en kräkning på slutet. Det var åratal sedan sist. Nästa gång är det fastande mage som gäller! Vete fasen om jag inte kör ute också om det går. Idag hade det gått fint, men jag hade inte tid att förbereda det riktigt.

Jag är lite sur också att jag inte fick minsta lilla rabatt på Ica, man brukar ju åtminstone få en ”Heja, du är igång”-rabatt? Jag har ändå avverkat en femtedel. Extra irriterande eftersom det är min vecka att storhandla, mycket av det man får rabatt på hittar jag bara på Maxi och dit kommer jag bara två ggr i månaden. Jag kanske skulle fuska fram dem? 😉

Nåväl, vågen idag var mer välvillig, ännu lite mer neråt = 78,9 kilo och ett trevligt skutt jämfört med sist, även om jag nu mest står och stampar just här då. Men med tanke på att jag är hemkommen från en resa och skitit i allt vad vägning och räkning heter känns det ju väldigt bra. Som jag skrev igår har jag ingen som helst känsla av svullenhet heller, så jag tror inte att det kommer att bita mig i rumpan nästa vecka heller. I så fall är det mina korkade helgbeslut som gör det. 🙂 Å andra sidan brukar jag sällan gå upp i vikt av semesterresor, det är när jag lallar runt hemma som det skiter sig.

Jag är inne på att tagga ner lite på min kalorijakt på vardagarna, det syns väldigt tydligt att det inte gör någon skillnad – mer än att jag blir mer helg-fnoskig då.  Det får bli mer av intuitive eating framöver, min kropp är smartare än vad jag är. För stunden sussar rebellen sött också och jag har inga direkta sug att tala om. Det tyder på att jag är i balans för stunden, antagligen tack vare resan. Jag har fått lite guldkant nu och då går det lättare att äta på rutin. Igår hade jag med en av de tråkigare pajerna och jag struntade i att dela upp den utan gick på känsla i stället. Nu var det visserligen lite svårt eftersom jag åt under tidspress, det blev mer att jag stressåt och lämnade det jag inte hann med. Hade jag haft tid på mig hade jag nog stannat upp tidigare. Men det kändes bra ändå. Kommer äta resterande pajer på samma sätt. Jag behöver hitta tillbaka till ”Ät dig lagom mätt”. ”Ät x antal kalorier” är jag bra på i vardagen, men inte på helgerna och då blir det mycket ”Jag har ju varit så duktig i veckan så….”. Inte bara helgerna heller faktiskt, ganska ofta redan efter veckans vägning är avklarad… Det är det typiska diettänket igen som jag ju vet inte fungerar och jag måste bryta det mönstret.

På HIIT-lunchpasset igår var det den nye instruktören för terminen som höll i det och jag får ju lov att säga att han ger oss en sjujäkla utmaning! Först var det en ny uppvärming (mycket uppskattat av mig, jag har aldrig gillat den de kör som standard), sedan stationer med en minuts övning, 15 sekunder vila, 30 sekunder samma övning och så vidare till nästa station. Fem stationer allt som allt + 2 varv på det = RIKTIGT JOBBIGT. 🙂 Att köra t ex burpees i en minut och sedan ytterligare 30 sekunder ger puls! Men det var inte slut där, efter det skulle vi para ihop oss (hurra…) och köra ytterligare övningar, fast nu i par. Först var det 4 olika parövningar (t ex situps mot varandra) på en minut vardera där den enda vilan emellan var då man sprang till väggen och tillbaka. Sedan var det kort vila och fyra nya övningar med samma upplägg. Jag är lite obekväm med parövningar eftersom jag inte har någon naturlig ”kompis” där och således får pracka mig på någon (många går ju dessutom tillsammans till passet). Första omgången körde jag med en tjej som jag tvingade mig på (hon hade inte valt mig) och som behövde gå tidigare, så till andra omgången var jag ensam och då kom såklart instruktören och erbjöd sig. Inget fel i det, men jag var så sabla trött och slut och fattade inte helt vad vi skulle göra heller så jag kände mig lite dum. Det är den duktiga flickan i mig, jag vill inte framstå som en sopa vilket jag tyckte att jag gjorde, trots massor av pepp. Jag menar, han är ändå instruktör! Jag kan inte jämföra mig med honom. 🙂 Men i det stora hela var det ett jäkla bra pass, det mest utmanande i år. Önskar bara jag hade en kompis, som sagt. 🙂 Det är inte så kul att göra övningar i stil med att man ska hålla i sin partner medan den reser sig upp från golvet när man som jag är lite längre och betydligt tyngre. Jag känner mig obekväm med det när jag inte känner personen lite grann åtminstone. På mina andra pass är vi ett gäng som kört ihop i många år, så där är jag bekväm med att para ihop mig (numer). Jaja, mycket puls blir det den här veckan i alla fall, jag behöver inte noja över vad jag äter. 🙂

