I morse hade jag ett utepass vid sju och det var ett sådant där pass som bara inte riktigt ville sig för mig. Jag var för det första väldigt stel och öm från start. Jag är rejält svullen av värmen och det sätter sina spår. Men jag klagar inte på vädret! Övervikten är inte bra att ha i de här lägena, den saken är klar. För det andra suger mina löparskor som uteskor om det inte handlar om just löpning på grus. Idag skulle vi bland annat springa en hel del i sick-sack och på sidan + på stenarna i lagunen och allt sådant kändes som en ren kamp mot skorna och jag var riktigt rädd att jag skulle stuka en vrist. Dessutom skulle vi hoppa upp snabbt på stora stenar i ett följe och jag fick faktiskt strunta i ett par av stenarna, jag vågade bara inte prova av rädsla att skon och foten skulle vridas åt olika håll + att jag kände mig stressad av de som kom bakom mig. Till och med när vi skulle stå i sidoplanka hade jag problem! Nu var det terminens näst sista pass för min del så jag rusar inte ut och jagar skor just nu, men jag kommer att behöva det i höst om vädret fortsätter tillåta utepass. Ironin här är att skorna jag har till vardags idag är ett par gamla inneskor som antagligen funkat kanon till dagens pass. De är av sockmodell och sitter benhårt fast på foten, ingen risk att komma snett i skon där. Värt att tänka på. Har vi utepass på sista passet ska jag testa dem då.

Annars känns det bra just nu. Diverse tekniska strul på jobbet, lutar åt att min jobbmobil får skickas tillbaka för reparation nu. Jätteskumt fel, på mitt kontor fastnar den i en omstartloop så fort jag kör WiFi. Men nu har den varit en dag hos supporten (annat kontor) och inte startat om sig en gång så det verkar ha något med vårt nät att göra i kombination med något som gått galet efter senaste uppdateringen. Datorn har jag också småstrul med, men just nu verkar i alla fall de värsta problemen vara lösta.

Idag fick jag en första intro till en kompetensgrupp som jag nu ska vara med i på jobbet. Jag ersätter en kollega som ska byta tjänst och jag ska villigt erkänna att jag inte ens fattade vad de egentligen pysslade med förrän nu. Känns bra att få vara med och utveckla och bestämma. 🙂 Det är ju åt det hållet jag vill utvecklas också. Dock landade därmed också en heldagsmöte för alla inom vår roll senare i höst halvt i mitt knä och det är jag mindre glad för. Men jag har varit öppen med att mötesarrangemang av det här slaget inte är något jag hittar energi i alls och vi har beslutat att kollegan fortsätter planeringen och så kan jag assistera vid behov. Jag kan inte hyckla där, jag tycker det är snortråkigt att arrangera den typen av klämkäcka möten. Det är knappt jag går på dem liksom. 🙂

Igår gjorde jag något galet för att få igång huvudet lite mer, jag anmälde mig till Jillian Michaels senaste dietbet! Konceptet i sig är naturligtvis skogstokigt och egentligen så emot allt vad jag tror på, men jag ser det enbart som en kul grej och som ett sätt att hitta lite mer kostfokus för en kortare tid. Konceptet är enkelt, man har en månad på sig att gå ner 4 % av sin ursprungsvikt och alla som lyckas med det får dela på vinstpotten sinsemellan. Det handlar inte om några fantastiska vinstsummor naturligtvis, de flesta lyckas ju trots allt. Man kan dock tycka att det är rent ut sagt idiotiskt att hoppa på nu när jag ska ha semester i en vecka, men jag har gott mod. 🙂 Det blir ju en liten tankeställare automatiskt under veckan, jag har trots allt en vinnarskalle. Jag vägde in mig igår kväll och mannen assisterade med en helkroppsbild med mig på vågen. Man skickar in en helkroppsbild ståendes på vågen + en tåbild med vågens siffror + ett kodord för dagen och sedan gör man det samma om en månad. Det sitter domare och granskar bilderna och bedömer om det är trovärdigt eller ej. För min del handlar det om att gå ner 3,3 kilo, vilket kan låta oöverstigligt men då ska man lägga in att jag vägde mig sent och det var hela 1,6 kilos skillnad från morgonens vägning (varav en liten del av det är mina kläder förstås, men långt från allt). Jag har gott mod. 🙂 Och skiter det sig kommer jag inte gråta, det är verkligen bara en kul grej. Hade jag känt det minsta stress eller obehag hade jag aldrig någonsin ens funderat på det. Den delen av min ätstörning är jag tack och lov klar med. Jag triggas inte av min egen vikt längre, jag har en skön kroppsacceptans idag och den är så viktigt för mig. Men det betyder ju inte att jag inte vill slimma till mig. 🙂 Men det ska ske på ett positivt och vettigt sätt och jag är bara ute efter något som kastar om huvudet lite så att jag kan hitta rytmen igen. Vi får se hur det slutar. 🙂

Som extra utmaning ska vi äta rätt mycket ute nu  eftersom vi varken vill ha disk eller mat hemma innan vi åker… Kanske skulle gått med i ett motsatt dietbet, haha. 🙂