Just nu är det allt lite segt. Jag har inte världens arbetslust, jag vill vara hemma och pyssla med mitt. Jobbet i sig går väl an, men att ta sig hit i kylan och mörkret är riktig pest. Jag ser så rysligt illa när det är mörkt också, är emellanåt riktigt rädd när jag sitter på cykeln och naturligtvis får jag alltid möte så fort det är hinder på vägen också. Jag kan inte förstå hur jag hade gynnats av körkort så här års, och det är INTE en vanesak som envisa ”varför-skaffar-du-inte-körkort”-ivrare alltid hävdar. Då borde jag ju se bättre när jag cyklar, med tanke på att jag gjort det i alla år? Jag får ibland riktigt skräcksug i magen när jag sitter i en bil i mörker och tror att vägen ska svänga och den inte gör det eller vice versa.

När jag var hos Memira för några år sedan för att kolla om operation var möjlig fick jag bland annat förklarat att det är min grava närsynthet och astigmatism som ger det dåliga mörkerseendet och att det vanligen räknas som en möjlig bieffekt vid operation, fast då i mitt fall antagligen inte skulle vara det som avgjorde eftersom jag redan såg som en kratta (min fria översättning :)). Så det är inte mycket att göra åt det och jag överlever. Men köra bil hade jag aldrig vågat.

Passet igår var diverse övningar med lösa vikter och för en gångs skull körde jag på de lägsta nästan hela tiden. Det är nog jobbigt ändå och det är troligtvis så att jag orkar hålla dem uppe längre så att vissa övningar faktiskt blir bättre genomförda. Jag var oroad över hur det skulle gå med min onda tå, redan på väg in till jobbet började det värka en hel del och tanken på trånga gynpaskor kändes så där. Men det gick ganska bra, det enda som inte riktigt fungerade var att hoppa på ett ben och att dippa i tårna rejält. Dessutom tyckte jag tån kändes bättre under dagen, så det verkar som att den mår bra av att belastas. Idag är det HIIT, vi får väl se hur tån klarar av det. Jag kan i alla fall röra den ganska bra nu, så bra jag nu kan röra på ringtårna. 🙂 Den är mest öm på ovansidan nu + att leden värker till i vissa extremare lägen. Väldigt onödigt…

Vikten är där den varit alla andra höstveckor i år och min motivation likaså. Jag tycker jag mest är hungrig hela tiden också, i synnerhet nu när minusgraderna kom. Igår var jag i affären på vägen hem och hämtade ut paket + handlade batterier och jag petade på diverse godsaker i kassakön men höll mig i skinnet. Att vara i en affär när man är avgrundshungrig är aldrig bra.

Helgen var väl ganska slarvig som planerat, skaldjurslasagnen jag bjöd på i fredags var riktigt smarrig – och fet! 🙂 Vi åt så mycket allesammans att vi visserligen aldrig kom till cheesecaken, den fick bli dagen därpå. Men snacks och öl slank ner och på lördagen hämtade vi dessutom pizza! Nåväl, det var ju planerat så, och vi var väl ganska vettiga annars. Visserligen mycket för att vi var så pass lata att vi inte orkade ta oss till affären. 🙂 Faktum är ju i alla fall att med sådana här helger vecka efter vecka kommer jag inte se några minus och jag ska vara MYCKET glad om jag kan hålla åttitalet stånget in på det nya året.

Jag hittar heller ingen energi nu att ta mig i örat, det är så sabla skönt att bara få vara på helgen. Ska jag säga en positiv sak är det i alla fall att det mesta fokuset är på mat och inte skräp. Men nu kommer julmyset snart igång och det vet jag ju vad det betyder…

Kylan gör också att jag inte alls vill gå ut, allra helst när himlen är konstant grå och annan form av träning kommer vi just nu inte till skott med på hemmafronten. Inte för att jag känner mig så oroad över det eftersom jag är så pass aktiv i vardagen, men det kommer ju aldrig hända något vettigt med vikten om jag inte vaknar till lite även hemma. Motion leder till minskat skräpintag, det är ju bara så.

Sedan är det också så att jag just nu är rätt så tillfreds. Jag skäms nästan att säga det, men ballongmagen har försvunnit och jag känner lite antydan till muskler här och var som absolut inte syns, men som ändå ger mig bra känsla. Det är ju knappast fel att jag känner så heller, tiden med självhat är sedan länge förbi. Men hur bibehåller man den känslan samtidigt som man skärper till sig? Jag VET ju att jag mår ännu bättre av att åtminstone tappa fem kilo. Jag har känt av lårnerven i höst och den gillar inte min övervikt. Det hade också varit väldigt mycket roligare att träna med mindre kilon på kroppen. Jag tror inte jag inbillar mig att jag gör små framsteg när det gäller styrka och balans, jag ser ju att jag är vigare än på länge t ex. Någonstans tror jag att det är det fokuset jag ska ha för att nå fram till mig själv.

Nåväl, att börja med någon som helst slags kostregim i december är galenskap. Kanske jag helt enkelt ska göra det klyschigaste av allt och ta fram en strategi för nya året? Vi talar just nu en hel del om att ta en ny resa till varmare breddgrader så småningom och då hade det onekligen varit trevligt att komma i lite fler av mina fina sommarkläder. Jag tänker dock fortsätta jobba för att acceptera min kropp och att den duger fint som den är. Så pjåkig är den inte. 🙂

---

Idag var det åter HIIT med ”mördarinstruktören”, fast idag hade han tonat ner det lite. Istället för en minut, kort vila, 30 sek per övning körde vi 40 sek, 10 sek vila, 30 sek, 10 sek vila, 20 sek. Samma sluttid, men på något sätt mycket lättare. Tån hängde på fint också. Åter igen avslutade vi med partner-HIIT och åter igen hade jag svårt att hitta en kompis (tjejen som jag körde med sist var inte där). Jag blev lite besviken på en vältränad crossfitdam (nog lite äldre än jag skulle jag gissa) som också går på pass själv, men som fullkomligt ignorerade mig trots att vi stod bredvid varandra och började istället febrilt leta efter annan partner. Vad jag vet stinker jag inte mer än någon annan eller bits för den delen. Men jag är inte sju år längre och jag kan inte heller rista i sten att jag inte själv gjort liknande någon gång utan att tänka på det, så det får jag helt enkelt släppa. Hon kan ju faktiskt tro att jag är en stalker! 🙂 Istället hamnade jag med en annan kvarlämnad tjej som var ungefär i min längd men betydligt lättare och jag var lite nervös över det eftersom en övning handlar om att dra upp varandra från golvet. Men den briljerade vi roligt nog på, trots att hon nog inte ens kört par-momentet innan. Heja oss left-overs! 🙂 En stackars asiatisk tjej som jag tränat mycket med var helt ensam också, ska kika efter henne nästa gång. Vi avslutade med sprintstafetter, hej och hå. Ett skönt pass som vanligt!