Ett annat irritationsmoment är att sjukvården är så sabla stelbent i detta land när det gäller småsaker. Tidigare i år använde jag appen Min Doktor för att få utskrivet en medicin som hjälper mot munsår. Jag försökte först via min VC, men de envisades att jag skulle besöka dem och jag förstod aldrig hur det skulle fungera rent praktiskt eftersom munsåren inte direkt kommer på bestämda dagar och jag inte direkt tänkt sjukskriva mig om de kommer. Jag har lidit av det sedan barnsben och det var en kollega som tipsade om att det finns en tablett som lindrar det rejält. Efter att ha skickat en bild + lite mailkonversation med en läkare via Min Doktor fick jag receptet utskrivet och det har varit KANON. Så fort jag känner pirret nu tar jag tabletterna och det blir inga utbrott alls om jag är snabb nog. Jag kollade på Mina Vårdkontakter igår om det fanns möjlighet att förnya receptet den vägen och jag såg att allt finns diariefört i min journal, men det stod att receptet skulle vara utskrivet av just min VC. Jag skickade iväg en fråga till dem om det gick ändå. Svaret kom ganska snabbt, läkaren vill träffa mig innan han skriver ut något och jag var välkommen att ringa och boka tid. Jaha. Jag kan väl på ett sätt förstå att han själv vill prata med mig, men varför i hela fridens namn ska jag uppehålla en fysisk läkartid för det? Det är inget fysiskt som de kan ta prov på, det handlar om ett rent samtal och det kan man ta via telefon eller mail. Det är inte bara att ringa och boka en tid för mig heller, jag bor inte på den orten och till på köpet jobbar jag i en annan ort. Jag vill heller inte boka ett besök och sedan tvingas anpassa min jobbdag därefter. Bokningen via nätet är dessutom ett skämt, man kan speca vilka veckodagar man kan resp inte kan. Precis som att mitt jobb fungerar så… Nä, det blir att förnya via Min Doktor. 🙂

Hmm, såg precis nu att min lilla by faktiskt har bytt VC nu i höst. Det finns alltså fortfarande en möjlighet att gå till sköterskemottagningen i byn och ha videosamtal där med en läkare på VC, trodde det hade tagits bort. Fast det måste man också ringa och boka tyvärr. Men det kan visst vara värt ett försök, betydligt enklare för mig. Byta VC har jag redan gjort nu i alla fall, känns extra bra eftersom tidigare stället absolut INTE ville träffa mig förra sommaren då jag fått vattkoppor… Jag var rätt sur över det eftersom det kunde varit farligt med tanke på min ålder. Vilken VC jag hör till är sak samma för mig, har aldrig besökt dem och jag vill hellre höra till dem som har anknytning till byn. Orkar dock inte mecka med det idag, än har jag piller kvar. 🙂 Känner jag mig själv blir det nog Min Doktor i slutändan ändå. Jag gillar smidiga saker.